Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Jag ägnade gårdagskvällen åt att noga se igenom Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa, och jag tog också del av den uppföljning som gjordes i Studio Ett och i programmet Debatt. Jag är, som väl de flesta, djupt skakad.

Jag var skolöverläkare i Örnsköldsvik under sju år, fram till 2004, och var då med om att bygga upp elevhälsan där. Mitt intryck då var att Örnsköldsvik var en bra skolkommun med en elevhälsa som definitivt låg i framkant. Det gör att jag tror Katarina Wennstam hade rätt, när hon i Debatt hävdade att det som hände i Bjästa kunde ha inträffat var som helst i Sverige. Att tro att detta bara handlar om Bjästa för alltså tanken fel. Frågan är mycket allvarligare än så. Det handlar om oss alla.

Men det finns heller ingen anledning att bagatellisera de brister som kom i dagen. Bjästa by måste få underkänt för att man inte lyckades stoppa den elakartade ryktesspridning som kom igång, och där många vuxna aktivt hjälpte till att sprida lögner och förtal.

Skolan måste också få underkänt för ett sällsynt tafatt agerande när mobbtendenserna kom i dagen. Det som särskilt stör mig är hänvisandet till att skolan ska vara ”neutral”. Som barn- och elevombudet Lars Arrhenius påpekade har skolan ett eget utredningsansvar, en skyldighet att stå på de mest utsatta elevernas sida och ett uppdrag att alltid rakryggat hävda barnkonventionens principer. Gentemot eleverna förstås – men också gentemot deras föräldrar.

Som tidigare ansvarig undrar jag förstås var elevhälsan höll hus. Om rektorn, som hon sa i programmet, varit helt ovetande om de kränkande aktiviteter som pågick på nätet innebär det en svidande kritik mot elevhälsan. För där ska man leva så nära skolans elever att man är väl medveten om vad som pågår – och då ska också rektorn veta. Det är ju rektor som leder elevhälsoteamets arbete.

Men allra mest störd är jag kanske över kyrkans agerande och attityd, både i det tidigare förloppet och i samband med skolavslutningen. Maken till okunnighet och valhänthet har jag sällan skådat.  Att låta avslutningen bli en manifestation på förövarens egna villkor – fullständigt obegripligt! Varför gick inte rektorn eller prästen fram till killen när han dök upp och sa: ”Nej du, min vän, det här blir inte alls bra. Nu går vi ut en stund du och jag!”

Vi måste våga se att allt detta okritiska bekräftande av den här stackars pojken, alltså låta honom känna att han inte bar skuld utan egentligen gjort något bra och att allt med andra ord var flickans fel, mycket väl kan ha bidragit till att han samma kväll begick en ny våldtäkt.

Nu kommer Skolinspektionen och domkapitlet att granska vad som hänt. Men det räcker inte. Händelserna i Bjästa är så allvarliga att en oberoende kommission, en haveriutredning, snarast borde tillkallas för att göra en samlad genomlysning av vad som hänt. Kommunstyrelsen i Örnsköldsvik borde ta initiativ till det. Jag ser det som enda möjligheten att återupprätta Örnsköldsviks nu skamfilade anseende. Och som ett viktigt bidrag till att förstå destruktiva processer av det här slaget. Sådan kunskap behöver vi alla.

Read Full Post »

Möten längs vägkanten

Tisdag kväll i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Vi har just kört vårt genrep inför nästa dags ceremoni, då vår pristagare ska offentliggöras.  Nu bjuds vi på middag, lika överdådigt god som vanligt när kocken Ola varit i farten. Till vänster om mig sitter en kvinna som jag inte mött förut. Vi skakar hand. Kristina heter hon. Jag förstår att hon är med i styrelsen för det bolag som förvaltar Näs. Vi talar om Vimmerby, och vi berättar om våra möten med Astrid. Till slut frågar jag henne:

”Men vad jobbar du med då?”

”Jag jobbar som landshövding. I Växjö. Veckopendlar dit ner, vi har ju gården och företaget kvar. Fast det är min man som sköter det nu. Och du själv?”

Jobbar som landshövding… Jag känner mig först lite dum… borde jag inte ha vetat det? Men slår snabbt bort den känslan. Vi är i Sverige, och just det här är nog det bästa med landet vi bor i. Att vi bara fortsätter att prata som om ingenting hänt. Jobb som jobb. Kristina Alsér heter hon förresten, och vill du läsa hennes blogg hittar du den här!

I morse flög jag så vidare från Arlanda till Skellefteå. I gaten fick jag syn på en man i min egen ålder. Han stod djupt  försjunken i Expressen, så jag såg honom bara snett bakifrån. Men han verkade bekant. När jag steg på planet hade han redan satt sig på första raden. Och genast kände jag igen honom:

”Nisse? Nisse Simonsson?”

”Gustafsson? Visst är du väl Gustafsson?”

”Kul! Längesen! Jag måste bekänna – jag fick kolla två gånger!”

”Jo, men… vi har väl åldrats kanske. Med visst behag!”

Jag gillade verkligen det där sista tillägget! Och kom att tänka på när vi möttes en gång för så där… 40 år sedan. Då jobbade vi båda som underläkare i Östersund. Jag hade just kommit dit efter ett års tjänstgöring i Hede. Jag berättade för Nisse att mina patienter kallat mig ”pojkdoktorn”! (Jag var 26 när jag kom till Hede).

”Äsch”, sa Nisse. ”Du fick ju ändå vara doktor! När jag vikarierade hemma i Strömsund kallade mina patienter mig bara för ‘Simonssons pojk’!

