Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Hot och våld i skolan

Idag är jag på besök på Läkarnas Riksstämma i Göteborg. Jag går förbi alla de marknadsstånd som det riksstamman-2008-003medicin-industriella komplexet ställt upp i Mässans olika hallar och kommer så småningom fram till sal A6, där Barnläkarföreningen och Skolläkarföreningen gemensamt anordnar ett symposium på temat Hot och våld i skolan. Det leds på ett utmärkt sätt av Pia Fridén, journalist på Utbildningsradion och där bland annat ansvarig för programmet Skolministeriet.

Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen inleder. Han berättar om de mer än 1000 anmälningar som kommit in till honom sedan Barn- och elevskyddslagen trädde i kraft 2006. Han ger en ganska dyster bild av skolans sätt att möta barn som mobbats. Alltför många skolor lägger skulden för det inträffade på offret. Han efterlyser en förstärkt lagstiftning med möjlighet att utdöma rejäla böter till de skolor som inte tar lagen på allvar. De skadestånd som idag utdöms är inte tillräckliga.

Felipe Estrada vid BRÅ berättar om det uppdrag BRÅ fått från regeringen att kartlägga det grova våldet i skolan. Den urspungliga anledningen var skolmassakrerna i Finland, men på BRÅ försöker man rikta uppmärksamheten också mot det lindrigare våldet. Det finns klara belägg för att risken för grovt våld ökar på skolor där det lindriga våldet är utbrett. Resultaten är ännu inte färdigbearbetade, och rapporten kommer först i mars 2009. Felipe menar dock, ganska bestämt, att skolan i första hand bör satsa på det primärt förebyggande arbetet. I en skola där eleverna mår bra och hot- och våldskulturen stävjas på ett tidigt stadium minskar också risken för grovt våld.

Det är samma slutsats som också jag drar i mitt anförande. Jag utgår ifrån den kunskap som finns kring begångna skolskjutningar i USA och Europa. Min slutsats är att det är mycket svårt att förebygga sådana genom att försöka finna de elever som är i riskzonen. Enda möjligheten är just att skapa en så trygg och våldsfri miljö som möjligt och satsa på att bygga goda relationer mellan elever, föräldrar och lärare. Elevhälsan har en nyckelroll så länge den står upp för en humanistisk människosyn och ett tydligt barnrättsperspektiv. Mitt anförande i sin helhet finns som pdf-fil om du klickar här!

Martin Forster berättar sedan om programmet Skol-Komet, som siktar på att förbättra samspelet mellan lärare och de elever som upplevs befinna sig i riskzonen. Programmet har utvärderats och har visat sig ge positiva resultat. Martin understryker dock att effekterna är begränsade. De elever som har de allra svåraste problemen behöver mer intensiva insatser av annat slag. Martin tar också avstånd från alla försök att nå resultat med mer repressiva metoder. Det finns ingen forskning som visar att hårdare tag och fler repressivt disciplinära åtgärder skulle minska våldet i skolan.

Diskussionen blir livlig, och många av åhörarna kommer med konstruktiva inlägg. Och panelen blir alltmer enig om att det är de primärpreventiva insatserna som måste prioriteras framöver. Om skolan i stort fungerar som en trygg arbetsmiljö för både lärare och elever minskar också risken för både hot och våld. Frågan är bara hur vi når dit.

Annonser

Read Full Post »

Rätten till värdighet

Rädda Barnens medlemstidning BARN har fått en rejäl ansiktslyftning och går nu också att läsa i sin helhetbarn-4-2008 som pdf-fil på nätet. Ett utmärkt initiativ! Det senaste numret, nr 4.2008, har Vuxenstöd som tema. Här finns bland annat en intressant intervju med den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som ofta varit en inspirationskälla för mig. På sidan 12 finns också en krönika som jag skrivit på temat Rätten till värdighet. Den kändes viktig för mig att få skriva just nu. Du kommer till BARN här. (Skulle du sakna Adobe Reader kan du ladda ner programmet här.)

Read Full Post »

Meänkieli – ett av våra språk

Den 27/9 skrev jag ett blogginlägg om samisk identitet – du finner det här. Och idag läser jag i DN en av tornedalsflaggande mest välskrivna artiklar jag stött på om våra nationella minoriteter och deras språkliga rättigheter. Den är skriven av Katarina Kieri, som fick Augustpriset 2004 för sin ungdomsroman Dansar Elias? Nej! Katarina har sina rötter i Tornedalen, och hennes föräldrar talade meänkieli, alltså tornedalsfinska. Men Katarina fick aldrig lära sig språket, och om sorgen över detta berättar hon här. Den flagga du ser här intill är förresten Torndalens flagga – men det visste du kanske redan?

