• Hem
  • Arkiv
  • Böcker och skrifter – samtliga
  • Föreläsningar
  • Om mig
  • Orgelveckor
  • Vemodet mitt i musiken

Feeds:
Inlägg
Kommentarer
« Arbetar du fortfarande, eller…?
Det enkla och det svåra »

Femminutersmetoden – en form av timeout?

6 mars, 2009 av fyrelias

Sedan min minikurs om timeout publicerats först här och sedan på femminutersmetodenGrowingPeoples hemsida har jag fått frågor om min syn på den så kallade femminutersmetoden – en metod för att få små barn att somna själva. Är inte den en form av aktiv ignorering, eller avskiljande timeout, och därmed en metod som knappast står i överensstämmelse med FN:s barnkonvention och ett mer humanistiskt tänkande om barn?

Metoden beskrivs bäst och mest utförligt på Berndt Eckerbergs hemsida – se här! Eckerberg var den som introducerade metoden i Sverige. Och i denna version råder det väl ingen tvekan om att metoden helt och hållet uppfyller de kriterier jag ställt upp för avskiljande timeout med aktiv ignorering. Eckerberg skriver:

Efter en avspänd kvällsritual lägger man barnet och går ut ur rummet. Har barnet spjälsäng går man utom synhåll men tittar till det cirka var femte minut. Kan barnet gå upp ur sängen sätter man sig i en stol utanför dörren så att man snabbt kan lägga tillbaka barnet när det springer upp. Man hjälper barnet bäst genom att vara så entydig som möjligt. Man skall alltså inte låta tröstande utan bestämd men ändå vänlig. Även om barnet sprungit upp ur sängen tjugo gånger. Man ger ingen kroppskontakt utom när man lägger tillbaka barnet i sängen. Har barnet spjälsäng och ställer sig upp lägger man inte ned det. Barnet lägger sig själv, förr eller senare.

Barnet ska alltså ignoreras känslomässigt – ingen tröst, ingen kroppskontakt. Konsekvens och uthållighet är ett måste. Till slut resignerar barnet och ger upp motståndet.

Eckerbergs främsta motiv för denna till synes grymma form för fostran är att den är effektiv och att den på sikt kan leda till nöjdare och gladare barn och föräldrar, som får sova på nätterna och därmed orkar med varandra bättre. Att priset för detta är att barnet blir kränkt och till slut lyder av ren uppgivenhet avfärdar Eckerberg med orden:

Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta.

Det lilla barnets lidande är alltså inte jämförbart med det äldre barnets eller den vuxnes – de glömmer. Så resonerade vi inom barnsjukvården tidigare. Då utsatte vi små barn för en hel del som vi idag känner skam inför. Det var till exempel vanligt att man gjorde smärtsamma undersökningar på spädbarn utan bedövning. Och föräldrarna fick bara besöka barnet på särskilda besökstider och då ibland bara se på barnet genom en glasruta. Så gör vi inte längre. Numera vet vi att också små barns minnen lagras på djupet och kan få betydelse långt fram i livet. Men framför allt: Små barn är också människor som har rätt att bemötas med samma omsorg och respekt som vilken annan människa som helst. Det är också detta som är grundtanken i barnkonventionen.

Både femminutersmetoden i sig och Eckerbergs försvar för den påminner mycket åtminstone utifrån barnets perspektiv, om hur avskiljande timeout tillämpats i anglosaxiska länder. Den enda skillnaden är att timeoutstolen ersatts av barnets egen säng.

Berndt Eckerberg vill helst inte kalla sin metod för femminutersmetoden utan för ”somna-själv-metoden”. Idén att föräldrarna aktivt ska lära det lilla barnet att somna själv har fått stor spridning idag, också inom barnhälsovården. I Uppsala har Malena Thunström och Hans Smedje förespråkat en metod som till vissa delar liknar femminutersmetoden, men som inte på långt när är lika strikt i sin tillämpning. Den som vill bekanta sig med denna mjukare ”somna-själv-metod” kan till exempel läsa Malena Thunströms egen beskrivning av den på GrowingPeoples hemsida – se här. Thunström skriver:

Man kan lägga barnet i sängen, smeka det på huvudet en kort stund, säga godnatt vänligt och bestämt och sen lugnt gå därifrån eller sitta på en stol en bit från sängen. Om barnet skriker väntar man i ett par minuter eftersom barnet kan vara på väg att glida in i sömnen. Om det forstätter att skrika går man tillbaka men lyfter inte upp barnet ur sängen. Man kan upprepa vad man gjorde tidigare, smeka barnet lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om barnet är mycket upprört kan man bli tvungen att ta upp barnet en stund. Man kan i så fall lugnt sitta med barnet i sitt knä tills barnet lugnat ner sig och sedan lägger man tillbaka det i sängen igen.

