Livet är en berättelse. Men ibland tappar man tråden. Allt spretar. Då är det dags för revision. Gå tillbaka, spana efter 
trådändar som försvann. Skapa mening och sammanhang på nytt. Så gott det går. Ofta är det en särskild händelse som sätter igång det hela. Skenbart betydelselös men med symbolvärde.
Annika Thor beskriver en sådan livsrevision i sin vuxenroman Motljus från 2008. Marie är en lärare i 55-årsåldern. Hon är gift med läkaren Staffan, som hon mötte redan som gymnasist. De bor i en småstad i Mellansverige och har två utflugna barn. En morgon läser Marie en dödsruna över Ronny, en känd filmregissör. Sommaren 1976 träffades de på ett sommarkollektiv. Marie blev förälskad och inledde ett kortvarigt förhållande med Ronny bakom Staffans rygg, något man sedan aldrig talat om.
Marie åker nu ensam till Ronnys begravning och sedan tillbaka till sommarhuset. Under ett par dygn rekonstruerar hon vad som skedde den gången. Ronnys liv avtäcks efter hand. Det visar sig att han var en känslomässigt störd man oförmögen till djupare och mer varaktiga relationer. Märkt som han var av en totalt havererad anknytning till sina egna föräldrar och svåra traumatiska upplevelser på ett barnhem.
Romanen ställer frågan: Vem kan bli förälskad och känna sig sedd och bekräftad i mötet med en människa som faktiskt inte ser en alls? Alltså: Vem är Marie? Annika Thor låter Marie berätta i jagform. Marie observerar och analyserar skeenden och andra människor men har svårt att glänta på sin egen dörr. Hon blir därför märkligt vag och undanglidande. Utom vid ett tillfälle, då hon plötsligt minns en episod från sin egen barndom. Hon har rymt hemifrån och sitter vid stranden, fast besluten att göra föräldrarna oroliga och vänta tills de kommer och letar efter henne:
Hon väntar. Men ingen kommer. Till slut reser hon sig och går hem. Ingen frågar var hon har varit. Det är som om hon aldrig varit borta.
Jag minns inte vad det var som fick mig att gå hemifrån den gången. Inte själva händelsen, bara känslan av övergivenhet.
Det svikna barnet möter att annat sviket barn. Hon känner igen sig. Därför känner hon sig sedd. Men fönstret mot den andre är bara en spegel. Inget verkligt möte är möjligt.
Vem är Marie? Jag hittar henne inte riktigt. Hoppas Staffan gör det i romanens oskrivna del. Honom känner jag inte alls. Gör Marie det?
