I en skarpt formulerad artikel på DN Debatt, se här, gick Kattis Ahlström till angrepp mot TV-programmet Ett fall för Louise. Jag kommenterade hennes inlägg på bloggen och gav Kattis mitt stöd. Ett av Kattis argument var att programmet strider mot artikel 16 i FN:s barnkonvention, en artikel som värnar barnets rätt till skydd för sitt privatliv.
Idag får Kattis svar av de programansvariga: Johan Brånstad, Ingemar Persson och Maria Groop Russel – se här. De hävdar att Kattis i sin tur kränker barnets rättigheter, eftersom hon vill förmena de aktuella barnen rätten att komma till tals, och de hänvisar här till artikel 12 och 13 i konventionen:
En av vår tids stora utmaningar är att ge barn individuella rättigheter. Och vi ska göra det samtidigt som vi fortsätter att vara föräldrar och vuxna. Ingen demokratiseringsprocess har varit möjlig utan yttrandefrihet. Vi anser att man sviker barnen om man abdikerar inför svårigheterna att hitta sätt för barn att berätta i tv.
Brånstad och medarbetare glömmer att det finns en viktig grundprincip i Barnkonventionen, nämligen principen om barnets bästa. När ett barn bereds möjlighet att komma till tals ska det alltså ske på ett sätt som inte hotar barnets bästa. Vad Kattis Ahlström oroar sig för är att programmens utformning innebär just ett sådant hot. Jag delar den uppfattningen.
Gör tankeexperimentet att en tioåring kommer till skolsköterskan och är bekymrad över hur hans föräldrar behandlar honom. Skolsköterskan kontaktar då föräldrarna och föreslår att pojken och föräldrarna tillsammans ska komma till ett planerat barn- och föräldramöte veckan därpå. Där ska de inför alla närvarande få möjlighet att berätta om sina svårigheter. Skolpsykologen kommer att vara med och kommer sedan att tala med föräldrarna inför de församlade. Så att fler kan få lära sig hur man kan göra.
Ett sådant förslag från skolsköterskans sida skulle vara djupt oetiskt. Och jag är rätt säker på att varken barn eller föräldrar skulle ställa upp. Varför ställer man då upp i TV? För att TV-medverkan för många är en lockelse i sig. Men också för att man under en TV-inspelning kan skapa en bedräglig känsla av intimitet. Man ser ju inte åskådarna. Många medievana vuxna har fått erfara hur man under sådana förhållanden kan frestas vara mer personlig och öppenhjärtig än man i efterhand hade önskat. Ett barn i tioårsåldern kan omöjligt överblicka konsekvenserna av sådan medverkan. Kanske inte heller föräldrarna.
Jag misstror inte de goda avsikterna, och Louise Hallin är säkert en bra lots. Men riskerna för att enskilda barn ställs ut och kommer till skada är för stora. Och det är för mig omöjligt att förstå varför inte de aktuella situationerna hade kunnat gestaltas av skådespelare. Och hur Louise Hallin får ihop medverkan under sådana betingelser med sin yrkesetik.
Programmakarna kunde nöjt sig med att visa upp metoden med skådespelare. Då hade man nått syftet med programmet. För oss tittare är det ju egentligen ointressant om det är verklige Kalle eller en skådespelare som visas.
Riktiga mord på människor lär finnas inspelade på internet. De är väl mera spännande att se på än de vanliga spelade som visas varje dag i medierna och på bio…
Efter 2006 års lagändring i Föräldrabalken har det blivit alltmer vanligt att ”tillfråga barnen”. Man frågar barn ner till 7-årsåldern(!) om vad det tycker om en förälder. Det görs i den andre förälderns hem utan tanke på att barnet skulle kunna känna sig påverkat. Det är oetiskt att tvinga barn välja eller betygsätta sina föräldrar. Barn är i beroendeställning och har inte vuxnas ställning eller maktposition.
Herre Gud, kan det vara omöjligt förstå ?????
Jag Fattar ingenting, är det för att jag är en blandras eller ????
Du är så klok. Programmet verkar vanvettigt.
Vill tipsa om att Tidningen Anti har temanummer om barn nu. http://tidningen-anti.se. Du kanske skulle tycka om det.
Man utsätter aldrig barn, i den ställningen att dom är tvingade att välja. Har själv ett barnbarn, som bor en vecka
hos mamma och en vecka hos pappa. Pappan är älsta sonen av två söner hos oss. Vi har BARA två barn, skulle haft många fler barn, om vi inte fått så många missfall.
Ni kan fråga, vårat älsta älskade barnbarn om han misströstar om något !
Vi älskar, av hela hjärtan ALLA våra barnbarn, det finns inget mittemellan.
Skulle jag kunna leva, deras liv, med utveckling vad livet
innebär skulle jag, helhjärtat göra det.
Men vad, hade då mina älskade barn och barnbarn lärt sig??