Själv kände jag faktiskt skam när jag läste den rapport som Diskrimineringsombudsmannen (DO) offentliggjorde tidigare i år, Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildninsgväsendet. Innan dess visste jag inte ens vad meänkieli var, trots mitt intresse för de här frågorna. Lika lite visste jag hur systematiskt våra erkända nationella minoritetsspråk, samiska, meänkieli, jiddish och romani chib, faktiskt diskrimineras inom skolan. Och att Sverige fått så svidande kritik från de kommittéer som är satta att övervaka ländernas efterlevnad av Europakonventionerna om minoriteter – ja, det kände jag inte heller till! Om också du lider av samma kunskapsluckor vill jag rekommendera dig att ladda ner DO:s rapport här.

Jag vill sluta med att ställa en samvetsfråga: Om alla som bor i Sverige talade enbart svenska – skulle vi då se det som en omistlig förlust av ett nationellt kulturarv? Om inte – varför?

Read Full Post »

Lotsa barn – och sen då?

Igår kväll inträffade något ovanligt. Signe, min 19-åriga dotter, ringde mig på mobilen: ”Pappa, Nora och lotsa-barnjag ska på konsert i Immanuelskyrkan. Men vi kom fel. Nu står vi vid Johanneskyrkan, på trappan där. Hur ska vi gå för att komma till Immanuelskyrkan? Vi är lite sena!”

”OK”, sa jag, ”gå ned ifrån den stora trappan. Och så neråt, över kyrkogården, ner mot Franska skolan – kan ni se den?”

Jag hör hur de går, snabbt och under tystnad, med mobilen fortfarande på. Nora tar över luren:

”Nu ser jag Franska skolan, vi är där nu.”

”Då tar ni till höger på den gatan som går förbi skolan. Så går ni bara rakt fram. Ni kommer att korsa Rådmansgatan efter nåra kvarter. Fortsätt ett kvarter till. Så till höger, uppför backen, ett par hundra meter – så är ni framme!”

Så var samtalet slut, och jag hörde ingenting mer från dem. Men plötsligt kände jag mig så obeskrivligt nöjd! Tänk – mina döttrar, 19 och 21 år gamla, ber sin gamle far visa vägen! Och pappa vet! Jag kan ge alldeles klara besked! Och utan att sätta ifråga gör de just som jag säger! Jag känner mig plötsligt som en riktig auktoritet igen. Som kan ”giva om vägen besked/ därpå skiljas i fred.”

Idag tänker jag att jag måste kolla hur det gick, så jag messar till Nora: ”Kom ni till rätt kyrka igår?” Hon ringer upp mig: ”Jodå, vi kom rätt. Men konserten var inget vidare. Jo förresten, första artisten var väl OK. Men sen var det bara en sån där massa kristen pop du vet. Med Gud i varenda vers. Så vi gick efter ett tag.”

Men det är ju en helt annan historia. Eller – är det kanske inte det?

Förresten… min bok Lotsa barn finns i ny utgåva i bokhandeln – till exempel här. Om nu någon vågar satsa på den efter denna lilla sedelärande berättelse.

Read Full Post »

Från S:t Lukas till skånsk vinter

Igår medverkade jag vid årets S:t Lukasdagar. Terapeuter från hela landet och andra engagerade i S:t Lukas verksamhet var samlade i Immanuelskyrkan i Stockholm. Före mig talade Clarence Crafoord om psykoterapins plats inom psykiatrin. Det blev ett starkt engagerat, synpunktsrikt och ibland ganska beskt föredrag med udden riktad mot dem som vill förvandla psykiatrin till ”neurovetenskap” och där psykodynamiskt inriktad psykoterapi alltmer ersätts med kognitiva tekniker.

Clarence Crafoord har länge varit en av mina förebilder som läkare. Jag har läst de flesta av hans böcker och ser honom som en av läkarkårens främsta humanister. Hans föredrag möttes av långa stående ovationer, något ganska ovanligt i sammanhang som dessa. För dig som blir nyfiken på vad han egentligen sa har jag goda nyheter: hela föredraget finns redan utlagt på Crafoords hemsida, som du finner här! Som bonus får du då flera andra spännade texter, bland annat ett föredrag i Donald Winnicotts anda om lekens betydelse för människans utveckling.

Jag lämnade ett snöfritt Stockholm, men till Skåne hade vintern kommit. Ett par decimeter snö täckte Lund.skanesno-002 Och snön låg kvar idag på morgonen. I min lilla trädgårdstäppa var det mesta översnöat. På bilden ser du i förgrunden ett märkligt föremål som borde ha varit placerat i källarförrådet för länge sedan! Och idag har Klostergårdens alla pulkor plockats fram. Det gäller att passa på – vintern brukar inte vara så länge här.

