Timeout, minikurs, del 5

För någon vecka sedan föreläste jag tillsammans med Marie Köhler på Malmö högskola. Temat var Skamvråns återkomst, och ett utförligt referat finns här.

I denna korta minikurs försöker jag klargöra begreppen timeout och ignorering, så som de används i samtal om fostran i Sverige och i de angosachsiska länderna.

I mitt konkreta exempel har Malin valt att ignorera Lukas dåliga morgonhumör och gått ut i köket för att laga frukost.

Att ignorera barnets anspråk på att få bestämma själv

Lukas kommer ut i köket och sätter sig för att äta. Malin berömmer honom för att han klätt sig själv och sätter sig mitt emot honom:

”Så här har jag tänkt mig dagen, Lukas: Först åker vi till mormor och är där ett par timmar. Vi packar ner några av dina leksaker och ett par böcker, så att du har något att göra. Sen åker vi ner på stan. Jag tänkte handla lite. Och vi hinner in i zoobutiken stund. Så går vi och tar en fika innan vi åker hem. Det låter väl bra!”

Men Lukas är inte nöjd:

”Jag vill inte åka! Det är så tråkigt hos mormor! Kan jag inte få vara hos Jakob istället? Ring till hans mamma och fråga!”

Malin är förberedd på de argumenten och svarar:

”Jag vet att du tycker det är tråkigt. Men vi tar med oss lite grejer. Och det är bara två timmar. Det kommer att bli bra! Jag vill inte ringa till Jakobs mamma idag. Du var där förra gången jag var hos mormor. Och igår. De behöver få vara i fred den här helgen. Så idag får du följa med mig!”

Både Lukas och Malin upprepar sina argument ett varv till, men sedan reser sig Malin:

”Okej, Lukas, nu pratar vi inte mer om det. Jag vet vad du tycker, men idag gör vi som jag säger. Gå och ta på dig jackan nu så åker vi. Jag går och packar väskan så länge.” Och så går hon ut ur köket.

Vad är det Malin nu ignorerar? Hon ignorerar inte Lukas åsikter! Hon ger honom gott om tid att framföra dem, hon lyssnar noga och ger honom sina motargument – men bestämmer sig till slut för att genomföra sin plan. Hon tycker helt enkelt inte att Lukas argument är tillräckligt starka. Vad hon igonererar är alltså Lukas anspråk på att få bestämma själv.

Malin försöker uppmuntra Lukas att formulera sig. Hon vill ge honom full tanke- och åsiksfrihet – men inte full handlingsfrihet. Just så som det uttrycks i barnkonventionens artikel 12. Barnet ska alltid ha rätt att säga sitt, men barnets åsikter ska tillmätas betydelse allt efter barnets ålder och mognad. Lukas är bara fem år. Han kan inte få bestämma allting själv. Skulle han få göra det skulle det till och med strida mot principen om barnets bästa!

Så på nytt har Malin ignorerat, och på ett sätt som inte kränker. Men redan i nästa avsnitt börjar vi närma oss mer tveksamma former av ignorering.

Fortsättning följer…

Read Full Post »

Timeout, minikurs, del 4

Att ignorera är, enligt Nationacyklopedins ordbok, att  ”(ge sken av att) inte fästa avseende vid”. Men ordboken anger också en viktig betydelsenyans, nämligen ”ge sken av att inte märka någons närvaro”. Båda dessa betydelser kan vara aktuella vid ignorering i samband med timeout.

För att tydliggöra mitt resonemang vill jag nu introducera Malin, ensamstående mamma, och hennes son Lukas, fem år. Det är lördag morgon och på förmiddagen har Malin planerat att ta bilen för att tillsammans med Lukas åka iväg och hälsa på Malins mamma, alltså Lukas mormor.

Att ignorera ett beteende

Malin väcker Lukas på morgonen. ”Så fint här är”, säger hon, ”så bra att du vek ihop kläderna och la dem på stolen igår innan du somnade! Kommer du ihåg att vi ska åka till mormor nu om en stund? Dags att vakna!”