Nisses pappa var specerihandlare i Strömsund och för övrigt bekant med min mamma Gertrud, som också växte upp där.

När vi sågs 1970 var vi pojkdoktorerna. Det är vi inte längre. Något har hänt. Med visst behag.

Read Full Post »

Elevernas egen doktor

Idag fick jag hålla det avslutande föredraget på Svenska Skolläkarföreningens vårmöte på Medlefors folkhögskola i Skellefteå. Jag valde att kalla det Elevernas egen doktor – om skolläkaren som kompanjon, institution och provokation. Du kan läsa hela föredraget i pdf-format genolm att klicka på länken nedan!

Elevernas egen doktor 20100325

Read Full Post »

ALMA-priset till Kitty Crowther

Idag har jag varit i Vimmerby hela dagen. Klockan ett offentliggjordes vårt val av 2010 års mottagare till Astrid Lindgren Memorial Award (världens största barnbokspris). I år föll vårt val på den belgiska illustratören och författaren Kitty Crowther. Juryns officiella motivering finner du på ALMA:s hemsida – här.

Imorgon kommer jag att tala för Sveriges skolläkare, som samlats i Skellefteå för sitt vårmöte. Då kommer jag att läsa en av Kitty Crowthers böcker för dem och visa dem bildernai –  La visite de petite mort. Boken, som ännu inte finns på svenska, är inspirerad av Schuberts stråkkvartett Döden och flickan. Det är en underbar och underfundig  liten berättelse om Den lilla Döden, som visar sig vara ett barn, och Den lilla Dödens vänskap med en flicka som den just hämtat. Boken finns i dansk översättning (Døden och englen), och det är bara att hoppas att den snart kommer på svenska.

Kitty Crowther arbetar med knappa uttrycksmedel. När andra öser på med fullt brass spelar Kitty stråkkvartett! Behöver jag säga att jag tycker mycket om hennes böcker? Jag önskar vårt pris leder till att hon får många läsare!

Read Full Post »

Växa – inte lyda!

Nu är min nya bok Växa – inte lyda på väg ut i bokhandeln! Den här veckan eller nästa bör den ligga på diskarna. Och redan nu kan den köpas via internetbokhandlarna. Inklusive frakt kostar den på Bokus 180 kr och på adLibris 183 kr.

”Hustavlan” med mina åtta råd – ett slags barnmanifest i all anspråkslöshet – finns på insidan av omslaget och kan alltså sättas upp som en affisch på väggen! En läcker lösning, tycker jag.

Bokens innehåll är kontroversiellt – alla kommer inte att hålla med mig. Jag öppnar därför nu min blogg för en diskussion om bokens innehåll. Men jag uppskattar förstås om den som tycker till har läst boken först – det blir roligare då! Välkomna att diskutera i den här tråden! Och för säkerhets skull – det är sakfrågorna som är öppna för diskussion. Inlägg med personangrepp eller kränkande tillmälen publiceras inte.

Read Full Post »

Rädda Barnen Gotland

Här står Kerstin Blomberg och inledningstalar då Rädda Barnen Gotland håller årsmöte i Visby idag. Kerstin avgår från sin post som ordförande men blir kvar i styrelsen. Jag är inbjuden för att avsluta årsmötet med ett kort föredrag.

Jag har känt Kerstin sedan många år. Under en period satt vi båda i Riksförbundets styrelse. Kerstin representerar för mig det bästa i Rädda Barnen – ett starkt personligt engagemang, kunskap, mod, integritet och uthållighet. Inger Ashing, Riksförbundets ordförande, beskrev detta väl i ett fint tacktal. Men mest berörde nog den hyllning som en grupp ungdomar förde fram i form av diktläsning, korta tal och bildspel. Liksom de numera naturaliserade gotlänningar med flyktingbakgrund som ville se Gotland som en modell för svenskt flyktingmottagande och tackade Kerstin för att det blivit möjligt.

I mitt föredrag talade jag om hur synen på barn växlat genom tiderna och om vilken betydelse en idébunden organisation som Rädda barnen har haft – och kan ha också i framtiden. ”Det som kommer att rädda Rädda Barnen, när många andra organsiationer har det svårt, är just vårt idéarv”, sa jag. ”Men det gäller verkligen att vara rädd om det. Det är ett förtroendekapital som inte får förslösas.”

Jag noterade att jag talade om ”oss inom Rädda Barnen” och att det kändes bra att kunna göra det igen. Under ett antal år har jag känt mig rätt främmande i den organisation jag länge tillhört. Men det ser ut att ske en förnyelse nu, och ungdomarna börjar ta för sig på allvar. Det bådar gott!

Read Full Post »

Utsikt från en ambo

Flygtaxin ska snart hämta mig vid hotellet. Sitter och funderar på gårdagskvällen i Heliga Korsets kyrka i Ronneby. Jag höll ett föredrag där kring min nya bok, Växa – inte lyda. Många hade kommit för att lyssna.

Vi fick inte ordning på myggorna, så jag fick stå och tala i ambon, den diskreta lilla talarstol som brukar stå i kyrkornas kor, ursprungligen tänkt att läsa dagens texter ifrån. Jag kände mig plötsligt som predikant igen – en gång hade jag venia och predikade i kyrkorna i södra Västerbotten.

Men, tänkte jag – att tala om att visa barn respekt, det är ju också ett slags evangelium. Ett budskap att bära fram. Så kraftfullt som det bara går. Så varför inte från en ambo?

Read Full Post »

Older Posts »