Också Malena Thunström vill alltså att barnet ska lära sig somna på egen hand. Skillnaden mot Eckerbergs metod är att ignoreringstiden kortats till ”ett par minuter”. Thunström accepterar också att man tar upp barnet och tröstar det. Barnet ska inte behöva bli förtvivlat.

Det är, som jag ser, två mycket viktiga skillnader. Finns man hela tiden till hands och tar upp barnet så snart det blir ledset på allvar, så tycker jag nog att man håller sig inom barnkonventionens ramar åtminstone!

Sedan kan man alltid diskutera hur man lämpligen bör göra med barn som har svårt att somna. Personligen har jag aldrig riktigt förstått varför det ska vara så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i eget rum etc. Jag ser det som en kulturellt betingad åsikt, rätt typisk för vår individualistiska kultur, där människan redan från början ska lära sig att bli stark, självständig och oberoende. I många andra kulturer, också bland dem vi nu har mitt ibland oss, är detta synsätt obegripligt. Här är det tvärtom snarast självklart att spädbarnet får somna i en famn och att man sedan samsover med barnet under de första åren. Och ett litet barn som vaknar och skriker tas genast om hand, ammas eller tröstas på annat sätt.

Jag tror att man som förälder måste lyssna inåt i mer än ett avseende. Jag menar faktiskt att det hos de flesta av oss finns en ”föräldrainstinkt” som hjälper oss att känna på oss vad det lilla barnet behöver just nu. Och den rösten är viktig att upptäcka, utveckla – och följa! Men så måste också varje förälder både känna och tänka efter lite hur man själv vill ha det och vilka barn man vill ha. Om man känner att det är fel att låta ett ledset barn ligga och skrika, om än bara för några minuter – så ska man förstås inte göra det! Till dem hör jag. Om man däremot känner det så att det för alla är bäst om barnet lär sig somna själv, kanske rentav nödvändigt för att familjen över huvud taget ska fungera  – ja, då kan man kanske följa de råd som Malena Thunström ger. Så länge man hela tiden har barnets bästa i sina tankar och aldrig låter barnet ligga ensamt så länge att det blir ledset och förtvivlat på allvar.

Femminutersmetoden i sin ursprungliga form är jag däremot mycket skeptisk till. Den innebär en form av aktiv ignorering som jag står helt främmande inför.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook

Gilla

Gilla Laddar...

Relaterade

Publicerat i Nyheter | 16 kommentarer

16 svar

  1. på 7 mars, 2009 den 11:55 e m Eva-lotta Funkquist

    Hej Lars!

    I Malenas Thunströms avhandling där hon beskriver sin metod står det att man ska lämna barnet i fem minuter (börja med en minut och sen öka upp till fem minuter) och undvika att ta upp barnet ur sängen då det blir ledset. Man ska alltså bara titta till barnet. Jag kan inte hitta någonstans att det står att föräldrarna uppmuntrades att ta upp ett barn som blev mycket ledset. Det citat du använder kommer från en broschyr som man på barnhälsovården i Uppsala översatt från engelska och som är tänkt att delas ut till alla föräldrar, alltså även till dem som inte upplever att barnen har några sömnproblem. Jag kan inte hitta i avhandlingen att man har använt sig av den broschyren. Snarare verkar man ha använt sig av dagligt psykolog och sjuksköterske stöd i två veckor för att föräldrarna skulle orka sig igenom metoden. Jag kan inte se några egentliga skillnader mellan Malenas metod och Berndt Eckerbergs.
    Värt att notera är också att det fanns barn i studien som ägnade sig åt s.k. head-banging.


