Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

På DN Debatt idag finns en artikel  (du kan läsa den här) undertecknad av ledarna för Skolinspektionen, Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket – en tung kvartett med andra ord. De riktar skarp kritik mot den bristfälliga praxis som tillämpas när barn på ibland rätt lösa boliner skrivs in i särskolan. Utredningarna är alltför ofta slarvigt gjorda. Ibland saknas den medicinska bedömningen, ibland är också den pedagogiska bristfällig. Risken är stor att barn som inte uppfyller kriterierna för att gå i särskolan ändå placeras där.

Det är bra att det blir en debatt om detta. Som skolläkare har jag sett flera exempel på hur fel det kan bli. Samtidigt kan jag i viss mån förstå varför. Skolan har idag svårt att ta hand om prestationssvaga barn på ett bra sätt. Då kan det vara frestande att skriva in dem i särskolan för att ge dem tillgång till den pedagogik, den kunskap och de resurser som ofta finns just där – men som på ett besvärande sätt saknas i den vanliga skolan.

I en annan debattartikel i Svenska Dagbladet (se här)  tar barnläkaren Elisabeth Fernell tillsammans med några medarbetare inom barnneurologi och barnhabilitering upp just den frågan. De inriktar sig på de barn som finns i spannet mellan IQ 70 och 85, alltså barn som ligger över gränsen för utvecklingsstörning men som ändå anses ha ”svag teoretisk begåvning”. De ställer en både relevant och tillspetsad fråga:

En avgörande fråga är vilken IQ som krävs för att klara målen i skolan? Är målen utformade så att elever med svagare teoretisk begåvning ska klara dessa, eller krävs egentligen en IQ överstigande 85?

Alla skolor (även friskolorna) måste vara rustade för att möta de barn som faktiskt finns. Verklighetens barn! Förväntningarna, kraven och insatserna måste anpassas individuellt. Vi behöver inte bara en skola för alla barn. Utan en skola för varje barn. Det är just det Barnkonventionen handlar om – det enskilda barnets rätt till en skolgång som inte kränker och underminerar självkänslan utan lyfter och ger barnet den känsla av värdighet och värde som konventionen talar om.

Skolan kan göra mycket mer för att utjämna de klyftor som finns. Mindre klasser, välutbildade lärare och en kompetent och effektivt fungerande elevhälsa är viktiga förutsättningar. Men hur mycket vi än gör kommer vi aldrig ifrån att barn är olika. Den stora utmaningen är att utforma en skola där också de mest missgynnade barnen känner sig välkomna, förstådda och uppskattade!

Read Full Post »

Idag medverkade jag vid en välbesökt konferens i Eslövs medborgarhus. Den arrangerades av Kommunförbundet i Skåne och handlade om hur arbetet med barnets rättigheter ska kunna stärkas i kommuner och landsting. Som moderator fungerade Bodil Långberg från Allmänna Barnhuset, tidigare generalsekretetare i Bris.

Efter en personligt hållen inledning av Stefan Lundgren, ordförande i Kommunförbundet Skåne (han citerade bland annat Björn Afzelius’ Ikaros)  redogjorde Thomas Rostock och Ludmilla von Zweigbergk från Sveriges Kommuner och Landsting för den Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige som Riksdagen antog 1 december 2010 – du finner strategin här. Inom SKL pågår nu ett arbete för att förverkliga den strategin. En kartläggning har gjorts under hösten och en handlingsplan ska vara klar i maj.

Monica Gustafsson-Wallin berättade om sitt arbete som strateg för barnrättsfrågor i Landstinget i Sörmland och gav en rad exempel på hur man konkret kan arbeta i ett landsting med barnkonventionen som grund. Man har bland annat  samarbetat med Elizabeth Englundh vid Stockholms universitet, som skrivit en avhandling på temat Folkrätt för barn som pedagogiskt åtagande – du kan ladda ner hela hennes avhandling här.

Tapio Salonen, nyutnämnd dekan vid Hälsa och samhälle, Malmö högskola, talade om de ökande klyftorna mellan barn från olika miljöer. Och ”mellan folk och folk”, som Tapio uttryckte det. Tapio samarbetar sedan länge med Rädda Barnen i arbetet med organisationens uppmärksammade rapporter om barnfattigdom. En ny sådan offentliggörs den 1 februari – jag återkommer om den då!

Och till slut var det så dags för mig att avsluta det hela med en betraktelse över hur vårt gemensamma arbete för barnets rättigheter kan få ny näring om vi kopplar ihop det med en fördjupad diskussion om vår yrkesetik. Läs gärna mitt anförande om detta genom att klicka på länken här nedan!

