Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Sövde sista april

Vi flyr Valborgsfirandet i Lund och åker ut på landet. Efter ett par kilometers vandring längs Skåneleden kommer vi till badplatsen i Sövde. Vi sätter oss på en bänk, packar upp kaffetermosen ur ryggsäcken och ser ut över sjön.

Då kommer två flickor i tioårsåldern springande barfota på stranden. En av dem går modigt rakt ut i vattnet. ”Shit my God!” ropar hon på felfri skånska. ”Oh yeah”, svar den andra som blir kvar på bryggan.

Snart är de på språng bort igen. Vi blir sittande kvar, ännu inte riktigt beredda på ett dopp. Det är ju faktiskt bara april.

PS. Flickorna visar jag förstås inte i bild. Men sjön kan ni få se. DS

Read Full Post »

Små barn i förskola

Igår blev jag intervjuad av TV4 om villkoren för de allra minsta i förskolan. När jag i morse såg inslaget blev jag besviken. Så mycket av det jag försökte säga var bortklippt och bara ett par tämligen svepande påståenden fanns med. Så här följer nu de viktigaste punkterna för mig:

  • Barn under tre år är i en känslig ålder, då mycket händer. De har fortfarande svårt att tydligt berätta hur de upplever sin omvärld. På en förskola för de allra minsta ställs därför särskilt stora krav. Barngruppen får inte vara för stor – inte större än 12-13 barn. Det måste finnas tillräckligt med personal, som måste vara välutbildad. Den mest kompetenta personalen ska arbeta med de minsta barnen!
  • Att ta steget från hemmet till förskolan är en stor och omvälvande händelse i ett litet barns liv. Invänjningen måste ske successivt och individualiseras efter varje barns behov. För några barn går det snabbare, för andra långsammare. Den schematiska tredagarsinvänjning som nu blivit något slags standard på sina håll är inte att rekommendera för flertalet barn.
  • Små barn behöver fortfarande mycket tid tillsammans med sina föräldrar – och inte bara tid då både barnet och föräldrarna är trötta. Om föräldrarna har möjlighet är det därför bra om man under den första tiden kan begränsa vistelsetiden på förskolan. Ett riktmärke kan vara 4-6 timmar per dag. Fungerar allt bra kan tiden sedan utökas något. Men inget barn bör ha en vistelsetid som överstiger en vuxen arbetsvecka (40 timmar).
  • Barn är olika, föräldrar har olika förutsättningar och förskolor fungerar olika. Därför är det svårt att ange alltför bestämda riktlinjer. Det bästa är om föräldrarna och förskolans personal tillsammans kan komma fram till hur barnets dag på förskolan ska se ut. Barnets bästa ska då alltid sättas i främsta rummet. Organisationen bör vara så flexibel att förskolans och föräldrarnas behov kan anpassas till barnets – inte tvärtom!

Det finns en utmärkt bok om detta, Förskola för de allra minsta – på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss (Carlssons 2009).

Read Full Post »

Påskupprop!

Idag har det hållits manifestationer över hela landet till förmån för de utförsäkrade. Initiativet till detta Påskupprop är taget av Sveriges diakoner. Allt fler behövande har det senaste året fått söka sig till diakonins hjälpcentraler, eftersom de inte fått ihop till livets nödtorft. Och bland dem finns många långtidssjuka som utförsäkrats från försäkringskassan. De nya försäkringsreglerna har alltså slagit hårt mot några av våra fattigaste och mest utsatta medmänniskor.

I Lund ägde manifestationen rum på Stortorget. På scenen i fonden står Maria Küchen, som fungerade som eftermiddagens konferencier. Flera talare medverkade, liksom författare som läste egna texter. Jag hade fått förtroendet att inleda. Du finner mitt anförande via länken nedan.

Påskuppropet 2011 tal i Lund

Tillägg 26 april: I dagens DN finns en viktig betraktelse över Påskuppropet, signerad Göran Rosenberg – se här. Som jag förstår Rosenberg är han positiv till innehållet i uppropet men menar att kyrkan tydligare borde ha argumenterat för det utifrån specifikt kristna eller religiösa utgångspunkter:

Problemet är bara att medan profeterna talar klarspråk om auktoriteten bakom sina krav på rättvisa tiger påskuppropet på den punkten. Frågan om varför det svenska sjukförsäkringssystemet utmanar just kristna, eller i vid mening religiösa föreställningar om rättvisa, lämnas huvudsakligen obesvarad, vilket är synd.

Jag gjorde i mitt tal ett försök i den riktningen men kunde kanske ha varit än tydligare.