  2. på 8 mars, 2009 den 1:31 f m fyrelias

    Jag vet att man på barnhälsovården i Uppsala, för övrigt min gamla arbetsplats, varit inspirerad av Eckerbergs tänkande. Men jag trodde man lämnat det. Jag utgick ifrån den text Malena Thunström lämnat till GrowingPeople och vill ju gärna tro att det speglar hennes och barnhälsovårdens nuvarande uppfattning. Annars finns det ju verkligen anledning till oro. Jag har skrivit till Malena och bett henne kommentera här, så hoppas jag vi får klarhet på den punkten. /Lars


  3. på 8 mars, 2009 den 2:57 e m Eva-lotta Funkquist

    Hej igen!

    Jag tror inte bara det är barnhälsovården i Uppsala som är inspirerad av det här tänkande. Jag tror att tänkandet är väl spritt över hela landet och att det grundar sig på behaviorismens idé om hur små barn fungerar (vilket ju time out tänkandet också gör). Man har aldrig riktigt övergett tanken att man skämmer bort barn som man tar upp och matar då de skriker. Hela sömnrådgivningen på Growing People andas det här budskapet. Se till exempel följande stycke hämtat därifrån.

    Vanan att äta på natten kan vara orsaken till svåra sömnproblem. Som vi skrev tidigare så brukar barn sluta att behöva nattmål någon gång mellan 3 och 6 månaders ålder. Om barnet vaknar upprepade gånger under natten efter 6 månaders ålder och måste ammas eller suga på nappflaskan för att kunna somna om kan barnet vara på väg att utveckla ett sömnproblem.

    Jag tror att budskap av det här slaget faktiskt t.o.m. skapar upplevelsen att barnet har sömnproblem. Föräldrarna vägleds av experter att tro att barnet uppvaknanden är något onormalt, när det i själva verket är både normalt och förväntat. Ur barnets perspektiv är det ju viktigt att de vuxna svarar och att barnet blir upptaget ur sängen då det vaknar. Det här perspektivet utelämnar man helt, snarare vägleds föräldrarna att tro att barnet mår bra av behandlingen och av att lära sig somna och somna om själv.

    Jag tror alltså att det behövs ett omtänk i rådgivningen som är mer genomgripande än bara hur många minuter som man kan lämna ett barn gråtande. Ett spädbarn låter sig ju heller inte på något sätt lugnas av att man smeker det på huvudet eller tittar till det, hur vänlig man än är. Ett spädbarn som är ledset vill upp i famnen.

    Det är väldigt bra att du engagerar dig i den här frågan Lars, för metoden gör mig ledsen i alla celler!


  4. på 8 mars, 2009 den 3:29 e m Miranda

    Jag säger som Eva-Lotta, vad bra att du engagerar dig i detta!!!
    http://mirandashave.blogspot.com/2008/07/detta-r-faktiskt-vld.html


  5. på 9 mars, 2009 den 9:33 f m Lars

    Malena Thunström har mejlat till mig, och med hennes tillstånd följer här hennes brev:

    ”Det stämmer att vi numera inom Special-BVC (som
    hör till Barnhälsovårdsenheten i Uppsala) modifierat de råd som
    ursprungligen gavs, när avhandlingen skrevs, då enl internationella
    riktlinjer. Vår mjukare linje är att föräldrarna sitter på en stol en bit
    ifrån barnets säng, och finns till hands.

    Vi erbjuder inte heller någon sömnrådgivning i ogjort väder, utan varje
    familj får själva avgöra vad som passar dem bäst. De som kommer till oss på
    Special-BVC och som är på desperationens rand, där man som förälder t ex
    uttrycker att man är rädd för sig själv och vad man skulle kunna göra
    (”slänga ungen i väggen”), försöker vi hjälpa med att i första hand
    mobilisera det sociala nätverket, och i andra hand rådgivning enl den
    modell som står i Growing People. En kortare avlastande inläggning på
    sjukhus i desperata fall är inte heller uteslutet nu för tiden, med vår nya
    förstående klinikledning. Föräldrarna kan då också vid behov få kurators-
    eller psykiatrikontakt för egen del om de så behöver ( mammadepression,
    utmattningsdepression, eller ren extrem sömnbrist som föräldrarna får
    förståelse för.) Som du skriver kan insatser och råd av detta slag behövas
    ”för att familjen över huvud taget ska fungera”.