Etik, politik och barnets mänskliga rättigheter

Read Full Post »

Barnkonventionen på minoritetsspråken!

Äntligen, vill jag utropa! Äntligen finns FN:s barnkonvention tillgänglig på våra svenska minoritetsspråk: samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani chib med språkvarianter. Det är Barnombudsmannen som gjort denna viktiga insats – se här. Konventionen finns alltså nu översatt till samtliga dessa språk, både i sin fullständiga form och i kort sammanfattning. Samt presenterad på en trevligt utformad affisch – här intill ser du den nordsamiska.

Det här är viktigt av flera skäl. När Sverige 1990 skrev på (ratificerade) konventionen åtog vi oss också att följa vad som sägs i artikel 42:

Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn.

Allmänt kända – det innebär att den ska finnas tillgänglig för alla barn. För invandrarbarn som kommer från något av de länder som ratificerat konventionen (och det har alla utom USA och Somalia) finns som regel texten på barnens modersmål.  På UNICEFs hemsida finns konventionen tillgänglig för nedladdning på ett 60-tal språk, även somaliska! Men barn som talar ett minoritetsspråk har, med några undantag, ställts utanför.

Man kan också se detta initiativ som ytterligare ett erkännande av att vi i Sverige vill bli bättre på att respektera våra egna minoritetsspråk. Det är på tiden! Därför mitt ”äntligen” – det har ändå gått 21 år sedan vi skrev på barnkonventionen!

Read Full Post »

Blind Boys of Alabama

Igår gästades Malmö av den smått legendariska gospelgruppen Blind Boys of Alabama, och vi som sökt oss till Palladium fick vara med om en oförglömlig kväll tillsammans med dessa gentlemen, varav några nu uppnått en ansenlig ålder. Gruppen bildades redan 1939 av elever på Alabama Institute for the Negro Blind. Jimmy Carter, gruppens nuvarande ledare, var med redan då, övriga har kommit in senare.

Blind Boys sjunger gospel på ett personligt och mycket uttrycksfullt sätt. Efter hand har man öppnat sig för nyare stilinslag – både rock-  och funkinfluenser fanns med i den mix vi bjöds. Men texterna är hela tiden av gospelkaraktär – gruppen gör ingen hemlighet av sin trostillhörighet, och ”God bless you all” flikades ofta in i Carters annars torrt sarkastiska mellansnack.

Mot slutet förvandlades konserten till något som liknade ett väckelsemöte. I en annorlunda form av ”stagediving” leddes den snart 80-årige Jimmy Carter runt bland publiken, där alla nu stod eller ibland stådansade till starkt suggestiv musik från bandet på scenen. Också Carter dansade men stannade ibland till och räckte ut sin hand. Jag hörde till dem som fick möjlighet att skaka hand med honom. Det kändes nästan högtidligt – och plötsligt insåg jag något: det faktum att han liksom de övriga inte kunde se oss var just det vi behövde för att kunna ta till oss detta öppna missionerande under nästan extatiska former utan att känna oss det minsta obekväma eller tvingade att delta. Vi fick deras glädje, deras musik och deras utsträckta hand och det var helt upp till oss själva om vi ville vara med eller inte. Kanske något att lära för andra som vill missionera!

Vi gick ut i den mörka januarinatten i ett slags kollektivt glädjerus. Och själv ska jag snarast köpa den skiva gruppen gjorde som stöd till de överlevande efter Katrina: Down in New Orleans.

Read Full Post »

Utvecklas hela livet

Jag är en vuxen man sedan många år. Förr trodde jag att barndomen kom före medelåldern och ålderdomen, men nu vet jag bättre. I rumtiden är vi barn, vuxna och gamla på samma gång, i växelverkan.

Så skrev jag i min bok Barnapappa från 1991. Jag kom att tänka på citatet när jag igår besökte Klostergårdskyrkan och deltog i ett samtal om det som nu kallas ”gerotranscendens”. Begreppet är myntat av Lars Tornstam, tidigare professor i sociologi i Uppsala, och syftar på ”möjligheten att uppleva nya dimensioner i övergången till ålderdomen”. I femton korta punkter sammanfattar Tornstam de möjligheter som finns – du kan läsa dem här:

15 steg på vägen mot positivt åldrande

Samtalet i församlingshemmet leddes av Jan Lindström, präst och psykoterapeut med ett förflutet inom Lukasstiftelsen. I sin inledning betonade han att detta hoppfulla sätt att se på äldres möjligheter inte fick skymma det faktum att ålderdomen också innebär förluster, oro och sorg. Det gäller bara att få balans i det hela. Jan Lindström påminde om Astrid Lindgrens formel, när hon på äldre dar alltid inledde sina telefonsamtal med systern med orden ”döden, döden, döden…” – för att sedan kunna gå vidare till mer dagsaktuella frågor.

