Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Ensamkommande och övergivna

Om jag var pappa till fem barn och bodde i en by i Afghanistan, om jag var pappa till en pojke på fjorton, om traktens milisgrupp började slita och dra i honom för att få honom rekryterad, om jag visste vad det innebar och vad han då snabbt skulle få lära sig, om jag försökte skydda honom och då utsattes för grova hot mot hela familjen, om jag hade vänner som råkat ut för samma sak, om jag därför visste att vad som skulle hända var långt värre än själva hoten – då vet jag vad jag skulle göra!  Jag skulle ta ett allvarligt samtal med min son, ge honom de medel jag hade och säga:

”Ge dig iväg! Det är din enda chans om du vill leva ett anständigt liv! Försök ta dig till Europa eller Kanada – där värnar man fortfarande om mänskliga rättigheter. Och där kan du få utbildning. Vi kommer att sakna dig gränslöst. Men vi kommer att kunna vara stolta över dig. Och, om Allah vill, kommer vi att ses igen!”

Inte kunde jag som afghansk pappa då ana vad som skulle hända sen. Inte kunde jag tro att min pojke, när han väl kom fram till Europa, skulle behöva utsättas för allt det som vi européer nu får kännedom om. Inte anade jag att det fanns ligor som grovt och hänsynslöst utnyttjade ungdomar på drift, skinnade dem på allt de ägde, utsatte dem för tvångsarbete och sexuella trakasserier. Men det jag kanske skulle ha allra svårast att tro och acceptera var att det europeiska rättssamhället, det som jag haft så stor tilltro till, inte skulle kunna skydda min son och hans vänner bättre. Eller att kommunala vårdbolag i Sverige skulle tjäna grova pengar på transitboenden med undertalig personal med bristande kompetens.

Om detta har Sydsvenskan berättat under den senaste veckan. Idag finns en lång intervju med Marie Louise Lundberg, enhetschef för Teamet för krigs- och tortyrskadade i Malmö – se här. Hon är kritisk mot förhållandena på en del transitboenden och berättar i intervjun om allt som dessa barn har fått gå igenom på resan hit, inte minst under tiden i Europa:

”En trend vi har noterat är att pojkarna, som majoriteten av barnen är, idag är yngre och mer traumatiserade än tidigare. I så dåligt skick som barnen är nu har jag och min personal aldrig varit med om att de är i Sverige.”

Jag känner Marie Louise Lundberg väl sedan min tid som skolläkare i Rosengård. Hon är en omdömesgill person som vet vad hon talar om, och när hon höjer rösten finns det alla skäl att lyssna noga. Artikeln handlar alltså främst om förhållandena på transitboendena. Men här finns mycket annat att tala om också. Till exempel om vad som händer sedan, om många kommuners brist på förståelse för den situation de här ungdomarna faktiskt befinner sig i.

Men till slut rör det sig om en politisk fråga: Vad kan vi inom ramen för EU göra för att alla dessa kringdrivande ungdomar, på flykt undan fullständigt omöjliga förhållanden i sina hemländer, ska få ett värdigt bemötande och ett anständigt skydd?

Read Full Post »

Litteratur för barn – och för vuxna!

Just nu pågår LitteraLund, Sveriges största barnboksfestival. Ett av årets teman är Naturen, med särskilt fokus på Stefan Castas böcker. På Kulturen i Lund finns nu en utställning, där en rad illustratörer finns representerade. Stefan Casta har valt varje illustratör med omsorg utifrån den aktuella bokens karaktär och stämning.

Idag inleddes LitteraLunds konferensprogram. Daniella Melin, som är konferensansvarig står med blommor i händerna för att tacka av Stefan Casta, längst till höger, och illustratörerna Mimmi Tollerup-Grkovic och Staffan Gnosspelius. Längst till vänster står Agneta Edwards. Hon ledde det spännande samtalet, som gav en fin inblick i hur en bilderbok kommer till. Mimmi liknade Stefans texter vid Arvo Pärts musik – lågmäld, eftersinnande och naturnära. Stefan kontrade med att han behövde Mimmis temperament och Staffans djärva nyskapande.