    Vi tar gärna emot synpunkter och Eva-Lotta har genom åren bidragit med
    sådana och fått oss att tänka och fundera, modifiera och utvärdera.”


  6. på 10 mars, 2009 den 12:37 f m äntligen några kloka ord om 5 minuters metoden « Hemma hos mig

    […] 9, 2009 av busbarnet Lars H Gustavsson bloggar om […]


  7. på 10 mars, 2009 den 9:12 f m Magda

    Hemma hos oss kör vi Tassmetoden som fungerar alldeles utmärkt både för oss föräldrar och vårt barn…Hon har aldrig somnat ledsen eller skrikande! Önskar detta vore en mer känd metod!


  8. på 10 mars, 2009 den 6:59 e m Eva-lotta Funkquist

    Hurra, hurra för Malena Thunstöm och barnhälsovården i Uppsala för att de har infört en mjukare linje. Det är bra att det inte erbjuder sömnrådgivning i ogjort väder, det är bra att man uppmuntrar uttröttade föräldrar att först och främst i utnyttja sitt sociala nätverk.
    Men fortfarande, jag tycker att det finns mycket som behöver förändras radikalt i deras policy (som de återger på Growing Peoples hemsida) för att man ska kunna säga att rådgivningen har barnperspektiv.
    Att man som förälder ska börja fundera på läggningsrutinerna när barnet är 5-6 månader för att barnet inte klarar av att sova hela natten är helgalet. Så små barn vaknar på nätterna och vill amma eller suga på nappflaska. Dessutom varnar man föräldrarna för att låta barnet suga sig till sömns. Istället borde man naturligtvis uppmuntra föräldrar till detta. Små barn blir lugna, trygga och lyckliga av att suga sig till sömns.

    Man uppmuntrar fortfarande föräldrar att låta barnet gråta sig till sömns. Se citatet nedan:

    Gör som vid läggdags, smek barnets huvud, säg godnatt och gå eller sitt stilla på en stol en bit bort. Om barnet fortsätter att skrika så gå tillbaka efter några minuter och gör samma sak igen. Och igen, om barnet är mycket upprört så sitter man tyst med den lilla en stund tills han eller hon har lugnat ner sig, och sedan lägger man ner barnet i sängen igen.

    Det är viktigt att lugna barnet och visa att man finns där, men uppmuntra inte barnets skrikande genom onödig uppmärksamhet eller genom att ge något att äta, barnet kan då lätt få till vana att vakna och skrika efter att mamma och pappa ska komma med goda saker på natten.

    Har man bestämt sig tillsammans, mamma och pappa, och orkar vara vänlig, bestämd och konsekvent, så har man oftast cirka tre protest- och skrik-kvällar och nätter att ta sig igenom. Men efter det har de flesta barn kommit in i nya vanor och sover mycket bättre.

    För ett litet ledset barn är det ingen som helst tröst att ha en förälder sittande på en stol en bit bort. Ett litet barn vill upp i famnen och bli tröstad, och naturligtvis vill de ju också somna i famnen.


  9. på 12 mars, 2009 den 2:09 e m Ann Fredriksson

    Hej!

    Jag förstår inte heller varför det är så viktigt att barnen ska sova själva.
    Jag har två barn och har aldrig kommit på tanken att göra så. Barnen har istället själv fått bestämma när de velat ligga i egna sängar.
    När det blivit trångt eller en vuxen ”måste” sova har en vuxen flyttat sig till ett annat rum/säng istället.
    Jag vill bara tillägga att mina barn är självständiga individer och dessutom mycket kapabla att veta hur de känner, vad som är bra för dem och att fatta beslut. Jag nämner bara detta om nu någon skulle kommentera att då blir barnen osjälvständiga, ”mammiga” och osäkra.
    Heja Lars. Ditt sätt att förhålla dig till barn borde verkligen anammas av fler.
    Ann


  10. på 12 mars, 2009 den 10:06 e m Lars Nilsson

    Bra skrivet om femminutersmetoden! Klart det är mysigast att somna tillsammans med mamma eller pappa!

