Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Tillbaka i staden jag lämnat

Så är jag tillbaka igen. I Örnsköldsvik, staden jag lämnat. I sju år arbetade jag här. Nu håller jag ett föredrag på församlingshemmet i Arnäs. Och på kvällen är jag mellanpratare och side kick vid en körkonsert på temat Världens barn. Jag träffar goda vänner och känner mig välkomnad tillbaka.

Strax före mitt föredrag går jag ensam backarna upp mot Sörlidenskolan. Här var jag skolläkare. Nu är det lördag, skolan står tom och jag går vidare upp i bostadsområdet ovanför skolan.

Jag vänder mig om och ser ut över staden. På andra sidan stadskärnan ligger hoppbacken. Den är flyttad sedan jag arbetade här för att ge plas för Botniabanan. Jag kommer att tänka på ett av Dag Hammarskjölds vägmärken. Det handlar om en man som kommer tillbaka. Han är inte densamme då. Och staden är inte densamma. Det är en ny man i en ny stad. Ett nytt möte mellan två okända.

Så känner jag mig. Det har gått mer än fyra år sedan jag var här. Staden är ny men den gamla lever fortfarande i mitt hjärta. Några av vännerna finns kvar – men de är också nya, i nya liv. Liksom jag. Något har gått förlorat som aldrig kommer tillbaka. Men livet pulserar envist vidare, och nya sammanhang föds ur de gamla.

Till höger om mig står en skylt som säger att gångvägen jag går på inte sandas och snöröjs. Snart är det vinter, omvägar är att rekommendera. Utanför ligger havet, snart fyllt av packis. Mörkret faller redan tidiga eftermiddagar. Ännu en köldperiod att genomlida. Innan våren kommer och det är dags för musik. Nya toner.

”Av musikanter ett brokigt band/ styr upp mot vårt land” (Ur Vinterorgel av E.A. Karlfeldt)

Annonser

Read Full Post »

På ett hotell i Skövde

Igår var jag i Skövde. Jag medverkade vid något som kallas Forum Helena, en serie kvällsföredrag som kyrkan ordnar i församlingshemmet. Jag talade om förlåtelse och försoning. Det var en fin kväll med många åhörare.

Efteråt blev jag sittande på mitt hotellrum. Och plötsligt mindes jag en annan kväll i Skövde. Det bör ha varit omkring 1980. Också då var jag här och föreläste. Kanske var det för Rädda Barnen, jag minns inte riktigt. Det märkliga den kvällen var att pappa Yngve också var i Skövde då. Han var pensionerad från sin tjänst som professor på KTH men arbetade fortfarande för konsultfirman Hydrokonsult. Jag tror det gällde ett jobb om Hornborgasjön.

Vi bodde på olika hotell. Sent på kvällen, när vi var klara med dagens arbete, gick jag över till pappa och fann honom på hans rum. Han såg trött och ensam ut. Det var en märklig upplevelse. Under hela min barndom hade jag saknat honom. Han var så ofta borta på uppdrag som det här. Jag vet inte riktigt vad jag föreställde mig. Mer än att det rörde sig om spännande saker. Ofta hade han mycket att berätta när han kom hem. Nu var det som om jag äntligen hunnit ifatt honom. Jag fann till slut en trött pappa på ett vanligt hotellrum med gott om arbetspapper på bordet – och absolut ingenting glamoröst. Jag kände sådan ömhet inför honom. Vi gick ner i hotellrestaurangen och drack en kopp te, och så gick jag över till mitt hotell igen.

Nu sitter jag här ensam, lika trött som pappa var den gången. Och ingen särskilt glamorös tillvaro nu heller. Rätt ensam, om jag ska vara ärlig. Och längtar hem.

Read Full Post »

Kyrkkaffe på Espresso House

Efter högmässan i domkyrkan tar vi bilen ut till Nova köpcenter i utkanten av Lund. ”Från ett tempel till ett annat”, som Gunnel lakoniskt kommenterar det hela. Vi ska inhandla den posthumt utgivna CD:n Leukocyte med Esbjörn Svensson och e.s.t. Och så ta en kopp kaffe på Espresso House.