Det slog mig igår kväll hur tyst allt blir när snön fallit. Hur alla ljud som annars fyller natten tas om hand. Så fort man glömmer! När jag talat med människor här nere om snön i Västerbotten brukar jag alltid säga att den lyser upp i mörkret. Visst gör den det, det blir aldrig så vintermörkt i Västerbotten som i Skåne, trots färre soltimmar. Men om själen ska övervintra undrar jag om inte tystnaden är ännu viktigare än ljuset.

Read Full Post »

Bravo Rädda Barnen!

radda-barnen-001Under de senaste åren har jag varit rätt måttligt imponerad av Rädda Barnen, för att uttrycka saken milt. Jag vet att flera medarbetare gjort viktiga insatser. Men utåt har organisationen framstått som onödigt feg och byråkratisk, och de interna motsättningarna har lyst igenom lite för mycket. Men nu har någonting hänt, och det är bara att lyfta på hatten och gratulera!

Idag har Cecilia Modig tillsammans med Rädda Barnens nya ordförande Inger Ashing skrivit en frän och välgörande artikel i Göteborgsposten om de nyauktoritära trenderna i barnuppfostran. Särskilt skjuter de in sig på Supernannyprogrammen och allt vad de står för. Läs hela artikeln här – men jag kan inte låta bli att citera avslutningen:

I ett avsnitt av det engelska tv-programmet Supernanny vänder sig en flicka i tioårsåldern som just har utsatts för Nannys uppfostringsmetoder plötsligt mot kameran och säger rasande: Get out of my house you idiots!
Vi förstår henne.

Och samtidigt presenterar Rädda Barnen en ny rapport om de så kallade apatiska flyktingbarnen. Rapporten, som fått namnet Bördan de kom med, bygger på en studie som genomförts av Guhn Godani, psykolog vid Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris, tillsammans med barnpsykiatrikerna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius, den senare professor vid Karolinska institutet. Rapporten, som kan laddas ner här, omfattar 33 barn som Gun och Göran själva behandlat. Det är ett selekterat material av allvarligt sjuka barn. Det visar sig att en stor majoritet av dem är svårt traumatiserade redan av upplevelser i hemlandet – och alltså inte bara av den osäkra asylprocessen.

Författarna betonar att det rör sig om så kallade case reports, alltså en serie fallstudier, där resultaten inte kan generaliseras till att gälla alla barn med uppgivenhetssymtom. Man pekar också på ett annat dilemma: Avsikten var från början att följa upp barnen efter tillfrisknandet med intervjuer med barnen själva. Men det visade sig omöjligt att genomföra, eftersom barnen inte på nytt ville bli påminda om allt vad de varit med om. Man har därför fått utgå från de uppgifter som lämnats av föräldrarna i samband med barnens sjukdom.

Alla dessa metodsvårigheter diskuteras noga i rapporten. Den ”kritik” som enligt DN idag redan riktats mot rapporten av personer knutna till regeringens förra utredare verkar därför mer magsur än adekvat. Huvudintrycket går inte att komma ifrån: De barn som beskrivs i rapporten har haft en mycket allvarlig sjukdomsbild, och den börda de burit på har varit alldeles orimlig. Det är starkt av Rädda Barnen att så entydigt stå upp för dessa mycket utsatta barn!

Read Full Post »

Barnrepublik och blommande amaryllis

Ibland känns det mesta tungt just nu. Den ekonomiska recessionen berör mig inte lika mycket som den pedagogiska och psykologiska. Synen på barn har tagit ett stort steg tillbaka. De manualbaserade fostransmetoderna med ignorering och timeout. Gula rum i skolan, timeoutstolar och peppar i näsan på dagis. Som om vi har en lång vinter framför oss innan det blir vår på nytt.

Då vänder jag mig till min gamle mentor, Janusz Korczak, för att hämta kraft. Och ser till min glädje att pjäsen Barnrepubliken har premiär den 31 januari! I samarbete mellan projektet Barnets rätt till respekt och TUR-teatern i Kärrtorp. Den handlar om Korczaks sista tid på barnhemmet i Warszawas ghetto i början av augusti 1942, dagarna innan han tillsammans med barnhemmets alla barn och personalen fick vandra till Umschlagsplatz för att lastas på tåget till Treblinka.

Jag blev ombedd att skriva en text till programbladet, och nu ser jag att den (tillsammans med en text av vännen Sven Hartman) redan finns på nätet – här! Det är en personligt skriven text om Korczak som mentor och förebild. peppar-001

Genast känns allt lättare. Jag går till köksfönstret och betraktar vinterns först utslagna amaryllis (tack Gunnel!). Intill står min eskimåpojke (av Vicke Lindstrand på Upsala Ekeby) och längtar efter snön. Som kanske kan få lysa upp landskapet mitt i mörkret. En kort tid i alla fall. Innan våren kommer tillbaka

Fast torra löv i parken

nu dansar dödens dans

bereds i tysta marken

vårens blomsterkrans

         Ur Höstvisa av Tore Littmarck

Read Full Post »

Older Posts »