    När jag läste detta kom jag att tänka på den dagliga situation när jag går mot min ”färäldrainstinkt” – vid lämningen på förskolan. Vår nittonmånaders son skolades in i januari och det har inte gått en dag då han inte varit helt förtvivlad när vi går därifrån. Personalen säger att det bästa är om vi lämnar över honom snabbt och bestämt och ”inte tvekar”, han ska förstå att vi tycker att det är en bra idé.
    Det känns verkligen inte bra att vända ryggen till när lillkillen är jätteledsen och skriker på högsta växeln. Är inte detta igorering om något?

    De flesta barn, inlusive vårat, hämtar sig snabbt när föräldern har gått iväg, men känslan i stunden är ju densamma ändå.
    Samtidigt, vad är alternativet? Det är ju inte säkert att det skulle vara lindrigare vid ett långt, utdraget avsked. Jag tillhör dem som tror att förskolan är jättebra för barnen och ska man ha dem där måste man ju lämna dem på något sätt..


  11. på 12 mars, 2009 den 10:57 e m Lars

    Hej Lars,
    jag känner igen det här, har varit med om det själv. Men jag blev så småningom förvissad om att min dotter faktiskt blev både lugn och glad bara några minuter sedan jag gått. Och jag litade på henne som var min dotters kontaktperson och som nästan alltid var där och tog emot henne. Det dröjde inte heller så länge förrän protesterna upphörde. Jag tycker det är skillnad på en ignorering som innebär att man lämnar barnet ensamt med sin ilska, sorg och förvirring jämfört med att lämna barnet till någon som man litar på och som man känner kan ta hand om barnet på ett bra sätt. Men inskolningen är viktig! Jag är lite skeptisk mot den snabbinskolning man nu kör på en del förskolor! /Lars H


  12. på 29 mars, 2009 den 12:37 f m 5-minutersmetoden är våld « Hippiemamman

    […] Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver i sin blogg om att 5-minutersmetoden är en form av timeout – en aktiv ignorering av barnets känslor: https://larsh.wordpress.com/2009/03/06/femminutersmetoden-en-form-av-timeout/ […]


  13. på 28 april, 2009 den 11:54 f m Irion Nanne

    Eckerberg säger: ”Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta.”

    Enligt min erfarenhet som regressionsterapeut kan jag säga att detta är en ren LÖGN. Den vuxne har ofta sår från de första åren som de bär på resten av livet. VARNING för denna approach. Det är den gamla ”svarta pedagogiken” som går ut på att knäcka barn och få dem lydiga på ett tidigt stadium. Denna pedagogik gjorde att nazisterna kunde ta över Tyskland utan större protester. Alla hade fått lära sig att lyda auktoriteter blint. Är det något barn behöver så är det kroppskontakt. Hos naturfolken somnar alltid barnet i mammas trygga famn.


  14. på 7 december, 2009 den 4:12 e m Elisabeth Lindström

    Kommentar till Lars H Gustavsson och Irion Nannes inlägg!
    Har försökt följa debatten kring 5-minutersmetoden vid små barns insomningsproblem. Tycker att debatten stundtals varit onyanserad och speglar enbart känslor. Är mamma och farmor, 50+, med tre egna barn och sex barnbarn. Är dessutom både barnskötarutbildad och grundskollärare, med sju år inom barnomsorgen och 13 år i skolan. Att små barn har minnen från första tiden är inget konstigt eller svårt att förstå – de kan bara inte uttrycka det muntligt. Men att hänvisa till barnkonventionen, som läkaren Lars H Gustavsson gör, är att knäcka slutkörda och trötta föräldrar. Det finns INGEN förälder som tar till denna metod om de inte har försökt ALLT annat för sitt barn. De är inte heller sämre på att ge kroppskontakt och kärlek till sina barn – ofta upplever jag det som precis tvärtom!
    Och att som Irion Nanne hänvisa till nazister och att lyda auktoriteter blint visar bara hur lågt denna debatt sjunkit!
    Nej, fram för en mer nyanserad debatt utan en massa påhopp och utan att peka med hela handen. Vi människor är komplicerade, olika och unika och måste också behandlas så, även om det är små människor. Kom ihåg att det bara är Du som förälder som kan avgöra vad som är bäst för ditt barn.


