Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Idag sändes det tredje och sista programmet i den serie på tre program som SR:s redaktioner för Barnen och Tendens arbetat fram tillsammans och som försöker sammanfatta lärdomarna av arbetet med de apatiska barnen – se och lyssna här!

De två första programmen ägnas åt Elita, en nu 18 år gammal flicka från Tjetjenien. För sex år sedan låg hon helt apatisk i tio månader. Hon intervjuas nu på ett ingående och känsligt sätt om sina upplevelser före, under och efter det apatiska tillståndet. Det är en stark berättelse, som ger viktig information både för lekmannen och för oss professionella. Det finns nu planer på att utarbeta ett undervisningsmaterial om uppgivenhetstillstånd, och här borde programmen om Elita ha sin givna plats.

Det tredje och avslutande programmet blev tyvärr något av en besvikelse. Man försökte få med för mycket på för kort tid, och det blev för splittrat och fragmentariskt för att något mönster skulle kunna bli tydligt. Delvis talade man också förbi varandra, mycket beroende på att man inte gjorde klart vad ett apatiskt barn var. Här är några av de lärdomar jag tycker man kan dra:

  • Uppgivenhetstillstånd finns beskrivna sedan lång tid tillbaka och är en ganska naturlig konsekvens om ett barn utsätts för svåra traumatiska upplevelser och den närmaste omgivningen inte längre förmår förmedla hopp.
  • Några barn är av olika skäl mer sårbara än andra och hos dem kan depressionen och uppgivenheten övergå i ett tillstånd av apati.
  • Det är av synnerlig vikt att tidiga tecken på uppgivenhet (se bilden) snabbt leder till aktiva åtgärder, där mobilisering, lek, fysisk aktivitet, konstnärlig verksamhet och ordnad skolgång är viktiga inslag – liksom stöd till föräldrarna så att de i sin tur orkar ge stöd och hopp till sina barn. På flera håll i landet finns idag väl fungerande program för sådant stöd till barn och familj.
  • Ett utvecklat apatiskt tillstånd är potentiellt livshotande och kräver aktiva sjukvårdsinsatser, där en erfaren barnläkare alltid ska finnas med.
  • Det finns inga belägg för att manipulation eller förgiftning spelat någon nämnvärd roll för utvecklingen av det apatiska tillståndet.
  • Etiska aspekter ställs på sin spets i mötet med barn med uppgivenhetstillstånd. Ett barn med ett utvecklat apatiskt tillstånd får inte avvisas om man inte kan skapa garantier för att barnet kommer att få kvalificerad behandling i det land till vilket familjen sänds iväg. Den läkare som skriver ett utlåtande enbart om ”transportabilitet” utan att väga in de faktiska möjligheterna till fortsatt vård bryter mot en viktig princip i Lissabondeklarationen – se här, paragraf 1.
Annonser

Read Full Post »

Det vita bandet

Kvällen på Värnlösa barns dag ser jag Michael Hanekes film Det vita bandet, och ett bättre filmval denna dag är svårt att föreställa sig. För här handlar det verkligen om värnlösa barn, om barn som de största förlorarna i det patriarkala samhälle Haneke synar.

I filmen skildras en tysk by och de dramatiska händelser som utspelar sig där under åren just före första världskriget. Det är byns unga lärare som i efterhand berättar om det som hände, sakligt, lågmält och sorgset. Filmen har många bottnar. För mig är det beskrivningen av en strängt auktoritär och skambeläggande fostran, och vad den får för följder för barnen, som gör det starkaste intrycket. Den som vill förstå vad ”svart pedagogik” är bör absolut se den här filmen. Liksom alla de som idag förespråkar en återgång till en mer auktoritär fostran.

Filmens titel syftar på det vita band kyrkoherden knyter om armen på sina egna barn när han inte är nöjd med dem. Bandet ska ständigt påminna dem om vikten av att rena den smutsiga själen – och för omgivningen blir det en bekräftelse på att de ”syndat”.

Barnen är värnlösa men inte skuldfria – tidigt börjar de praktisera just det våld de själva blivit utsatta för. Filmen slutar vid första världskrigets utbrott, men som åskådare inser man snabbt att Haneke siktar längre än så: De här barnen var unga vuxna när nazismen växte fram.

Det vita bandet är alltså en måstefilm för alla oss som funderar över vad fostran är och hur den påverkar familjen – och världen vi lever i.

Read Full Post »

Inför Värnlösa barns dag

Står barnen närmare Gud än vi? Har barn en kunskap om himmelriket som gått förlorad för oss vuxna och som vi därför måste försöka erövra på nytt? Det är utmanande frågor som Jesus ställer. Och Anna Alebo ställde dem på nytt när hon idag predikade i Lunds domkyrka. ”Är det barnens lekfullhet och hängivenhet han tänker på?” frågade hon. ”Eller barnens sårbarhet? Eller rentav deras mod?”

