Nyligen var Roberto Saviano i Sverige. Han har blivit mest känd för sin bok Gomorra, som handlar om den
italienska maffian och som lett till att han lever under ständigt dödshot. Jag har just läst hans lilla men svindlande vackra bok Kärleken är dödens motsats. Den är bara 53 sidor lång, glest satt, och skriven som ett litterärt reportage. Författaren beskriver mötet med Maria, en sjuttonårig ”krigsänka” från södra Italien. Hennes blivande man Enzo har blivit dödad under ett FN-uppdrag i Afghanistan.
För alla oss som mist nära anhöriga i plötsliga och oväntade händelser ger boken en stark närvarokänsla och förmedlar samtidigt ett mått av tröst. Vi känner igen oss, när Maria berättar om hur hon efter olyckan först bara vill gömma sig för allas närgångna och nyfikna blickar genom att klä sig i täckande afghanska kläder:
Ibland skulle jag vilja sätta på mig dem här hemma, när jag känner allas ögon fastklistrade vid mitt ansikte. Om jag ler, ler jag för mycket och har redan glömt honom, om mina ögon är svullna av gråt, viskar folk att jag ska sluta, för gråten ger mig honom inte tillbaka, om jag visar mig oberörd fäller de genast sin dom: hon har blivit galen av sorg. Och jag skulle vilja täcka mig med en sådan där blå kupa, en sådan där burqa.
Men Maria minns orden i Sergio Brunis populära sång ”Om kärleken är dödens motsats” och tror hon kan hålla kvar Enzo och slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Saviano tecknar med lätt hand ett starkt berörande porträtt av en ung människa i sorg. Men boken är samtidigt en allvarlig tankeställare. Från det fattiga Syditalien har ett stort antal unga män sökt sin utkomst genom att delta i alla de FN-uppdrag där Italien varit engagerat: Libanon, Kosovo, Bosnien, Somalia, Irak, Afghanistan. Och offren börjar bli många.
I dagens Svenska Dagblad finns under Brännpunkt en artikel med rubriken Stoppa smyganslutningen till Nato. 44 medborgare anser att fredlig konfliktlösning och dialog är bättre än militärmakt och väpnad allians. Jag är en av undertecknarna – du finner artikeln här. Vi menar att Sverige också fortsättningsvis ska spela en aktiv och viktig roll internationellt. Men att vi noga ska tänka igenom på vilket sätt vi kan göra bäst nytta. Vi ska i vart fall vara medvetna om det humanitära priset, och det är oroande att vi nu dras in i ett militärstrategiskt tänkande utan att för- och nackdelarna med det blir föremål för en riktig debatt.
Var finns fredsrörelsen idag? Vem är beredd att på allvar lyssna på Maria i Savianos bok?
