Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ny bloggadress!

Idag byter min blogg adress och utseende! Du som vill följa mig och mina skriverier också i fortsättningen – klicka här! Vi ses! /Lars

Den vi inte vill se

Vi sitter på en trottoarservering i ett land långt borta. Någon spelar trumpet. Och nu dyker de upp, ett sorglustigt tåg på andra sidan gatan. Först går pappan, och det är han som spelar trumpet. En glad melodi, som en marschvisa. Efter honom en pojke i åttaårsåldern. Han bär på en bastrumma som han slår på, oftast i takt. Hans yngre bror går intill. Han vill också spela, men får inte. Sist går barnens mamma med en kasse i handen.

De stannar upp mitt för vår servering. Pappan byter till saxofon. Jazzigare tonfall nu, pojken har svårt att hänga med på trumman. Och nu ser jag henne, pojkarnas storasyster, kanske tio år. Hon går runt bland gästerna på serveringen med en uppochnedvänd mössa i handen. Hon vill ha betalt, men ingen låtsas se henne. Utom en kvinna vid ett bord strax intill. Hon lägger en peng i mössan, diskret så att ingen ska se det. Kanske för att inte genera flickan. Eller för att slippa kritik från sitt bordssällskap. För att hon ”bara bidrar till att upprätthålla ett orättfärdigt system”. Jag lägger också några pesos i mössan. För skams skull.

Dagen därpå sitter vi i en vagn i den stora stadens tunnelbana. Vid en station stiger hon ombord, en flicka i sextonårsåldern, gravid i åttonde månaden. Hon bär en svart ryggsäck. I den finns en högtalare som vräker ut musik på närmast olidligt hög ljudnivå, korta snuttar av poplåtar med rasp mellan varje låt. Hon säger något till oss, men musiken dränker hennes röst. Alla förstår ändå. I handen har hon en bunt hembrända CD-skivor, som hon vill sälja till billigt pris medan hon långsamt går genom vagnen. Ingen låtsas se henne, ingen ber henne ens dämpa ljudet. När hon kommer till vagnens andra ände har hon inte sålt en enda skiva. Hon lutar sig mot vagnsdörren, trött, blek, ledsen, blicken alldeles tom.

Fattigdom bland barn och ungdomar har många ansikten. Några är gemensamma. Bristen på värdighet. Skammen. Och att vi inte vill se. Jag har kameran i min ficka. Jag tar inte upp den. (Därför saknar det här inlägget bild). Kanske av respekt för barns utsatthet. Men tänk om någon av tjejerna skulle säga: ”Använd din kamera. För så här har jag det. Så här har vi det. Och vi är många. Miljoner. I hela världen. I ditt land också. Så ta en bild, ta många bilder, och visa dem så att alla får se!”

Men jag har talat med så många ungdomar om fattigdom att jag vet att hon inte skulle säga så. Snarare: ”Ge mig en peng. Men snälla, ta ingen bild. Jag vill inte synas. Det är ändå mitt fel att jag har det så här. Jag förtjänar ingenting annat.”

Skammen. Den vi inte vill se. För att den är vår. Inte barnens.

Sista kvällen i Mexiko. Tack vare min sons initierade och engagerade guidning har vi fått se mycket under de här tio dagarna. Mängder av intryck som ännu är osorterade.

Vi har bott i Coyoacán i Mexico Citys södra utkant, ett gammalt samhälle, som en egen liten stad, charmfullt med vänliga människor överallt. AvIMG_2086 gängkrig mellan drogkarteller inga spår. Förrän vi i förrgår kom till Cuernavaca, en dryg timmes bilresa söderut från Mexico City. Också det en till synes välmående stad, ett kulturellt centrum, genom sitt varmare klimat också ett populärt weekendviste för mer bemedlade. Men utanför stadshuset plötsligt en rad kors och bilder, var och en representerande antingen en ung man som mördats eller en ung flicka som kidnappats och som man nu letar efter.

IMG_2091Bara några kvarter längre bort katedralen, ursprungligen en stor klosterkyrka byggd av franciskanermunkar i början av 1500-talet. Tanken från början var att klostret efter den spanska erövringen skulle vara ett centrum för kristnandet av urfolken i dessa delar av Mexiko. Efter hand fick klostret och kyrkan lyckligtvis mer fredliga uppgifter. Kyrkan har renoverats vid flera tillfällen, senast 1957, och är nu katedral och ärkebiskopssäte.

Jag blev starkt berörd av besöket i Cuernavacas katedral. Det är en av de vackraste kyrkor jag varit i, så ren och avskalad, så tidlös. Och samtidigt: jag får samma känsla här som vid de besök jag ofta gör vid våra egna lappkapell. Eftersom både katedral och kapell också vittnar om de okänsliga och skrupelfria metoder som en gång användes för att tvinga på urfolk en religion som varit främmande för dem. Men i Mexiko har urfolken, genom att de varit så starka, fått inflytande. Idag används, också inom den katolska kyrkan eller med tyst medgivande från den, ritualer som är hämtade från urfolkens egna religiösa traditioner. Ny gemenskap har upprättats.

