Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2009

Sköna maj välkommen

Valborgsmässoafton i Lund. Ungdomarna har samlats på filtar i stadsparken. Det är sommarvarmt när jag går min img_0516morgonpromenad genom S:t Lars. Magnolian brukar slå ut till första maj, men i år är den nästan överblommad. Under det stora trädet nedanför kapellet ligger de stora blommorna i drivor.

Vi lämnar staden snart och åker över till Danmark. Ikväll ska vi lyssna på cellomusik på Louisiana. Heinrich Schiff och Martin Helmchen ska spela Beethoven.

Bloggen har gått varm som aldrig tidigare. Många har sänt oroade brev till mig. Jag kommer att svara. Och agera vidare efter mitt samvete och de etiska regler jag har att hålla mig till. Men just nu tror jag allt behöver få komma till ro ett par dagar. Någon beskyller mig i en kommentar för att ”liera” mig med experter. Den som känner mig vet att jag aldrig ”lierar” mig med någon. Men jag rådgör med kunniga och omdömesgilla vänner som jag litar mycket på. Det är skillnad.

Önskar er alla några riktigt sköna vårdagar! I morgon är det maj!

Read Full Post »

I en kommentar till mitt föregående inlägg fick jag en fråga om en av de metoder Anna Wahlgren använder för att få barn att somna, den så kallade tryckpressen. Barnet läggs på mage i en barnvagn, som rytmiskt och med ett lätt ryck förs fram och tillbaka, samtidigt som föräldern med sin hand mot barnets rygg och huvud trycker ned barnet mot underlaget, också med rytmiska rörelser. Länken till det filmklipp som visade detta togs bort idag, men jag hann se det flera gånger innan det försvann och har studerat det noga.

Aftonbladet ringde mig idag för att höra min åsikt om detta. Tydligen hade flera upprörda föräldrar vänt sig dit. Jag har nu konfererat med barnläkarna Marie Köhler och Tor Lindberg. Så här tycker jag:

Jag anser tryckpressmetoden vara olämplig, kränkande och potentiellt farlig. Jag kan inte låta bli att associera till den debatt som förs just nu över metoder, där vuxna läggs ned och hålls fast mot underlaget. För barnet måste det under alla omständigheter vara mycket obehagligt att bli behandlad på det sättet.

Ur medicinsk synpunkt ser jag dessutom klara risker, eftersom säkerhetsmarginalerna blir så små. Man behöver baratumme-ned trycka lite mer på barnet än vad Anna W gör så finns risk för andningsproblem och revbensfrakturer. Och man behöver bara rycka lite mer i vagnen än vad Anna W gör så finns risk för det vi kallar ”shaken baby syndrome”, alltså de mikroblödningar som kan uppkomma i hjärnan om man skakar ett barn.

Eftersom vi vet att föräldrar ibland kan bli irriterade när ett barn inte somnar bedömer jag risken som ganska stor att åtminstone någon ibland gör just så, alltså trycker eller rycker för hårt. Jag skulle därför som barnläkare aldrig våga rekommendera en sådan metod. Vi avråder ju också ifrån att låta spädbarn sova på mage, eftersom risken för plötslig spädbarnsdöd då är något högre.

Så med all respekt för Anna Wahlgren – här blir det verkligen tummen ner. Marie, Tor och jag är överens om att det är hög tid för en reaktion, och vi kommer att be Barnläkarföreningen att agera.

Read Full Post »

Livets hjul

En CD-skiva dimper ner i min brevlåda. Det är Sveriges dödbok 1947-2006, ett måste för den som släktforskar. Som sveriges-dodbokomslagsbild finns Livets hjul, en detalj från Albertus Pictors målning i Härkeberga kyrka. En bild jag varit förtrogen med sedan min barndom på Uppsalaslätten. Radion står på, och jag lyssnar förstrött på Ring P1 medan jag installerar skivan i min dator. En man är upprörd över att barnmorskor får skriva ut P-piller till fjortonåringar. Så ringer Julia upp, en klok tjej från Malmö:

Jag har haft mycket hjälp av ungdomsmottagningen. Du vet, när man är fjorton tror man att man vet och förstår allt. Nu är jag arton så nu har jag mognat. Men då var det mycket jag inte fattade. Så då var det bra att ha nån att prata med. Nån utanför familjen.