Read Full Post »

Långfredag

Som barn tyckte jag långfredagen mest bara var lång. Vi fick inte vara ute då. Leken stod stilla, livet likaså. En lång väntan bara, på påskafton och äggläggarjakten. 

Nu vilar jag i långfredagens stillhet. Efter en stämningsfull skärtorsdagsmässa i Domkyrkan, som till slut låg i mörker sedan alla ljusen släckts och altarprydnaderna burits bort. I mörker – bortsett från korset på högaltaret och kvällssolen som letade sig in under de högsta valven.

Jag vände tillbaka idag, till korsandakten klockan tre, med växelläsning och psalmsång utan orgel. Och i tystnaden efter andakten släcktes till slut också korset på högaltaret. Allt kom till ro.

Men utanför domkyrkan stod våren obändigt hög. Och magnolian är just på väg att slå ut.

Read Full Post »

Gubbröra

”Kära nån, vilken gubbröra”, sa Linde, min 26-årige son, då jag berättade om de samtal jag nyligen fört med några generationskamrater om existentiella frågor av ansenlig vikt. På den kantbollen, slagen med den vänligt humoristiska underskruv som är Lindes egen, var jag förstås chanslös.

Först blev jag faktiskt lite sur. ”Varför ska han mästra oss äldre så?” tänkte jag. Men så såg jag mig själv som 26-åring, på besök hemma i Markim, sittande vid matbordet. Jag minns hur provocerad jag ibland kunde bli av pappas utläggningar. Inte för att han hade fel – han var en klok man som ofta hade rätt i sak. Men det var något med hans omständliga, lite vidlyftiga resonerande. Och hans anspråk på att veta hur det egentligen förhöll sig. Eller, tvärtom, hans tes att ingen kunde veta det, allra minst vi yngre, att endast den avklarnade osäkerheten var tecken på verklig mognad. (Året var 1968, och visst var vi yngre rätt karska då.)

Så jag förstår Linde. Och jag tror inte att vi äldre har bättre svar på våra gemensamma livsfrågor. Men jag vill vara med i samtalet. Och inte bara retirera till matlagning och blomsterskötsel.

Det är ju förresten i köket vi kan åstadkomma den riktiga gubbröran! Här kommer ett enkelt recept, anpassat för alla åldrar:

Gubbröra

3 hårdkokta ägg

5 finhackade ansjovisfiléer
1 tsk mildrökt kaviar
2 msk finhackad rödlök
1 msk finskuren gräslök
1 tsk finskuren dill
6 rundlar kavring à 5 cm i diameter
6 vippor smörgåskrasse

Hacka de kalla äggen (utan skal) och blanda försiktig med ansjovis och kaviar. Tillsätt rödlök, gräslök och dill. Fördela gubbröran jämnt på det mörka brödet och garnera med smörgåskrasse.

Read Full Post »

Barnkonventionen blir svensk lag!

En av de senaste dagarnas bästa nyheter är att Barnkonventionen nu, äntligen, tycks bli svensk lag. I Barnens tält, med UNICEF och Expressen som arrangör, meddelade Håkan Juholt i fredags att Socialdemokraterna från och med denna dag stöder förslaget om att konventionen inkorporeras i svensk lag. Se hela Juholts uttalande här. Därmed finns en klar riksdagsmajoritet för att så ska ske.

Moderaterna stretar fortfarande emot. Det framkom vid ett samtal i dagens Studio Ett mellan Christina Heilborn på UNICEF och moderaternas Krister Hammarbergh – lyssna här.

Men i och med Socialdemokraternas plötsliga helomvändning  bör det nu vara klart att förändringen blir av. Så roligt! Den modell Sverige valt så här långt, att enbart efter hand transformera konventionen till svensk lag, har inte visat sig vara tillräcklig. Några av konventionens grundprinciper, främst den om barnets bästa, har tagits in i Utlänningslagen och Socialtjänstlagen, men en rad andra viktiga artiklar i konventionen har inte fått den betydelse som de borde ha haft i svensk rättstillämpning. I ärendet med de makedonska flyktingbarnen blev detta nästan övertydligt.

Att Barnkonventionen i sin helhet nu blir svensk lag är en stor framgång för de barnrättsorganisationer som sedan lång tid arbetat för just detta. Inte minst har Christina Heilborn på UNICEF haft en viktig roll. Hennes lågmält sakliga men envisa argumentering har till slut fått genomslag. Jag tror inte det är en tillfällighet att Håkan Juholt valde att ge sitt positiva besked i UNICEF:s tält och att också Krister Hammarbergh från Moderaterna gav UNICEF en eloge i Studio Ett, trots att han i sak fortfarande har en annan uppfattning.