Jag fick förtroendet att inleda dagen med ett kort anförande. Jag ställde då frågan om vem barn- och ungdomslitteraturen egentligen är till för. Den kanske är lika viktig för den vuxne läsaren som för den unge? Du kan läsa hela anförandet genom att klicka på länken här nedanför:

Litteralund 20101028

Read Full Post »

Jazz matters

Det är sen kväll. Jag sitter vid datorn, avslutar mitt skrivande och går in på Spotify. Lutar mig tillbaka i stolen och lyssnar på Spanish Accents. En CD gjord av Alec Dankworth, en av världens främsta jazzbasister just nu. Han har samlat en lite ovanlig grupp omkring sig – förutom bas också gitarr, sax och trummor. På vissa spår säckpipa, på andra fiol. Det är jazz, folk och en svag doft av klassisk musik i skön förening. Typisk för Dankworth.

På sista spåret dyker hon upp – Cleo Laine! 81 år gammal när inspelningen gjordes för ett par år sedan, men med värmen kvar i rösten. I en av hennes egna låtar! Cleo Laine är Alecs mamma. Och hon var en av mina stora jazzidoler på 1970-talet. Med ett röstomfång från kontraalt till koloratursopran. Cleo var gift med John Dankworth, framstående saxofonist och musikmakare. Familjen bodde i Wavendon. Där skapade de en egen form av musikfestival, där musik i gränslandet mellan olika genrer fick stort utrymme. John dog för lite sen. Men strax innan dess gjordes en liveinspelning, Jazzmatters, på Wavendon med honom och Cleo tillsammans, båda 80 år då.

Spanish Accents är en härlig CD, som fått lysande kritik i internationella jazztidskrifter. Det finns ytterligare en sångerska med på skivan, Emily Dankworth, Alecs dotter! Hennes ljusa, pregnanta stämma lyfter de två låtar som bygger på traditionell spansk folk. Så livet går vidare. Och jazzen.

Read Full Post »

Malmö kan vara så mycket…

Jag lider med Malmöborna dessa dagar och hoppas, som alla andra, att polisen snart kan gripa den eller de galningar som går runt och skjuter på oskyldiga medmänniskor.

Under mina år som skolläkare på Rosengård lärde jag mig verkligen tycka om staden. Jag bor i Lund, men idag kändes det nästan nödvändigt att åka en tur in till Malmö för att i all enkelhet visa min lojalitet. Inte för att någon kände igen mig eller brydde sig det minsta om att jag var där – men för mig själv var det viktigt. Så jag for först genom Rosengård, förbi barackerna på Mosippanområdet (där många nyanlända flyktingar bor), genom Kirseberg, parkerade bilen vid Drottningtorget och sökte upp ett av mina favoritställen, Patisseri David i St Gertrudkvarteret (från 1500-talet). Enkelt, anspråkslöst med hur gott bröd som helst – se här!

När jag stått i kö tio minuter, betalat och fått mitt vattenglas och bestick tog någon mig i armen: ”Hej, följ med här!” Det var en kvinna jag aldrig träffat, med tydlig dansk accent i tilltalet. Hon hade betalat strax före mig. Nu förde hon mig förbi de väntande bort till ett bord vid fönstret: ”Du kan sitta här om du vill – bästa bordet! Jag markerade platsen men har ångrat mig – jag tog lunchen i en påse, har lite bråttom.” Så log hon, sa hej, och försvann ut.

Och där satt jag, vid bästa bordet, och kollade på folk som gick förbi i höstsolen på Östergatan. Tills laxcrepen stod framför mig och jag fick annat att tänka på. ”Det goa Malmö”, tänkte jag. Spetsat med utländsk accent. Ibland dansk, ibland fransk, ibland arabisk. Ganska underbar mix när den är som bäst!

Read Full Post »

Plötsligt är man vuxen

Samtidigt som diskussionens vågor går höga om de böcker som nominerats till årets Augustpris utkommer hela tiden nya böcker. Idag kommer till exempel Ingetora Gumbels debutbok Och helt plötsligt är man vuxen (Vulkan förlag) ut i bokhandeln. Ingetora bor i Alsike strax söder om Uppsala. Hon arbetar som redaktör på en större myndighet. Hon är gift med Jonas och har tre barn i åldrarna 11 – 6 år.  Under ett års tid har Ingetora bloggat om stort och smått i hennes och familjens liv. Vardagliga iakttagelser, ofta humoristiskt återgivna, blandas med korta minnesbilder från barndomen. Här finns ibland ett stråk av sorg – Ingetora förlorade sin mamma när hon bara var åtta år.

