Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 15 november, 2008

Unge Freud i Gaza

Omskakad kommer jag ut i höstblåsten efter att på nytt ha sett PeÅ Holmquists och Suzanne Khardalians freud_rec_2x110col.inddfilm Unge Freud i Gaza, som nu visas genom Folkets Bio. Idag hade jag nästan svårt att fokusera under några scener, tankarna vandrade iväg, minnena från Mellanöstern tog mig i besittning. Flyktmekanismer förstås. Men en dokumentärfilm av det här slaget blir så stark eftersom allting faktiskt är ”på riktigt”. Jag tänker på en annan film från Isreaelockuperat område, Citronlunden. Den är också mycket sevärd. Och på något sätt mer uthärdlig, eftersom man som åskådare ändå kan skapa distans genom att intala sig att det faktiskt är en spelfilm.

Jag ser Unge Freud i Gaza som en elegi, en sorgesång över förhållandena i Gaza – som i sin tur får bli sinnebilden för situationen i Mellanöstern i stort. Filmen är också ett ömsint porträtt av psykologen Ayed och av hans kamp för att ge åtminstone några människor värdigheten tillbaka. Den blir samtidigt en betraktelse över psykatrins nödvändighet och samtidigt omöjliga uppgift under förhållanden som dessa.  Men mest av allt berör bilderna av de barn som ibland kommer i kamerafokus, ibland bara skymtar förbi i bakgrunden. Alla som kommer i beröring med krigsbarn bör se den här filmen!

Jag har som sagt sett den förut. PeÅ Holmquist sände mig en råkopia innan den var riktigt klar. Ett uttalande av mig finns på en del av filmaffischerna. Agneta och jag samarbetade med Peå och Suzanne under ett av deras tidigare filmprojekt, Kom igen Gaby, som handlade om en flyktingpojke som kom från Beirut och hamnade i Lycksele. Vi arbetade i Lycksele då, och Agneta finns med i filmen. Då var det hon som var filmens psykolog, och jag ser en hel del likheter mellan hennes och Ayeds sätt att närma sig dessa så ömtåliga och illagjorda själar. Det ger förstås den nya filmen en särskild betydelse för mig.

Det behövs många som Ayed. Men det behövs också fler filmare som likt PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian så uthålligt och med så stor integritet lever länge med dem som filmas, väntar in de rätta situationerna och förmedlar det som sker utan spår av effektsökeri. Det handlar om respekt, både inför dem som filmas och inför oss som åskådare.

Annonser

Read Full Post »