En anledning är förstås att Hugo jobbar här idag. Annars finns han på Stjärnkaféet inne i centrala Lund, men idag var det brist på folk ute på Nova.

Det är något speciellt med att se sina egna ungdomar i nya roller. Jag kommer aldrig att glömma när jag en gång besökte mina föräldrar i Markims prästgård norr om Vallentuna. Den dagen dök Petter, min äldste son, upp i täten för en grupp unga teknologer från KTH. Man var ute på exkursion. Att höra Petter, bara några få år äldre än studenterna han hade med sig, stå där på gräsmattan och med myndighet och auktoritet berätta om de olika jordlagrens markkemiska egenskaper gjorde ett djupt intryck på mig.

Och idag står Hugo här. Det är lång kö och mycket att göra. Tillsammans med sina unga kompisar fixar han fram latte, capuccino, grovscones och cream cheese som om han aldrig gjort något annat. Och jag får finna mig i att inte vara så mycket pappa utan mer en kund som serveras med samma vänliga flyktighet som alla andra i kön.

Och så sitta där och meditera över hur fort allting går… och den sortens sentimental shit ni vet. Rätt skönt egentligen. Värt lite Bach. 

Read Full Post »

På tidens smala näs

Häromdagen var brorsan i stan. Bengt inledde Sandblomsdagen i en fullsatt universitetsaula. Temat för dagen var Människan i mikro- och makrokosmos. Och Bengt har en otrolig förmåga att få oss alla att känna hur liten människan är i ett väldigt universum. Eller om det nu finns fler. Bengt är förresten just nu på måndagarna i Tankar för dagen i radions P1 – lyssna gärna på webben!

Av någon anledning har vi en fömåga att söka oss till samma källor, Bengt och jag. Idag inledde han med att läsa ur Pär Lagerkvists Aftonland. En dikt som handlar om pojken som går ut en kväll för att hämta in ved till sin mor.

Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen
och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.
Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.

Det är en av mina favortidikter, jag har skrivit om den i Upptäcka livet. Bengt tog fasta på den bävan som är en del av pojkens upplevelse. Det är bävan, mer än nyfikenhet, som är naturvetarens främsta drivkraft, menade han. Och så tog han oss med på en omtumlande resa ut i världsrymden. På tidens smala näs var underrubriken på hans föredrag. Och i sin entusiasm drog han över ett antal minuter. Så vår biskop här i Lund, Antje Jacklén, kom lite sent ut ur startblocken med sitt föredrag Tidsberoende och evighetslängtan. Det var ett spännande föredrag, också det, om än något omständligt. Så när biskop Antje var klar låg programmet mer än 20 minuter efter schemat. Bengt kom ner till mig med orolig blick: ”Jag ska vara på Kastrup om några minuter bara, jag ska ju till Maputo!” Han hade ”tagit fel på tiden”. Vi ringde Taxi Skåne och underströk det kritiska läget, men det tog säkert 10 minuter till innan chauffören hittat oss i regnet. Bengt missade flyget, men enligt uppgift från Sigbritt lär han nu vara framme i Maputo efter ombokning via Sydafrika. Säkert påmind om att tiden har en högst jordisk dimension.

Själv gick jag idag min middagspromenad genom St Larsparken och stannade vid ett av parkens evighetsträd. Också det alldeles nära kan få en människa att känna sig liten.

Read Full Post »

I fredags promoverades jag till hedersdoktor vid Malmö högskola. Det skedde i samband med högskolans10-årsjubileum. En ståtlig gala i Malmö konserthus.

 

Jag kände mig förstås glad och hedrad över utmärkelsen. 1975 disputerade jag i Uppsala. Då tackade jag nej till promoveringsfestligheterna. Jag var kritisk till all den pompa och ståt som akademien gärna omger sig med. Så någon hatt och ring som visar min doktorsvärdighet har jag inte haft. Förrän nu. Och den här gången kändes allt ganska naturligt. Malmö högskola är inte Uppsala universitet. 2008 är inte 1975. Och viktigast av allt – jag blev kallad.