    • på 7 december, 2009 den 6:38 e m fyrelias

      Också jag tror den här diskussionen tjänar på att nyanseras. Om du läser mitt ursprungliga inlägg lite mer noga ser du att jag faktiskt försökt just det. Jag menar alltså att den modifierade form av sova själv-metod som Malena Tunström mfl utvecklat, och som bygger på idéer från femminutersmetoden, kan försvaras i mycket svåra fall av avancerad sömnproblematik där man inte ser sig någon annan råd. Däremot står jag fast vid att femminutersmetoden i sin urspungliga form inte kan försvaras, eftersom den hotar att kränka barnets känsla av värdighet och värde. Ett förtvivlat och uppgivet barn behöver tröst och får inte överges.

      Därmed sätter jag nu helt punkt för all vidare diskussion om små barns sömn på den här bloggen – samtalet om detta behöver en timeout! Men när min nya bok, Växa – inte lyda, utkommer i slutet av mars finns möjligheter att återkomma. För i den boken finns ett ganska långt parti om just detta. Så välkomna tillbaka då! Tills dess får ni hålla till godo med annat spännande material som dyker upp på bloggen!/Lars H G


  15. på 29 mars, 2010 den 8:41 e m I

    Bra skrivet!

    Jag tycker det är det närmaste tjänstefel av BVC-personal och ”sömnsköterskor att förespråka denna metod.

    Tack!



Kommentarer är stängda.

  • Senaste inläggen

    • Ny bloggadress!
    • Den vi inte vill se
    • Sorg, saknad och gemenskap
    • Det felfria landet
    • Blå hus och röd splittring
  • Sidor

    • Arkiv
    • Böcker och skrifter – samtliga
      • Barn idag – föräldrar imorgon
      • Barnapappa
      • Barnet som slumrar
      • Gudomligt och barnsligt
      • Kära Ellen Key
      • Leva med barn
      • Mumrik och Älgkungen
      • När musiken tystnar
      • Omsorg om barn under beredskap och krig
      • Skynda att älska
      • Ungen är sjuk – vad skall jag göra?
      • Upptäcka livet
    • Föreläsningar
    • Om mig
    • Orgelveckor
    • Vemodet mitt i musiken
  • Senaste kommentarer

    • Maivi Svensson om Sorg, saknad och gemenskap
    • eiilee om Blå hus och röd splittring
    • anne skaner om Blå hus och röd splittring
    • Helga om Blå hus
    • Kristina om Vargarnas hus
  • Arkiv

    • februari 2013
    • januari 2013
    • december 2012
    • november 2012
    • oktober 2012
    • september 2012
    • augusti 2012
    • juni 2012
    • maj 2012
    • april 2012
    • mars 2012
    • februari 2012
    • januari 2012
    • december 2011
    • november 2011
    • oktober 2011
    • september 2011
    • augusti 2011
    • juli 2011
    • juni 2011
    • maj 2011
    • april 2011
    • mars 2011
    • februari 2011
    • januari 2011
    • december 2010
    • november 2010
    • oktober 2010
    • september 2010
    • augusti 2010
    • maj 2010
    • april 2010
    • mars 2010
    • februari 2010
    • januari 2010
    • december 2009
    • november 2009
    • oktober 2009
    • september 2009
    • augusti 2009
    • juli 2009
    • juni 2009
    • maj 2009
    • april 2009
    • mars 2009
    • februari 2009
    • januari 2009
    • december 2008
    • november 2008
    • oktober 2008
    • september 2008
    • augusti 2008
  • Meta

    • Registrera
    • Logga in
    • Flöde för inlägg
    • Flöde för kommentarer
    • WordPress.com
  • Länkar

    • Agneta Edwards
    • ALMA
    • Bachfest Leipzig
    • Balfors Gård
    • Barnen – program i radions P1
    • Bengt Gustafsson
    • enmyra
    • Erik de la Reguera
    • Human Rights Studies
    • Ingetora Gumbel
    • Jon Petters blogg
    • Jonas Gustafsson
    • Kerstin Svensson
    • L.L
    • Lindsadiq
    • Micke Gunnarsson
    • Nora på Myspace
    • Nora som NonTiq
    • Norstedts Förlag
    • Pedagogiska magasinet
    • Sigbritt Ernald
    • Snubbeltrådarna
  • mars 2009
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
    « Feb   Apr »

Blogg på WordPress.com.

WPThemes.


Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
    Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
    %d bloggare gillar detta: