Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Jag har hört påståendet att spädbarn slutar gråta eftersom de kan lära sig att mamma vill att de ska sova i stället. Men spädbarn har inte förmåga att lära sig på det sättet.

Det säger Penelope Leach, en av våra största auktoriteter inom spädbarns- och småbarnspsykologin, i Sverige känd bland annat genom klassikern Barn: de första fem åren . Hon tillägger:  

Om du inte svarar på det ropet, ja kanske till och med vägrar att svara på det, då lär sig barnet att det inte blir något svar. Orsaken till att barnet sedan ger upp efter en halvtimme, eller tre kvart, eller en timme, är att det inte längre väntar sig att någon ska svara.

Och det är ingen bra erfarenhet. Den kan direkt skada den tidiga anknytningen. Och vad värre är: Enligt ny neurobiologisk forskning sker en frisättning av stresshormoner i barnets hjärna. Om barnet upprepade gånger får skrika länge utan att någon svarar kan nivåerna av stresshormon nå sådana nivåer att hjärnan kan skadas.

Penelope Leach gör uttalandet i en intervju med engelska BBC med anledning av att hennes nya bok The Essential First Year – What Babies Need Parents to Know just kommit ut. Hon är starkt kritisk till metoder som innebär att ett ledset barn ska få skrika sig till sömns. Man bör alltid gå in till ett skrikande barn. Det är inte säkert att man ska ta upp det ur sängen, än mindre tända  ljuset eller sätta leksaker i händerna på barnet. Barnet måste så småningom lära sig att det är skillnad mellan natt och dag. Men en sak måste alltid gälla, oavsett tiden på dygnet: Blir barnet ledset och förtvivlat dyker alltid en förälder upp, en förälder som ”svarar”, alltså bekräftar barnet och finns hos det.

Den syn på sömnmetoder som jag redovisat i min nya bok Växa – inte lyda ligger nära Penelope Leach’s. Det finns andra uppfattningar, men så här tycker alltså vi. Läs gärna intervjun med Penelope Leach i sin helhet – här. Och på sajten Growingpeople finns nu en utförlig redovisning av det symposium om barns sömn som hölls i Malmö i november 2009 – se här.

Annonser

Read Full Post »

Tuffa kvinnor för barns rättigheter

”Vi är kvinnor, kvinnor, kvinnor…”, manar Jackie Branfield när hon försöker samla kvinnorna i en sydafrikansk by till kamp för en bro över en flod, där ett barn just drunknat i strömmarna. Jackie är grundare till Operation Bobbi Bear, en organisation som kämpar för barnets rättigheter. Främst arbetar man för barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Jackies brandtal är en av scenerna i Kim Longinottos mycket sevärda dokumentärfilm Rough Aunties, som jag sett ikväll och som jag varmt vill rekommendera till alla som engagerar sig för barnets rättigheter. Filmen ger en närgången och samtidigt ömsint bild av förhållandena för utsatta barn i Sydafrika.  Den ger mycket att tänka på, både som faktiskt beskrivning av hur situationen är i Sydafrika och som relief till det arbete vi gör för de barn som far illa här hos oss.

En av filmens huvudpersoner är Mildred Ngcobo – se bilden här intill. Hennes egen berättelse vittnar om en styrka och överlevnadskraft som gör starkt intryck på mig. Jag blir alltid så imponerad av människor som förmår att vända egna traumatiska upplevelser till ett utåtriktat, engagerat och kompetent arbete för andra som har det svårt.

Mer information om filmen finner du här. Och vill du läsa mer om Operation Bobbi Bear finns information här.

Read Full Post »

Timeoutstol på dagis…

Häromdagen tittade jag in på sajten familjeliv.se. I en av trådarna där berättade en mamma om sitt barns dagis. Där används en timeoutstol, där de barn som missköter sig får sitta för att ”tänka över” vad de har gjort. Föräldrarna reagerade på detta och tog upp det vid ett utvecklingssamtal. Personalen försvarade då det hela och bad föräldrarna komma med ett bättre förslag!