I Svenska kyrkan är Guds barn temat för denna söndag efter jul. Första årgångens evangelietext handlar om barnamorden i Betlehem, den sanslösa massaker på alla pojkar under två år, som kung Herodes beordrade i jakten på Jesusbarnet. Det är till minnet av detta våldsdåd som vår kalender den 28 december har benämningen Värnlösa barns dag. Menlösa barns dag var dess namn ända tills för några år sedan. Men ordet ”menlös”, som ursprungligen betyder ”oskyldig”, har fått en annan mening i svenska språket. Därför valde man att ersätta det med ”värnlös”. Kanske borde man valt ”oskyldig” i stället, så som man gjort i andra länder. På engelska kallas dagen ”The Day of the Holy Innocents”.

I den katolska kyrkan finns en särskild mässa för denna dag. Jag minns när jesuitpatern Canon Moerman, mitt under pågående förhandlingar om FN:s barnkonvention, tog mig med till det lilla kapellet på klostret där han bodde och visade mig mässboken och mässan för denna dag. Han menade att vi borde ge dagen större tyngd – den borde vara röd! Under många år försökte jag på olika sätt verka för detta, bland annat genom en serie artiklar i Upsala Nya Tidning och genom kontakter med flera ledande teologer. Efter hand insåg jag komplikationerna. Barnamorden i Betlehem har på felaktiga grunder använts i den antisemitiska proganda, som är en av den kristna kyrkans mest besvärande skamfläckar.

Jag kommer aldrig att glömma när Cordelia Edvardson, under lång tid Svenska Dagbladets korrespondent i Jerusalem, med stor skärpa gjorde detta klart för mig. Vi stod i en lobby till ett hotell i Amman, och all annan verksamhet upphörde när Cordelia tog till orda. Jag försvarade mig förstås – jag ville verkligen inte bli associerad med antisemitism. I efterhand förstod jag bättre vad hon menade.

Texten om barnamorden i Betlehem har en del andra komplikationer också. Bortsett från att händelsen har varit svår att belägga rent historiskt är beskrivningen av den rätt svårsmält. Josef, Maria och Jesusbarnet lyckades ju undkomma massakern eftersom en ängel tipsade dem om vad som var på gång. Men varför fick inte de andra familjerna samma tips? Om nu Gud visste vad som skulle ske?

Så kanske det är en bra ordning att ha det som vi har det nu. Att låta Värnlösa barns dag vara en vanlig vardag och låta Jesu utmanande ord om barnen komma i centrum just efter jul. Men aldrig glömma barns totala sårbarhet och de övergrepp som begåtts mot dem. Och begås mot dem än idag. Förra årets Värnlösa barns dag föll bomberna över Gaza – se här. Men övergrepp mot barn begås av alla grupper och i alla nationer – också hos oss.

Read Full Post »

Skånevinter

Den här bilden känns extra rolig att få visa. Den kommer från Loveisa Art (Emma och Stella Nordahl) och får användas fritt  (se här) – men den som gör det ombeds ge en gåva till Barncancerföreningen Södra. Bankgiro 900-3302. Det har jag självklart gjort!

Det är dessutom en fin bild och visar rätt väl hur det ser ut i Skåne just nu. Riktig vinter med andra ord. Skidorna och pulkorna har kommit fram, och den som kommer hitflyttande från Norrland kan faktiskt nästan känna sig som hemma.

Med den här vinterbilden vill jag också önska alla mina besökare en riktigt

God Jul och ett Gott Nytt År!

På återseende efter helgerna!

Lars

Read Full Post »

Vaka själ, och bed

‘Vi får aldrig veta hur annorlunda vi kunde ha varit’, säger David och drar henne intill sig. ‘Vi har bara detta enda liv.’

David, den avhoppade CIA-agenten, är en av huvudpersonerna i Nadeem Aslams nu aktuella roman Den förspillda vakan (utgiven på Forums förlag i Ann Björkhems översättning). Det är Lara som David vänder sig till, den ryska kvinnan som sökt sig till Afghanistan för att försöka få klarhet i vad som hände med hennes bror, som försvann under den ryska ockupationen där. De möts i det märkliga hus utanför staden Usha, där den nu åldrade engelske läkaren Marcus håller till. Marcus har varit gift med en afghansk läkare, men både hon och parets dotter har brutalt mördats under kriget. Till huset kommer också Casa, en militant muslim med anknytning till fundamentalistiska kretsar, och Dunia, en ung muslimsk kvinna med en mer liberal syn på sin religion.