Tanken på en utveckling som pågår hela livet är inte ny. Erik Homburger Erikson för fram den i bland annat Den fullbordade livscykeln, och den är också ett viktigt tema i min egen Upptäcka livet. Men Lars Tornstam har visat att det också finns ett gediget vetenskapligt underlag för att beskriva åldrande på det här sättet. En intressant intervju med Tornstam om detta finner du här.

Och bilden föreställer mina farföräldrar, Anna och Hugo, på äldre dar.

Read Full Post »

Viktiga böcker om jobbet

Så är julen slut, och det är vardag igen. Skönt, tycker väl de flesta. I alla fall om man har ett jobb eller en utbildning att gå till, där man trivs och känner sig någorlunda accepterad. Men arbetslivet har också sina sidor. Länge har det rått en brist på riktigt bra skönlitterära skildringar om hur vi har det på jobbet. Men nu kommer de på löpande band, och jag vill tipsa om tre som jag läst under senare tid och som jag verkligen vill rekommendera:

Undantaget av Christian Jungersen (Bonniers) kom redan 2006.Den skildrar förhållandena på Danskt centrum för information om folkmord i Köpenhamn. Jungersens bok har översatts till en lång rad olika språk. Det är lätt att förstå. Boken, som med visst fog kan kallas en psykologisk thriller och är en riktig bladvändare, skildrar de elakartade utfrysningsprocesser som kan uppträda på vilket jobb som helst. Att detta sker på en arbetsplats som arbetar med humanitära frågor ger en speciell relief åt skildringen. Den som sett vad som ibland kan utspelas inom våra egna humanitära organisationer, liksom inom kyrkan, blir kanske  inte så förvånad. Men boken ger verkligen mycket att tänka på.

Yarden av Kristian Lundberg (Symposion) från 2009 utspelas på den här sidan Öresund och i helt annan miljö: Malmö hamn. Huvudpersonen Kristian (boken tycks bygga på författarens egna erfarenheter) jobbar som timanställd på ett bemanningsföretag. Arbetet består av att flytta bilar under sträng bevakning. Boken är en stark och direkt skriven berättelse om hur arbetsförhållandena kan se ut för dem som har det allra sämst – många av dem med utländsk bakgrund.

Den bok som dock gjort det djupaste intrycket på mig är Underjordiska timmar av den unga fransyskan Delphine de Vigan (2010 utgiven på sekwa förlag i utmärkt översättning av Helén Enqvist). På ett följsamt och vackert språk och med levande gestaltningsförmåga berättar författaren om två skilda levnadsöden i Paris, Mathilde som arbetar som biträdande marknadschef på ett större företag och Thibault, jourläkare som åker runt i bil och gör hembesök. Mathilde blir utsatt för en utfrysningsaktion som påminner om den som Jungersen skildrar. Sällan har manliga maktstrategier beskrivits lika plågsamt tydligt. Thibault å sin sida lever ett ensamt liv av annat slag, och ett perspektiv i boken handlar om den ensamhet och utanförskap som lätt kan uppstå just i storstad. Mathilde och Thibault råkar snudda vid varandra – men möts de? Läs och fundera!

Read Full Post »

Nya boken snart ute

Min nya bok, Vemodet mitt i musiken – om Dick Burvall och oss andra, är nu på väg till tryckeriet. Jag räknar med att den är klar för utgivning i februari. Du kan läsa mer om boken i fliken med samma namn här ovanför! Omslaget är formgivet av min dotter Signe Lindkvist.

Jag ser själv den här boken som en av mina viktigare och alldeles säkert som en av dem med mest känsla i! Det har varit en upplevelse att få möta och intervjua så många som stod Dick nära.  De har alla hjälpt till att göra bilden av Dick både levande och mångtydig, väl värd att reflektera över för oss alla.

I en mening är boken ett slags syskonbok till När musiken tystnar, som kom ut 2007. Båda böckerna handlar om skapandets villkor och om den sårbarhet som allt sant skapande innebär.

Jag ger ut boken tillsammans med det lilla förlaget instant Book och återkommer senare med uppgifter om hur den kan beställas.

Read Full Post »

Older Posts »