Detta var alltså häromdagen – inte för två år sedan! Jag trodde knappt mina ögon. Här har jag gått och inbillat mig att detta oskick var ett minne blott. Att all den diskussion som nu varit kring nannymetoder av det här slaget hade förpassat kvarvarande timeoutstolar till vindsförråd och sopcontainrar. Och så finns de ändå kvar. Med utbildad personal som ber föräldrarna leverera alternativen! Vad i all världen har hänt med vår fina förskola?

Där, om någonstans, borde man veta att ingen fyraåring tänker särskilt bra på en timeoutstol. Att placeringen på en sådan stol av många barn upplevs som förnedrande och skamfull. Och att Folkhälsoinstitutet därför har tagit bestämt avstånd från sådana metoder, både i hem och förskola.

Jag vill tro att detta var ett extremt undantag. Men ändå en påminnelse om att det finns förskolor där inte allt är som det ska. Som förälder ska man naturligtvis aldrig acceptera att ens barn behandlas på ett så kränkande sätt. Och det är förskolans personal, inte föräldrarna, som har det fulla ansvaret för att verksamheten enligt svensk förskoletradition bedrivs i överensstämmelse med barnkonventionens bokstav och mening.

Read Full Post »

Jag svarar på ett brev från en pappa som menar att deras treåring ”hånler” mot föräldrarna när han först druckit några munnar ur sin mugg och sedan kastat den med återstoden i golvet. Den situationen har jag varit i flera gånger själv som förälder. Ibland har jag blivit ledsen, ibland arg och ibland mest skrattat åt det hela. Hur man än reagerar så blir det en del att torka upp.

Men ”hånler”? Jag känner mig så främmande för ordet. Vad är ett hånleende? Kanske kan man säga att Dick Cheney, försvarsminister och sedan vicepresident under Bush-administrationen, gett hånleendet ett ansikte. Så visst finns sådana leenden som ett uttryck för hån. De flesta av oss har mötts av dem också på närmare håll. Frågan är vad hån är. Som så ofta konsulterar jag Nationalencyklopedins ordbok och får veta att hån är

illvillig och förlöjligande kritik av ngn(s) svaghet, uteslutande i avsikt att förolämpa el. förnedra; ofta med inslag av ironi.

Är en treåring förmögen till detta? Till illvillighet, förlöjligande och förnedrande behandling med inslag av ironi? Naturligtvis inte. Varför använder man då ord som innebär en demonisering av barnet? Är det okunnighet? Ja, så vill jag tro. Bara den som inte vet hur en treåring känner och tänker utan uppfattar honom som en tolvåring eller 38-åring kan uppfatta barnets leende som hånfullt.

Själv ser jag treåringens leende som förtjust eller rent av triumfatoriskt:

Se så långt jag kastade och hur mycket som for ut på golvet! Och se hur konstig pappa blev i ansiktet när jag gjorde så! Vad jag Kan!!!

Barnet väntar sig en applåd men får… ja, vad då? Om nu inte leendet är generat och skräckblandat – för vad hände sist när jag gjorde så här? Och vad händer nu?

Jag hör inte till dem som vill idealisera barn. Det finns stråk av godhet och ondska inbyggda i oss alla. Men en treårings repertoar av uttryck är fortfarande begränsad. Dick Cheney kan nog hånle. Och jag med om jag anstränger mig lite. Men låt treåringarna vara i fred för våra vuxna projektioner! Mitt första råd på den hustavla som ingår i Växa – inte lyda är: Tro alltid barnet om gott!

Read Full Post »

Tankar för dagen

Idag medverkar jag i Tankar för dagen i radions P1 kl 06:50 med repris 21:45. Du kan också lyssna på nätet – här.

Kanske undrar du vad bilden har med detta att göra. Det klarnar om du lyssnar.

Nästa torsdag kommer en ny tanke.