Det är en märklig och stark roman Aslam skrivit om människors längtan och tillkortakommanden i den polariserade och politiserade värld vi lever i. Lågmälda samtal, humanism och mänskliga rättigheter har svårt att hävda sig mot våld, självtillräcklighet och förtryck i religionens namn. Romanens huvudpersoner söker efter sin historia och efter mening och sammanhang i tillvaron, men deras sökande går ofta vilse och deras vaka tycks förspilld – de destruktiva krafterna är för starka. Eller tycks vara det, i varje fall på kort sikt. Det märkliga är att författaren, trots den mörka berättelsen, ändå lyckas förmedla ett slags paradoxalt hopp – när människan är som svagast och mest hjälplös blir hon också som mest mänsklig.

Nadeem Aslam kommer från Pakistan men bor sedan femtonårsåldern i London och skriver på engelska. Han slog igenom för några år sedan med Kartor för vilsna älskande. Jag hörde honom för någon månad sedan berätta om den nya boken och om sitt författarskap vid en författarafton på Stadsbiblioteket i Malmö. Han förklarade då bland annat att han helt tappat tron på nationers och religioners förmåga att definiera människan. Först när vi är beredda att ge upp sådana exkluderande tillhörigheter och i stället bejaka det sant mänskliga, och kanske gudomliga, i var och en av oss finns möjlighet till fred och överlevnad. En pessimistisk hållning kanske – vi tycks ha en bit kvar. Men förmedlad med en intensiv glöd som knappast lämnade någon oberörd.

Nadeem skriver på ett vackert språk, som ändå är enkelt och lätt att ta till sig. ”Du skriver som en poet!” sa en av åhörarna i Malmö. ”Min far var poet”, svarade Nadeem. ”Jag är inte det. Men jag vill hedra honom genom mitt språk.”

För mig var Den förspillda vakan en stark och omtumlande läsupplevelse. Den kräver en del tid och koncentration. Kan med fördel läsas i mellandagarna!

Read Full Post »

”Finns det inte en enda bilderbok om barnkonventionen?” frågade en vän mig tidigare i höstas. Hon hade varit på biblioteket och ställt samma fråga, men ingenting hade man funnit. Och jag blev också svaret skyldig. Det hela var ju lite anmärkningsvärt, sa vi oss båda. Barnkonventionen fyller ju 20 år i år, och det borde man väl uppmärksamma!

Men strax därpå blev jag bönhörd. När jag för några veckor sedan medverkade i ett evenemang på Kulturhuset i Stockholm fick jag boken här till höger som present! Och där var den ju – en bilderbok om barnkonventionen! Och inte heller skriven av vem som helst – utan av Pernilla Stalfelt, en av våra mest populära bilderboksmakare, kanske mest känd för Bajsboken (1997), Kärlekboken (2001) och Våldboken (2005). Och nu snart med Livetboken, som kommer i vår.

Men det var nåt mystiskt med Hurrraa!!-boken. Den gick inte att beställa någonstans. Inte från någon av internetbokhandlarna. Inte via Barnombudsmannen, Rädda Barnen, BRIS eller UNICEF som alla sägs stå bakom boken – trots att böcker annars kan beställas från dessa organisationer. Och inte heller från Pernilla Stalfelts förlag Rabén & Sjögren, som inte med ett ord nämner boken på sin hemsida. Märkligt!

Tills jag förstod att boken ingick i Läsrörelsens satsning på att distribuera böcker via McDonald´s restauranger under oktober 2009. Det innebär att boken förhoppningsvis redan finns i många hem. Men också att den som skulle vilja beställa den nu, till exempel som en perfekt julklapp detta märkesår, går bet på uppgiften! Så synd! För boken är jättebra!

Underhand har jag fått veta att Rabén & Sjögren planerar att ge ut boken på vanligt sätt hösten 2010. Bara att hålla tummarna för att det blir så också! Men lite sent, kanske. Hade man inte kunna förhandla fram en smartare kompromiss med McDonald’s?

Read Full Post »

Blänkare: Växa – inte lyda

Min nästa bok, Växa – inte lyda, utkommer på Norstedts förlag den 22 mars. Förlaget har nu lagt ut en utförlig presentation av boken på sin hemsida – se här. Och man kan redan nu lägga in en bevakning av boken på de stora internetbokhandlarna Bokus och adLibris. Särskilt glad är jag över att priset på boken, som är på 240 sidor, inte blir högre: på Bokus kommer den att kosta 161 kr och på adLibris 165 kr, inklusive frakt hem till brevlådan. Med boken följer en ”hustavla” med mina åtta bästa råd. Som jag förstås inte kommer att avslöja i förväg.

För mig är det här en viktig bok, där jag försökt sammanfatta min syn på barn och föräldraskap. Jag har samtidigt strävat efter att vara så konkret som möjligt. Väl medveten om att boken säkert kan komma att väcka debatt. Det gäller inte minst avsnitten om barn och sömn samt om bråkiga barn. Den debatten ser jag fram emot! Jag tror den behövs.

Read Full Post »

Older Posts »