Mexiko berör genom sin skönhet, sin mångfald och sina starka inre motsättningar. Det kommer att ta lång tid att bearbeta alla intryck vi fått.

Det felfria landet

Under rubriken Det felfria landet har tidskriften Filter i sitt senaste nummer en kritisk artikel om hur Sverige hanterat frågan om de vanvårdade filter30_omslag_bara_webbarnen. Artikeln är skriven av Madeleine Engstrand Andersson och Lisa-Monica Sjöström och berättar bland annat om Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens (där jag var en av de sakkunniga) arbete och om hur det sedan förvaltats av regeringen.

Artikeln ger, så vitt jag kan bedöma, en i stort sett korrekt beskrivning av det hela. Jag är glad över att Kerstin Wigzell, Upprättelseutredningens enmansutredare, är intervjuad och över att hon uttalar sig så rakt som hon gör. Jag delar helt de kritiska synpunkter som Kerstin framför, inte minst när det gäller hur regeringen valde att hantera frågan sedan Upprättelseutredningen lämnat sitt betänkande. Jag tänker då på det första beskedet från regeringen – att ingen ersättning skulle utgå till de drabbade. Och på att statsministern uteblev från försoningsceremonin. Två helt onödiga plumpar i ett sedan tidigare solkat protokoll.

Filter finns att köpa i välsorterade tidningsbutiker.

Här kommer rätt svar på frågorna i mitt tidigare inlägg:

Byn med det blå huset är fotografen och författaren Sune Jonssons debutbok från 1959. Den skildrar livet i Nyåker, där också författaren är född. Byn är belägen längs vägen mellan Nordmaling och Bjurholm i det område som ligger inom Ångermanlands landskap men tillhör Västerbottens län. Tio år senare, 1969, kom Jonssons bok Brobyggarna ut. Det är en dokumentärroman som berättar om bygget av järnvägsbron över Öre älv, numera byggnadsminnesmärke. Det är en roman jag ofta återvänder till, inte minst till skildringen av sockenbarnet Små-David, som såldes på auktion till lägstbjudande bonde. En berättelse som skulle kunna ingå i Vanvårdsutredningens slutbetänkande. Nyåker är annars mest känd för sina pepparkakor, även om tillverkningen av dem numera till stor del sker i Bjurholm. IMG_2043

Staden med det blå huset är Coyoacán, tidigare ett eget samhälle men numera en stadsdel i södra Mexico City. I det blå huset, som numera är museum, bodde tidigare den mytomspunna Frida Kahlo tillsammans med sin man, muralmålaren Diego Rivera. Den senare har bland annat utfört de verkligen imponerande målningar som finns att beskåda i Mexico Citys gamla presidentpalats (se en glimt av dem på bilden ovan).

Till det blå huset kom också Lev Trotskij på flykt undan Stalin. Efter en rad komplikationer på det privata planet flyttade Trotskij till ett annat hus, några kvarter bort, också det idag ett välbesökt museum. Här fortsatte han sitt politiska arbete. 1940 utsattes han för ett väpnat attentat men undkom mirakulöst. Året därpå mördades han av den sovjetutbildade spanske agenten Ramón Mercader, som nästlat sig in i huset under falsk identitet. Mercader tillfångatogs och dömdes till ett 20-årigt fängelsestraff. Efter frigivningen begav han sig via Kuba till Sovjetunionen, där han 1961 vid en hemlig ceremoni i Kreml tilldelades utmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Så kan det gå.

Blå hus

För flera år sedan gav en av våra mest kända fotografer ut boken Byn med det blå huset. Byn som skildras i boken är annars mest känd för sina pepparkakor och för den spektakulära järnvägsbro som numera är byggnadsminne.

Den stad, eller snarare stadsdel, vars namn på svenska blir Vargarnas hus, kallas också ibland staden med det blå huset. I detta omtalade blå husIMG_2027 bodde under en period två kända konstnärer med viss politisk anknytning. Numera är huset museum.

När vi besöker detta blå hus lyser färgerna i den lilla trädgården på husets innegård av blomster, skulpturer och en skolklass i vackra skoluniformer.

Så nu lite helgpyssel:

Vad heter byn med det blå huset och vem har skrivit boken om den?

Vad heter staden, eller stadsdelen, med det blå huset och vilka var de båda konstnärer som bodde där?

I detta blå hus bodde också under en tid en känd politiker. Han flyttade sedan till ett närbeläget hus, där han senare mördades. Vad hette han?

Rätt svar på söndag!

Vargarnas hus

Från blåsten och kylan på Skåneslätten och en infekterad debatt om vargarnas rätt att få finnas till… till en plats på ett par tusen meters höjd med palmer, försommarvärme och ymnig blomning … en plats som i svensk översättning heter Vargarnas hus.

Lekande vargar

Lekande vargar

En park med småbarnsföräldrar och lekande vargar med den stora kyrkan vid torget i fonden.

En omelett och en kopp te på en trottoarservering. Vandra runt utan egentligt mål. Leenden och vänliga röster.

I slutet av januari.