Jag medger att jag är partisk – Ingetora är min systerdotter. Men jag tycker faktiskt det här är en alldeles underbar liten bok! Många föräldrar kommer att känna igen sig och ibland till och med skratta högt – Ingetora drar sig inte för att ibland skruva sin humor åt det sarkastiska hållet. Men allt sker på ett både ömsint och kärleksfullt sätt.

Om man tänjer lite på det hela kan man säga att det finns ett slags föregångare till boken. Något av de allra första åren av 1950-talet dokumenterade nämligen Ingetoras morfar Yngve med diabilder det som hände i den familjens liv (där jag var äldste sonen och bror till Anna-Karin, Ingetoras mamma), och Ingetoras mormor Gertrud skrev texter till bilderna – på rimmad vers. Ett år på Granbacken blev titeln på detta opus, som framfördes vid ett antal föreställningar på olika församlingshem i Uppsalatrakten! Gertrud läste sina verser och Yngve skötte skioptikonapparaten.

Idén är värd att ta vara på, även för den som till äventyrs inte har den språkliga förmåga som Ingetora Gumbel verkligen har. Att under ett år lite mer noga än vanligt följa och beskriva det som händer i familjens liv och på lämpligt sätt dokumentera det – vilken gåva till barnen! Läs Ingetoras bok och låt dig inspireras!

Boken finns att köpa på nätbokhandlarna adLibris, Bokus och CDon. Vill du kolla vem författaren är – läs den intervju med henne som finns införd i dagens UNT – här. Eller kolla på hennes egen hemsida – här.

Read Full Post »

Förskolebiennal i Norrköping

Idag har jag föreläst i den här vackra konferensanläggningen i Norrköpings gamla industrilandskap. Jag fick förtroendet att hålla avslutningsföreläsningen vid årets Förskolebiennal. Temat var Förskolan, politiken och barnets mänskliga rättigheter. Du kan ladda ner föreläsningen här:

Förskolebiennalen 20101019 

För drygt 42 år sedan, våren 1968, bodde jag i Norrköping. Min äldsta dotter är född här. Därför känns det lite speciellt att vandra runt i staden. Det regnade när jag kom. När jag skriver detta sitter jag på järnvägsstationen och väntar på tåget som ska ta mig tillbaka till Lund. Det har klarnat upp. Och jag ser spårvagnarna rassla förbi utanför fönstret. Just som för 42 år sedan.

PS. Tillbaka i Lund kommer jag på en sak: I mitt anförande finns ett långt citat hämtat från Bodil Halvars-Franzéns spännande avhandling Barn och etik. Vill du läsa hela avhandlingen kan du ladda ner den här.

Read Full Post »

Djävulens violin

Violinen, och dess syskon violan, cellon och kontrabasen – är de änglarnas eller djävulens instrument? Om det har uppfattningarna gått isär. Många har sett violinen, och spelmannen, som djävulens verktyg för att locka ungdomar i fördärvet. Men för oss som själva trakterat något av dessa instrument (för min del var det cellon) och som älskar stråkmusik, känns djävulen långt borta.

Under veckan fick jag anledning att fundera över detta. I onsdags hörde jag ArdenteKvartetten spela två Haydnkvartetter (bland dem hans sista, opus 77:2) vid en lunchkonsert på gamla Classicum (numera Pudendorfinstitutet) i Lund. Hela hösten pågår en serie om stråkkvartettens historia. Vi äter våra medhavda mackor och får lyssna på en lagom ingående introduktion innan den relativt nybildade kvartetten tar över (du kan läsa mer om den här). Vilket fint initiativ!

Och så igår något helt annat: Berättarfestivalen Fabula gästades av den under senare år mycket  uppmärksammade gruppen The Devil’s Violin Company. Genom berättande till musik trollbinder man verkligen sina åhörare. Gruppen slog igenom för några år sedan, då man på detta suggestiva sätt återberättade gamla romska myter från Wales. Nu har man vidgat sin repertoar till myter och folksagor från både England och övriga världen. Det var en stor och mycket annorlunda upplevelse att få lyssna till dem. Mer om gruppen med ett litet smakprov kan du finna här.

Änglarnas eller djävulens musik? Kanske både och. Som vi är, de flesta av oss.

Read Full Post »

Older Posts »