Jag tänker på hur 45-åringar kan prata om de som är arton:

Ja tänk, dom känner sig mogna då! Arton! Knappt slutat skolan, bor kvar hemma. Myndiga? Jo, på papperet. Men dom har mycket kvar att lära!

Och på hur vi 67-åringar uttrycker oss när vi är för oss själva:

Visst är det lite gulligt med de där 45-åringarna! De låter som om de trodde de visste allt! Och har du hört när de hänvisar till sin 20-åriga yrkeserfarenhet? Patetiskt! 20 år – det är ju bara startsträckan! Oj så mycket de inte fattar än! 

Och på äldreboendet sitter 85-åringarna och pratar om oss:

Ja du, de där 67-åriga ynglingarna och töserna – visst är de roliga att lyssna på! De tror de är livserfarna, men de har ju knappt kravlat sig ur arbetslivet än! De har ju varken haft tid eller förmåga att reflektera över livets djupare mysterier. Men de lär sig kanske, får man hoppas.

Eller är Pictors bild av livets hjul ändå sann? Bär det uppåt till ett slags kulmen vid 45 för att sedan bära utför igen? Bilden målades när Pictor var just i sin medelålder (han blev 70 till slut). Och i en tvådimensionell tid, då man trodde jorden var platt. Jag tänker mig livets hjul mer som ett slags gyrokompass. Man vet aldrig riktigt vad som är upp eller ner. Bara att allt går i cirklar. Varv efter varv efter varv. Vi kommer alltid tillbaka till utgångspunkten. Och all mognad är färskvara.

PS 1. Albertus Pictor dog 1509, alltså i år för 500 år sedan. Om du vill läsa mer om aktiviteter under jubileumsåret han du göra det här.

PS 2. 1979 utkom boken Vilsebarn i välfärdsland, en antologi där jag skrev ett kapitel. Med titeln Livets hjul. Mitt första bokkapitel.

Read Full Post »

Revidera livet

Livet är en berättelse. Men ibland tappar man tråden. Allt spretar. Då är det dags för revision. Gå tillbaka, spana efter motljustrådändar som försvann. Skapa mening och sammanhang på nytt. Så gott det går. Ofta är det en särskild händelse som sätter igång det hela. Skenbart betydelselös men med symbolvärde.

Annika Thor beskriver en sådan livsrevision i sin vuxenroman Motljus från 2008. Marie är en lärare i 55-årsåldern. Hon är gift med läkaren Staffan, som hon mötte redan som gymnasist. De bor i en småstad i Mellansverige och har två utflugna barn. En morgon läser Marie en dödsruna över Ronny, en känd filmregissör. Sommaren 1976 träffades de på ett sommarkollektiv. Marie blev förälskad och inledde ett kortvarigt förhållande med Ronny bakom Staffans rygg, något man sedan aldrig talat om.

Marie åker nu ensam till Ronnys begravning och sedan tillbaka till sommarhuset. Under ett par dygn rekonstruerar hon vad som skedde den gången. Ronnys liv avtäcks efter hand. Det visar sig att han var en känslomässigt störd man oförmögen till djupare och mer varaktiga relationer. Märkt som han var av en totalt havererad anknytning till sina egna föräldrar och svåra traumatiska upplevelser på ett barnhem.

Romanen ställer frågan: Vem kan bli förälskad och känna sig sedd och bekräftad i mötet med en människa som faktiskt inte ser en alls? Alltså: Vem är Marie? Annika Thor låter Marie berätta i jagform. Marie observerar och analyserar skeenden och andra människor men har svårt att glänta på sin egen dörr. Hon blir därför märkligt vag och undanglidande. Utom vid ett tillfälle, då hon plötsligt minns en episod från sin egen barndom. Hon har rymt hemifrån och sitter vid stranden, fast besluten att göra föräldrarna oroliga och vänta tills de kommer och letar efter henne:

Hon väntar. Men ingen kommer. Till slut reser hon sig och går hem. Ingen frågar var hon har varit. Det är som om hon aldrig varit borta.

Jag minns inte vad det var som fick mig att gå hemifrån den gången. Inte själva händelsen, bara känslan av övergivenhet.

Det svikna barnet möter att annat sviket barn. Hon känner igen sig. Därför känner hon sig sedd. Men fönstret mot den andre är bara en spegel. Inget verkligt möte är möjligt.

Vem är Marie? Jag hittar henne inte riktigt. Hoppas Staffan gör det i romanens oskrivna del. Honom känner jag inte alls. Gör Marie det?