Vi går genom livet, på en tunn pianotråd, somliga ramlar i tomma intet, somliga går raka vägen fram…..
[…] rekommenderar också Lars H Gustavssons blogginlägg i […]
Jag som är kulturvetare ser det här som ett tecken att människor har kopplat loss från sin förståelse av fiktionen. Det tror jag att många fenomen har skuld i, som romaner som säljs som dokumentärromaner till modernismens avrättning av bibelns texter som någonting överhuvudtaget värdefullt att veta något om. Kanske det nästan börjar i Upplysningen. Det sanna är det enda verkliga och värdefulla, och det definieras empiri och inget annat. Bort med all vidskepelse… men eftersom människor har behov av att berätta historier så fortsätter vi ändå. Och som många riktigt påpekar så kunde – borde – de här historierna berättats av skådespelare. Förutom att det inte kränker verkliga människor så är också konsten specialgjord för att på en förtätat sätt förtälja om mänsklig erfarenhet. Jag tror inte att en sån här TV-serie hade kunnat göras om inte konsten var så oerhört nedmonterad och lågt värderad i Sverige idag. Det är väldigt sorgligt.
Med sorg, bestörtning och ögon som tårades såg jag Ett fall för Louise, del 1. Jag tänkte, när jag först läste om programmet, att jag måste se detta – om det var möjligt, att avtrubbningen i Sverige gått så långt, att man kunde hänga ut ett minderårigt barn i TV. Tyvärr besannades mina värsta farhågor. Detta är att verkligen att kränka ett barn på det mest fruktansvärda sätt. Sedan har stridens vågot gått höga. Till min glädje har nu först Kattis Ahlström och sedan även Lars H Gustafsson tagit bladet från munnen och skarpt uttalat sig mot detta tilltag. Jag vill instämma helt och fullt – många kloka kommentarer har också tillkommit, men jag blev så glad, när jag sent omsider hittade fram till denna blogg, att jag bara måste skriva. Tack för alla kloka inlägg! Och alla ni som tycker tvärt emot – skulle ni själva vilja ha era små barn i TV? Nej, jag tänkte väl det!
Tacksam för att du, Lars, fungerar som Barnens Advokat. Någon måste stå upp för barnen och deras rättigheter. Jag är också tacksam över att det finns familjer som vill förändras för att deras barn ska få en ännu bättre tillvaro. Att de föräldrar som ställde upp för detta program gjorde det med de bästa avsikterna. De hade förtroende för Louise, vilket jag kan förstå. De var nog inte medvetna om den exploatering och den konsekvens som detta kan få i barnens liv. De älskar sina barn och vill deras bästa. De har kommit till en punkt när det sunda förnuftet kanske inte är det som är starkast. De vill bara ge sina barn och sin familj en bättre tillvaro. Vilket i sig är beundransvärt. Förhoppningsvis kommer dessa program finnas även i framtiden eftersom de bidrar med viktiga insikter men hoppas att det är skådespelare som gestaltar dessa människors liv i fortsättningen.
Många kramar till alla er som agerar med barnens bästa i fokus.
[…] för Louise. Många av Nattens läsare deltog i debatten och var med rätta mycket upprörda. Flera tunga personer och instanser höll med. Programledningen försvarade sig. Idag efterlyser barnombudsmannen och […]
Som filmvetare förvånas jag över att programledningen här inte reflekterar över att de tangerar gränsen mellan fiktion och verkligt. På sätt och vis skulle man kunna klassificera ”Ett fall för Louice” som Reality-tv, eller dokusåpa. Var går gränserna mellan ”Mammas pojkar”, eller ännu bättre jämförelse ”A shot at Love” på MTV och detta ”Fall”. Vad är gemensamt i dramaturgin: verkliga inslag/ dramatiserade inslag / kommentarer aka bikt / berättarröstens aka expertens analyser?
Tittaren positioneras med samma frågor inför den här typen av program: är det sant? hur spelades detta in? har de överdrivit? hållt tillbaka? är personerna äkta?
Att målgruppen för ”Ett fall” är en annan än för MTV’s smygporr är klart, men samma drivkrafter styr folk att titta på programformen: en dos voyerism, en dos skandalvilja, en dos spänningssökeri, en dos igenkänning, en dos vilja att förstå/lära mer?
Med teven och dess dubbelhet, där det som sänds, och det vi tolkar in i det aldrig är detsamma, så kan naturligtvis inte programledningen för ”Ett fall…” överblicka vad tittaren gör med materialet och därmed kan de inte se konsekvenserna för de medverkande barnen.
Inte heller kan de till sitt försvar hålla att syftet handlar om ut/bildning (den traditionen är annars en eminent men kanske rätt död relik i Sverige) för det hade man kunnat välja en annan programform.
Nä, skäms SVT! För att berätta är fortfarande fiktionen en ypperlig och beprövad form! Varför inte lita på det, istället för att utsätta ungar för ett sånt här spekulativt experiment?