 

Ceremonin repeterades på förmiddagen. Vi doktorer och hedersdoktorer fick lära oss hur vi skulle göra. Resa oss när vårt namn ropades upp. Gå fram till promotorn när han sa ”Stig fram”. Ta emot hatt, ring och diplom. Låta oss föras över ”parnassen”, här symboliserad av en röd matta. Stanna på andra sidan. Och när promotorn sagt sitt: ”Farväl, medicine hedersdoktor” skulle jag gå tillbaka och sätta mig på min stol igen.

 

När jag under repetitionen besteg denna parnassmatta för första gången kände jag hur skon fastnade. Då jag undersökte mina skor upptäckte jag att stora delar av sulan lossnat, och att den övriga delen satt helt löst. På lunchen fann jag ett skomakeri strax intill konserthuset. Skomakaren bara skakade på huvudet. Ingenting kunde göras. Om han försökte limma skulle sulan bara smulas sönder. ”Det enda du kan göra är att gå MYCKET försiktigt.” Sa han.

 

Det blir till att beträda parnassen varsamt, tänkte jag. Tänk om jag fastnar, snubblar omkull och blir liggande där! Och Cornelis visa började tona i mina öron:

 

Somliga går med trasiga skor

säg vad beror det på

gud fader som i himmelen bor

kanske vill ha det så.

 

När det ett par timmar senare blev skarpt läge försökte jag inrikta mig på det väsentliga. Tack och lov var det Sven-Axel Månsson som var promotor. Han förmedlade det lugn som jag behövde. Men när han läste upp motiveringen med alla mina förträffligheter fanns fortsättningen på Cornelis visa med som ackompanjemang i mitt huvud:

 

Jag är en tvivelaktig figur.

Duger ej mycket till.

Bakom ett hörn står döden på lur.

Han tar mig när han vill.

 

Nåja, tänkte jag. Sånt är livet. Allt på en gång.

Read Full Post »

Gåtfulla tonåringar och coola morsor

På den stora allmänläkarstämman ledde vi ett seminarium, Halldora Altvall och jag. Om Den gåtfulla tonåringen. Vi talade om ungdomars hälsa och ohälsa. Om vikten av att möta ungdomar med respekt och kunna identifiera sig med ungdomars livssituation.  Jag berättade om de två övningar jag brukar rekommendera till unga medicinare som frågar hur man ska behandla ungdomar: Låtsas först att den unge du möter är lika gammal som du. Tala till henne som en jämnårig och se vad som händer. Låtsas sedan att du är lika gammal som hon. Tala till henne som en kompis och se vad som händer!

 

(mer…)

Read Full Post »

Stockholm revisited

Så har jag tillbringat ett par dagar i Stockholm igen. Staden där jag arbetat flera år, staden som jag besökt så många gånger. Staden där jag aldrig bott men hittar ganska bra i. Staden som jag älskar men aldrig längtar till.

Min äldste son och hans familj bor i Stockholm. Petter arbetar på KTH. Där fanns också pappa en gång. På insitutionen för Kulturteknik. Man ringde dit och frågade om de renoverade gamla orglar. Men de sysslade med vatten.

Nu finns två av mina döttrar i Stockholm. Signe till vänster, Nora till höger. Signe läser litteraturvetenskap. Nora ägnar sig åt musik och jobbar vid sidan om på Åhléns för att försörja sig. Och i en juvelerarbutik vid Stureplan! Lyssna gärna på hennes låtar här. Och vill ni följa tjejernas liv i Stockholm så ger de nästan dagligen rapportering på sin blogg Kanske en hund.

Hunden ja, hon heter Twiggy och bor kvar hos mig i Lund. Tills vidare i alla fall. Hon ger mig daglig motion, nyttig för oss båda. Men just idag är höstrusket som värst. Så det blir korta promenader. Och skönt att kura däremellan.

Lund är inte heller min stad från början. Men håller sakta på att bli det. Men jag tror att både barndomsbyn och framtidslandet trivs bäst inombords. Jag vill vara hemma där jag är.

Read Full Post »