Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 oktober, 2009

Ragnar Berfenstam in memoriam

För några dagar sedan ringde min forna arbetskamrat Malene Holmberg och meddelade att vår käre Ragnar, alltså professor Ragnar Berfenstam vid Socialmedicinska institutionen i Uppsala, gått ur tiden 93 år gammal.

Få har betytt så mycket för mig som Ragnar, både på det yrkesmässiga och det personliga planet. Han blev för mig en viktig förebild. Ragnar var från början barnläkare men övergick redan i början av 1950-talet till socialmedicinen. Han berättade att han hade en del svårigheter med det kliniska arbetet: de svårt sjuka barnen berörde honom så starkt. Då kom han på att han kunde göra mer för alla dessa utsatta barn genom att engagera sig för dem i sin forskning och undervisning.

Ragnar Berfenstam blev en av de stora pionjärerna, också internationellt, när det gäller forskning om barnolycksfall. Han var med om att bilda Samarbetskommittén mot barnolycksfall, som under många år bedrev ett framgångsrikt arbete – en viktig orsak till att Sverige blivit en ledande nation inom detta område. Han kom också att engagera sig för barn som for illa på annat sätt.

Ragnar var min handledare i min egen forskning (också om barnolycksfall) som ledde fram till min disputation 1975. Det var på många sätt en orolig tid i mitt liv, och utan Ragnars stöd både i forskningen och i samtal av mer personlig karaktär hade det nog aldrig blivit någon avhandling. Han var, i mina ögon, en sann men samtidigt alldeles osentimental humanist.

Det finns mycket jag kunde berätta om Ragnar. Men när jag nu tänker tillbaka på honom är det en speciell episod som etsat sig fast i mitt minne. Det var när vår kollega Björn Smedby disputerat. Vid hans disputationsmiddag skulle gästerna vara klädda i frack. Det var för mig, som radikal, ett tämligen okänt plagg. Men jag gick till en uthyrningsbutik och hyrde mig en frack i passande storlek. Framför spegeln satte jag på mig alla de tillbehör som kartongen innehöll och tyckte faktiskt jag såg mycket stilig ut. Men när jag kom till middagen på Västgöta nation upptäckte jag snart att något inte stämde. Efter en kort jämförande studie kunde jag konstatera att jag saknade en viktig persedel, som övriga män hade – nämligen kragen! Djupt nedslagen och beredd att lämna hela tillställningen sökte jag upp Ragnar och anförtrodde honom mitt dilemma. Han granskade mig noga, uppifrån och ner, innan han högt deklamerade:

Räta på ryggen, Lars! Du bär senaste modet ikväll!

De orden har jag burit med mig. Varje gång jag känt mig fel och osäker på mig själv har jag hört Ragnars röst. Och rätat på ryggen. Det vill jag kalla mentorskap. På riktigt.

Annonser

Read Full Post »