Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 november, 2008

Lotsa barn – och sen då?

Igår kväll inträffade något ovanligt. Signe, min 19-åriga dotter, ringde mig på mobilen: ”Pappa, Nora och lotsa-barnjag ska på konsert i Immanuelskyrkan. Men vi kom fel. Nu står vi vid Johanneskyrkan, på trappan där. Hur ska vi gå för att komma till Immanuelskyrkan? Vi är lite sena!”

”OK”, sa jag, ”gå ned ifrån den stora trappan. Och så neråt, över kyrkogården, ner mot Franska skolan – kan ni se den?”

Jag hör hur de går, snabbt och under tystnad, med mobilen fortfarande på. Nora tar över luren:

”Nu ser jag Franska skolan, vi är där nu.”

”Då tar ni till höger på den gatan som går förbi skolan. Så går ni bara rakt fram. Ni kommer att korsa Rådmansgatan efter nåra kvarter. Fortsätt ett kvarter till. Så till höger, uppför backen, ett par hundra meter – så är ni framme!”

Så var samtalet slut, och jag hörde ingenting mer från dem. Men plötsligt kände jag mig så obeskrivligt nöjd! Tänk – mina döttrar, 19 och 21 år gamla, ber sin gamle far visa vägen! Och pappa vet! Jag kan ge alldeles klara besked! Och utan att sätta ifråga gör de just som jag säger! Jag känner mig plötsligt som en riktig auktoritet igen. Som kan ”giva om vägen besked/ därpå skiljas i fred.”

Idag tänker jag att jag måste kolla hur det gick, så jag messar till Nora: ”Kom ni till rätt kyrka igår?” Hon ringer upp mig: ”Jodå, vi kom rätt. Men konserten var inget vidare. Jo förresten, första artisten var väl OK. Men sen var det bara en sån där massa kristen pop du vet. Med Gud i varenda vers. Så vi gick efter ett tag.”

Men det är ju en helt annan historia. Eller – är det kanske inte det?

Förresten… min bok Lotsa barn finns i ny utgåva i bokhandeln – till exempel här. Om nu någon vågar satsa på den efter denna lilla sedelärande berättelse.

Annonser

Read Full Post »