Read Full Post »

Kokainet, hälsan och etiken

I måndags var Erik i Lund. Han var inbjuden av Utrikespolitiska föreningen för att föreläsa om sin och Lasse Wierups nya bok Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (Norstedts 2010). Här ser vi honom ladda upp inför föreläsningen på Stadsbibliotekets kafé.  Med på bild är också hans syster Signe.

Salen var fullsatt. På sitt lågmält resonerande sätt berättade Erik om de teser som han och Lasse driver i boken. De kopplar ihop kokainmissbruket i Västvärlden, till exempel det i Sverige, med de förhållanden under vilka kokainet odlas, tillverkas och transporteras i Latinamerika. Erik har tidigare beskrivit det för många oskyldiga helt förödande maffiakriget i Mexiko i en rad artiklar i DN. När nu denna bild läggs till bruket och missbruket i den rika del av världen där vi befinner oss uppstår en märklig och mycket tänkvärd perspektivförskjutning.

Erik sade i sitt föredrag att vi i arbetet mot drogmissbruk alltför ensidigt betonat hälsoaspekterna. Vi har alltså gjort det till ett individuellt problem för den som testar drogen. Samtidigt som vi glömt påpeka att den som använder kokain också aktivt medverkar till att tiotusentals fattiga dödas, antingen  i våldsdåd av olika slag eller när de lockas eller tvingas frakta stora mängder av det vita pulvret i kapslar som sväljs – och där en enda sprucken kapsel kan leda till döden.

Som en av dessa hälsoprofeter måste jag ge honom rätt. Jag tror verkligen vi har missat något väsentligt. Och att döma av reaktionerna på föredraget är många unga idag, inte minst i studentvärlden, långt mer öppna för sådana etiska argument än för ensidiga och ibland förenklade varningar för hälsorisker – även om sådana förstås också finns och skulle öka om drogen legaliserades.

Det är en viktig och angelägen bok Erik och Lasse skrivit. Den är dessutom både spännande och lättläst. Boken får en lysande recension av Per Svensson i dagens DN. Och vill du beställa den kan du klicka här.

Read Full Post »

Vitsippor och aska

I radions reportage från Island berättas om hur man sätter en vit tallrik utanför huset för att kolla nedfallet av aska. Om tallriken blir svart är det dags att sätta på andningsmask. Jag letar efter en vit tallrik i mitt porslinsskåp men finner bara färgade. Istället följer jag med på en vitsippspromenad i Veberöd, en årlig tradition i en vänkrets som jag fått förmånen att bli del av. Vi vandrar upp genom Körsbärsdalen söder om Veberöd. Det blåser lite snålt, och den riktiga vårvärmen har inte riktigt kommit än. Vitsipporna tar det lite försiktigt och sparar energi genom att krypa ihop och huka i vinden. Men våren går inte att hejda nu. I skogen har vitsipporna sällskap av vårlök, svalört och vårstjärna. Och inne i Lund lyser gräsmattorna blå av scilla.

Jag kollar lite extra på vitsippornas kronblad men ser inte tillstymmelsen till aska. Det är så svårt att förstå att troposfären rakt ovanför oss innehåller så mycket av den varan att flyget står stilla. Hur ska vi förhålla oss? Ska vi vara rädda, förvånade, omtumlade – eller rentav lite uppsluppet glada?

Själv är jag just nu inaskad. Jag fick lära mig ordet igår av min språkvetardotter Anna, som ivrigt följer hur nya ord bildas i vulkanutbrottets spår. Att jag är inaskad betyder att jag inte kommer mig iväg dit jag ska – jag skulle nu ha varit i Luleå, för att imorgon föreläsa i Haparanda.  Cancelled. Inställt. Jag kunde bara, tillsammans med Gretha Wikgren som arrangerat det hela, konstatera att ingen av oss rår över vulkaner och vindar, inte heller över SAS och Luftfartsverket.

Linde, min son, befinner sig i Bryssel. Han sätter sig på en buss vid midnatt och lär anlända till Lund imorgon klockan fyra. Elise, som just nu är askänka (ett annat nyord), blir säkert glad att få hem honom. Och askungar är vi allihopa. Så små.

Read Full Post »

Older Posts »