Read Full Post »

Get off!

Allt gick så snabbt, jag hann knappt uppfatta vad som hände. Jag åkte tåg  idag, X2000, från Stockolm till Lund. Det var en sådan där dag då förstaklassbiljetten var lika billig som andraklass. Så jag satt i förstaklass och hade slumrat skönt en stund. När vi stannade till i Linköping vaknade jag av att det plötsligt blev oro i vagnen. Några flickor i 17-årsåldern kom in och satte sig på lediga platser, de talade något språk jag inte kunde identifiera, byltiga kläder, sjalar. ”Fattiga, från Balkan nånstans”, hann jag tänka innan personalen kom springande.

”Get off!” sa de och viftade med händerna som när man viftar bort flugor. ”Get off!” Flickorna försökte protestera men blev snabbt utfösta ner på perrongen igen. Under tiden kom en pojke i samma ålder smygande bakifrån och slog sig ner i en ledig fåtölj bakom min. Med drömmande, flackande, orolig blick stirrade han ut genom kupéfönstret. Han vände ryggen mot oss andra och gjorde sig så osynlig han kunde. Men också han blev snabbt upptäckt av en manlig konduktör som gjorde en sista inspektion av vagnen för avfärd.

”Ticket?” frågade han. Pojken skakade på huvudet.

”OK, just get off! Now!!” Pojken suckade, reste sig, sprang ifrån konduktören och hoppade av. Så var vi på väg igen.

Några fattiga ungdomar någonstans ifrån. Vart var de på väg? Mjölby? Och sen? Så fräckt, på X2000, i första klass till och med! Och vi andra, vi bara satt. Med våra förmånliga biljetter. Bara satt.

Get off!

Read Full Post »

I torsdagens Sydsvenskan fanns en krönika av författaren Åsa Anderberg Strollo. Den berörde en rad frågor som nu i bryta_om_pressvår varit aktuella på min blogg: sova tillsammans, nannymetoder och uppropet om barnkonventionen. Det behöver väl knappast sägas att jag blev glad när jag läste den texten, och jag ville direkt kommentera den här med en länk till Sydsvenskan. Men till min stora förvåning blev krönikan aldrig utlagd i Sydsvenskans web-upplaga.

Jag skrev då till Åsa och beklagade mig. Och har ni sett – hon har nu försett mig med en pdf-fil och gett mig tillstånd att länka till den. Så ni som inte får Sydsvenskan i er brevlåda kan därför läsa krönikan här. Gör det!

Åsa Anderberg Strollos krönika

Åsa Anderberg Strollos starka debutroman Bryta om från 2007 blev Augustnominerad. Boken handlar om sextonåriga gymnasisttjejen Minna, som lever tillsammans med en psykiskt sjuk mamma. Just efter sommaren kommer Åsas nya bok, Blod. Du kan läsa om den här.

Read Full Post »

Att föda en bok

I två dagar har jag städat. När en bok är klar är det nämligen dags för röjning. Allt är i kaos, skrivbordet belamrat av boktravar, elevhalsa-omslagminneslappar, utskrivna sidor huller om buller. Det är otroligt vad man drar på sig! Också annat som borde ha tagits om hand långt tidigare – obesvarade brev, obetalda räkningar, glömda små notiser om ditten och datten.

Men vad gör det, jämfört med glädjen i att se den nya boken klar för tryck – och sedan att hålla den i handen när den kommer! En sådan där barnslig glädje som man nästan skäms för!

När min första egna bok, Ungen är sjuk – vad ska jag göra?, just hade kommit ut åkte jag tåg från Uppsala till Stockholm. Då stötte jag ihop med min kanske bästa kompis från ungdomsåren, Dick Burvall. Försiktigt lirkade jag upp boken ur ryggsäcken. Boken med den roliga och vackra omslagsbilden av den då fortfarande ganska okända Lena Andersson. Dick tog boken, bläddrade i den en stund, reste sig från sin plats och började gå runt i vagnen:

Titta ska ni få se allihop! Den här boken har min kompis där borta skrivit! Är den inte fin? Jag är så stolt:  Det är min kompis första bok!

Alla såg beundrande på boken. Och lite undrande på Dick. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag glömmer det aldrig.

Dick är död sedan många år. Humanisten och musikanten. Honom glömmer jag inte heller. En av de finaste och märkvärdigaste människor jag mött. Någon gång ska jag skriva om honom.

Read Full Post »

Older Posts »