Malin vet att Lukas inte är så pigg på den utflykten, så hon blir inte så förvånad när han säger: ”Jag vill inte åka till mormor!” Han sätter sig upp i sängen och börjar kasta saker vilt omkring sig i vredesmod.

Malin säger: ”Jag har lagt rena kläder här på sängen! Du kan komma ut i köket och äta frukost när du är klar. Jag går och ställer fram så länge.” Utifrån köket hör Malin sedan hur Lukas larmar på en stund till inne i sitt rum, men hon låter honom göra det i fred och ställer fram frukosten på köksbordet.

Vad Malin gör är att hon först söker en möjlighet att förstärka positivt, alltså berömma Lukas för något, och hon ser då de upplockade kläderna på stolen. Hon väljer sedan att ignorera Lukas negativa utspel. Hon kommenterar det överhuvud taget inte och kritiserar det än mindre. Hon känner sin son och vet vilket morgonhumör han har ibland. Hon räknar med att han lugnar ner sig på egen hand och snart kommer ut i köket färdigklädd.

Men här blir nu orden viktiga: För egentligen ignorerar Malin inte Lukas beteende, i varje fall inte i den meningen att hon inte skulle bry sig om det. Tvärtom, hon lägger ju märke till det och funderar också över vad det beror på. Hon vet att han kan vara så när han blir väckt och innan han fått i sig frukost – kanske har det med blodsockret att göra? Men hon vet också att han kan reagera så inför att resa till mormor. Hon kan på ett sätt förstå det – han blir snabbt rastlös där. Mormor bor trångt och har svårt att höra – det finns inte så mycket för Lukas att göra där. Malin brukar ta med sig leksaker och böcker, men Lukas tröttnar ändå. Men nu har hon gjort upp med sin mamma om ett besök, och det vill hon fullfölja.

Malin fäster alltså avseende vid beteendet men ger sken av att inte göra det (jämför ordbokens formulering). I den meningen ignorerar hon alltså.

Men när hon går ut i köket gör hon det inte för att isolera honom. Hon gör det för att hon inte vill bråka i onödan, för att hon tror att Lukas kan klara av det hela på egen hand – och för att hon ska få frukosten klar så att de hinner äta i lugn och ro utan att stressa. Skulle Lukas ropa på henne inifrån rummet skulle hon svara och be honom komma ut i köket så att de kunde prata.

En sådan typ av ignorering använder nog många föräldrar ibland, och knappast någon blir väl särskilt uppbragt över det. Inte jag i varje fall.

Men än är inte Malin och Lukas på väg, och det finns andra typer av ignorering att fundera över…

Fortsättning följer…

Read Full Post »

Timeout, minikurs, del 3

Timeout är från början en sportterm. Den användes först inom basketbollen, men den har sedan övertagits också av andra lagidrotter, till exempel handbollen.

Timeout begärs av lagets coach. Domaren blåser då av matchen, och lagen samlas runt sina respektive ledare för en stunds andhämtning och taktiksnack. Coachen begär oftast timeouten i ett krisläge, när spelet kommit av sig. Laget behöver en kort paus för att få ordning på allt igen.

En timeout av detta slag kan, som vi senare ska se, med fördel också användas i familjelivet! Men som termen timeout nu vanligtvis används i samband med fostran har den fått en delvis annan innebörd. Det som finns kvar från lagidrotten är pausen – föräldern avbryter en aktivitet som inte fungerar för att barnet ska få en stunds lugn och ro. Men till skillnad från i sportens värld används inte timeouten för gemensam kraftsamling, där man överlägger med barnet om hur man ska gå vidare. I stället avbryts all kontakt med barnet. Alan E. Kazdin, professor vid Yale University, uttrycker det så här:

Uppmärksamhet underhåller ett beteende, och en timeout är ingenting annat än att föräldern under en kort period avstår från att ge barnet någon som helst uppmärksamhet – inga krav, inga hot, inga förklaringar, inga kramar… ingenting!

Detta beteende från den vuxnes sida, att under en kort stund frysa all kontakt med barnet och låtsas att barnet inte finns, är en form av ignorering. Sådan ignorering är själva kärnan i all påtvingad timeout. Så innan vi granskar  hur olika former av timeout kan utformas i praktiken måste vi först undersöka vad ignorering egentligen innebär. För ignorering kan betyda olika saker.

Fortsättning följer…

Read Full Post »

Timeout, minikurs, del 2

Fostran av barn ser olika ut i olika kulturer. Det är till exempel ingen tvekan om att inte bara aga utan också timeoutbestraffningar av olika slag är mycket vanligare i den anglosachsiska världen än hos oss. Det är också i främst USA som timeout legitimerats vetenskapligt (något jag kommer tillbaka till).

Men också familjers sociala levnadsvillkor spelar in. Vi har just blivit påminda om det genom att Rädda Barnen offentliggjort sin senaste rapport om barnfattigdomen i Sverige – se här. Åter dyker Rosengård upp i debatten. Här är nämligen barnfattigdomen störst i Sverige.

Fostran är bara delvis en fråga om ideologi. Den är också det möjligas konst. I fattigdom och trångboddhet , med brist på stöd från omgivningen och med en känsla av osäkerhet inför framtiden är det svårt att orka vara som man egentligen vill vara som förälder. Då är det lätt att det brister ibland.

Men min erfarenhet är att frågorna om ignorering och timeout som metod i fostran mycket oftare kommer upp i mer välbärgade områden med välutbildade föräldrar. Kanske för att många av de föräldrarna varit i England och USA och tagit intryck (eller förskräckts) av de metoder för fostran de sett där. Kanske för att de läst litteratur om detta, som Helping the noncompliant child av McMahon & Forehand, eller (hellre i så fall) The Kazdin method for parenting the defiant child av den i USA väl renommerade psykologprofessorn Alan E. Kazdin – se här. 

Men den viktigaste orsaken till att man i dessa grupper söker efter metoder av det här slaget tror jag är ett annat slags stress än den man möter i Rosengård. Ofta har båda föräldrarna nog så aktiva liv. Man behöver få sova på nätterna. Och barnen får inte ställa till med alltför stora problem – då hinner och orkar man helt enkelt inte med! Därför är man öppen för quick fix-metoder som gör att allt går snabbare och smidigare. Om de fungerar. Och om de nu inte gör barnen illa. För det vill man ju absolut inte! Så hur gör man då? Och vad är egentligen ignorering och timeout?

Fortsättning följer…

Read Full Post »

Timeout, minikurs, del 1

Under de senaste dagarna har jag varit engagerad i en rad samtal om timeout. Och med timeout menar jag här den metod som på nytt blivit populär när barn ska ”disciplineras”. Jag ska i några kommande blogginlägg försöka reda ut begreppen och ge min syn på timeout.

Att isolera barn som inte lyder, eller som ställer till problem för de vuxna på annat sätt, har gammal hävd. Barn har stängts in på sina rum, i en garderob eller i ett förråd. Och barn har blivit känslomässigt isolerade, när de vuxna vägrat talat med dem.

En utförlig och mycket intressant historisk översikt fanns nyligen införd i den ansedda tidningen Childhood. Artikeln är skriven av Larry Prochner, Univerisity of Alberta, och Yeonwook Hwang, Hanyang Women’s College, Korea. Du kan mot ersättning ladda ner den här.

Författarna har främst studerat vilka råd som givits i läroböcker och annan facklitteratur om timeout i olika former. Timeout har använts i stora delar av världen, men inte överallt. Bland inuiter har till exempel alla former av isolering av barn, också den känslomässiga, alltid betraktats som oförsvarligt grym.

Författarna menar att användningen av timeout är en form av folktro som sedan i efterhand legitimerats av experter av olika slag. Men att tiden snart borde vara ute. De sammanfattar:

The expert opinion reviewed in this article revealed a definite trend away from endorsing timeout. Social cultural theories of learning, currently favoured by experts in the field of early education, make arguing in defence of timeout difficult.

Men, som vi ska se, används timeout fortfarande… (forts följer)

 

Read Full Post »

Pamfletter!

Igår disputerade Anna Gustafsson vid Lunds universitet på en avhandling som fått namnet Pamfletter! En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet. Anna har studerat språket i de pamfletter som utgavs 1769, alltså under den korta tid av tryckfrihet som vi hade under åren 1766-1772, innan Gustav III skärpte censuren på nytt. En sammanfattning  av avhandlingen med ISBN-nummer etc finner du här.

En pamflett är en liten politisk stridsskrift i en brochyrs format. Den som kunde skriva och hade råd kunde gå till en tryckare med sitt handskrivna manus och få skriften tryckt inom ett par dagar. Den fanns sedan ute i storstadens kaffestugor och lästes av den som hade lust.

I slutkapitlet gör Anna en spännande koppling mellan dåtidens pamfletter och den bloggkultur, som jag som skriver detta, liksom du som läser, är en del av. En pamflett kunde innehålla i stort sett vad som helst. Ingen debattredaktör granskade texten. Ofta gavs den ut anonymt. Men både språk och innehåll blev därför nog så vildvuxet ibland.

Pamfletten och bloggen väcker samma frågor: Vem skriver? Vem läser? Vem tar ansvar för texten om författaren är anonym? Och vem tar det som skrivs på allvar?

PS. Anna är min dotter. Kjell Lars Berge från Oslo opponerade. Och allt gick bra!

Read Full Post »

Samisk nationaldag

Idag, den 6 februari, är det samisk nationaldag. Den firas till minne av det första landsmötet som ägde rum i Trondheim 1917.

Ett hoppfullt tecken i år är den lagrådsremiss som Regeringen nyligen beslutat om och som syftar till ytterligare erkännande och upprättelse av våra nationella minoriteter. Remissen, som du kan läsa om här, innehåller en rad lagförslag som ska stärka våra minoritetsspråk. För samisk del innebär det bland annat att förvaltningsområdet för det samiska språket nu också ska inbegripa Arvidsjaurs kommun. I förlängningen finns också planer på två nya språkcentra för att värna om det sydsamiska språket, ett i Tärnaby och ett i Östersund.

Nästan samtidigt utkommer Håkan Erikssons och Jakob Rennerfeldts bok Folkhemmets balkanisering – diskrimineringskulturens baksida. Författarna presenterade själva boken i en debattartikel i Expressen – du finner den här. Det ledde till att bland annat Sydsvenskan i en ledarkommentar med rubriken Diskriminering åt alla? uttryckte förhoppningen om att regeringens nya minoritetspolitik inte skulle bidra till denna balkanisering – läs den här.

Men erfarenheterna från Balkan visar väl snarast på att balkanisering uppkommer när minoriteter förtrycks och diskrimineras, så som också har skett i vårt land. Det enda sättet att förhindra en sådan utveckling  är att fullt ut respektera den mångfald vi har och se den som en nationell rikedom, vare sig det handlar om våra ursprungliga nationella minoriteter eller om de invandrare och flyktingar som kommit senare.

Read Full Post »

Rosengård blöder

I tre år arbetade jag som skolläkare på Rosengård. Jag skrev om det senast här.

Nu blöder Rosengård. Terroristforskaren Magnus Ranstorp och hans kollegor vid Försvarshögskolan har på vår integrationsministers uppdrag våldgästat stadsdelen med ett så kallat forskningsprojekt. Den 37-sidiga rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö finner du här.

Rapporten har utsatts för stark och som jag ser det synnerligen berättigad kritik av forskare i Malmö/Lund med lång erfarenhet av olika projekt på Rosengård – se här. När man bett att få se primärmaterialet meddelar Ranstorp & compani att detta förstörts! Situationen påminner om den som uppstod när vänner och anhöriga till Christopher Gillberg förstörde ett omfattande forskningsmatwerial i Göteborg.

Idag har astronomiprofessorn Bengt Gustafsson gått till skarp attack mot Ranstorp på Newsmill – se här. Bengt skriver bland annat:

Det är bara att konstatera att Dos Santos och Ranstorps arbete inte tycks uppfylla rimligt ställda krav på god forskningssed. Rapporten kan knappast betecknas som god vetenskap.

Bengt råkar vara min bror men skrev artikeln helt på eget initiativ. Han är tillsammans med Göran Hermerén och Bo Petersson författare till rapporten Vad är god forskningssed? somVetenskapsrådet ställt sig bakom.

Och idag, som av en händelse, berättar Sydsvenskan om de uttalanden utkommenderade poliser fällt om ungdomar på Rosengård:

”Den lille apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom?”

”Ja han ska ha sig duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”, svarar en kollega.

Senare säger en polis:
”Jag håller med han gubben på Ica: ”ni är komna till fel kommun, blattajävlar’”.

Se hela artikeln här.

Rosengård blöder. Det behövs seriös forskning här. Det behövs sociala insatser, och det behövs poliser. Koloniala fasoner av det här slaget gör allt detta bara så oändligt mycket svårare. Jag funderar över vilken agenda integrationsministern, terroristforskarna och polisen egentligen har. Inte tycks den i varje fall vara att vara att underlätta integrationen.

Ungdomarna på Rosengård tänder på sopcontainers. Sabuni, Ranstorp och polisen tycks vilja tända på en hel stadsdel. Eller vart syftar man egentligen?

Read Full Post »

Sverige nonchalerar internationella konventioner

Idag medverkade jag vid en hearing i Immanuelskyrkan i Stockholm, arrangerad av Röda Korset och ledd av Bengt Westerberg. Det handlade om den så kallade Försörjningskravsutredningen. I den föreslås att den som kommer till Sverige som anhörigperson inte ska få ta hit resten av familjen förrän han/hon har fast bostad och ordnat arbete.

Vid hearingen deltog en rad experter samt representanter för kommuner och olika organisationer. Det rådde enighet om att förslaget inte kommer att få avsedd effekt (som sägs vara att påskynda integrationen), att det kommer att medföra stora risker för ökande psykisk ohälsa hos de aktuella barnen samt att det därmed står i strid med Barnkonventionens anda och mening.

Tillsamman med några kollegor skriver jag nu på Svenska Barnläkarföreningens remissvar. Vi skrev också i december en debattartikel i ämnet, men varken Dagens Nyheter eller GP ville ta in den. Du finner den nedan. Där ser du mer i detalj hur vi tänker.

Debattartikel om försörjningskrav

Jag ser det som sorgligt att Sverige i denna fråga, som i flera andra, tar så lätt på de internationella överenskommelser vi har ratificerat. Risken är stor att vi snart har förlorat vår trovärdighet som förespråkare för mänskliga rättigheter.

Tillägg 4/2

Eko-redaktionen har idag på morgonen ett bra inslag från hearingen, där jag och Birgitta Hart Carpenter från Huddinge intervjuas – se här.

Read Full Post »

Folkdomstol i skolan

På Kungsgårdsskolan i Ängelholm har de båda mentorerna för en årskurs åtta låtit eleverna rösta om vem som är den jobbigaste eleven i klassen. Resultatet skulle sedan offentliggöras på ett föräldramöte. Två flickor reagerade och försökte få mentorerna att avbryta det hela. Utan resultat. De talade då med sina föräldrar, som lyckades hindra att det hela fullföljdes.

Historien berättas av Helsingborgs Dagblad igår – se här, och i en uppföljande artikel i Aftonbladet idag – se här.

Rektorn på skolan, Olle Nilsson, säger att han inte känt till det hela, och han tar avstånd från lärarnas agerande: ”Så jobbar man inte med elever, jag fattar ingenting.”

Skolan är en del av samhället. Därmed är den också en del av rättssamhället. Som pedagogisk instititution ska skolan gestalta det goda rättssamhället i vardagen. Arbetsmiljön är viktig, och ordning ska råda. Men att i skolan ta initiativ till en folkdomstol, där eleverna i sämsta Robinson-stil ska döma en kompis till offentlig uthängning, är att överge några av de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle. Det är dessutom ett brott mot Barnkonventionens artikel 40, som säger att ett barn som misstänks för något ska ”behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde”. Skolan ska alltså behandla klassens värsting just så som man vill att han ska behandla sin omgivning.

Så heder åt de båda flickorna som slog larm. Och det är nog hög tid att rektorn börjar fatta ett och annat. Om vad som pågår på hans skola. Och om vad ett rättssamhälle faktiskt kräver.

Read Full Post »