Read Full Post »

Karups Nygård 17 april

Alla de här lärkorna

Det är nånting med luften
som är svårt att beskriva
alla de här lärkorna
och vipornas skrin –
Träden
som steg fram ur skogen
Äntligen
har stenarna lagt sej
på sina vanliga ställen.

Barbro Lindgren, ur Rapporter från marken, Rabén & Sjögen 1976

Read Full Post »

Existentiell film

Vi närmar oss passionveckan, och jag är tillbaka i Lund efter några innehållsrika dagar på den existentiella filmfestivalen i Dalarna. Ett utmärkt initiativ! Bara att i lugn och ro få se några riktigt starka filmer om livsviktiga frågor, att få lyssna till kloka människor som reflekterade över filmerna och, inte minst, att under fikapauser och måltider få möta nya bekantskaper och runt borden fortsätta samtalen om filmerna och allt som de väckte  – stort! Ofta ser man en film på kvällen och går ut i mörkret på gatan i något slags tystnad. En tanke som ofta väcktes de här dagarna var att vi oftare borde läsa böcker och se filmer några intresserade tillsammans – och sedan ge oss tid att samtala om dem. Mötets, språkets  och samtalets betydelse – flera filmer handlade för övrigt just om det.

Jag var inbjuden att tillsammans med Suzanne Osten reflektera över Det vita bandet. Det är en av mina favoritfilmer, och jag har tidigare skrivit om den här på bloggen – se här.

Jag såg också två filmer som jag tidigare dragit mig för att se: den franska fängelsefilmen En profet och så den amerikanska Winter’s bone, den senare fortfarande aktuell på biograferna. Winter’s bone är, precis som Det vita bandet, en sällsynt sann och osminkad skildring av barn och ungdomar i utsatta situationer. För mig, som intresserat mig just för sårbara barns överlevnadsstrategier, känns de närmast omistliga.

Det fanns också ett kortfilmsprogram i anslutning till festivalen. Jag fäste mig särskilt vid Linnea Widéns Jag målar lite fantasi, en dokumentär om två unga konstnärer, båda med utvecklingsstörning – en liten filmpärla att bli glad av. Filmen kommer senare på TV, men sändningstiden är ännu inte fastställd.

Att finna stråken av glädje och gemenskap – mitt i allt det andra.

Tillägg 17/4: DalaDemokraten hade igår en stor artikel om Det vita bandet och om mitt och Suzanne Ostens samtal efter filmen – se här.

Read Full Post »

Sky City

På väg till Existentiell Filmfestival i Dalarna blir jag sittande på Arlanda, i Sky City, i väntan på tåget till Falun. Mitt emellan Sky Clinic, den nya vårdcentralen, och meditationskapellet. För vinddrivna själar på väg bort eller hem eller mot ingenstans.

I år är festivalens tema Identitet och utsatthet. Ett viktigt tema för mig. Alltmer börjar jag tro att vår identitet formas i gränslandets utsatthet, mitt emellan kaos och mening, ensamhet och gemenskap, rädsla och tro. På resa, där vi inte längre vet var vi befinner oss eller vart vi är på väg.

Till slut är det bara här jag känner mig riktigt hemma. När all min trosvisshet har rämnat och bara förundran finns kvar.

Read Full Post »

Pappor – behövs dom?

Ibland blir jag så trött. Som när det jag trott vi var överens om sedan länge inte alls visar sig vara det.

Jag trodde vi var överens om att det är bra för det nyfödda barnet om det kan få möjlighet att knyta an till båda sina föräldrar. Åtminstone när det finns två som båda vill vara delaktiga. Jag trodde också vi var överens om att denna viktiga anknytningsprocess börjar redan under graviditeten – och att det som händer i förlossningsrummet och under barnets första timmar utanför livmodern har stor betydelse för hur det ska gå i fortsättningen. Två föräldrar som har förberett sig för dessa timmar tillsammans och sedan är med båda två, om än på olika sätt, har fått en bra grundsten för sitt fortsatta föräldraskap – och något att alltid återvända till. För mig hör barnens födelse till mitt livs viktigaste ögonblick. Många pappor jag talat med har vittnat om detsamma.

Några pappor känner sig osäkra i förlossningsrummet, och det är inte så svårt att förstå. Nu har man vid Länssjukhuset i Trollhättan genomfört en utbildningsinsats för att pappor ska få bättre stöd. Så att de i sin tur kan vara ett bättre stöd för de födande mammorna. Och för att de själva ska kunna vara med om det som händer med större tillit och mindre rädsla. Det är väl bra?

Men nej, utropar en förlossningsläkare i Dalarna i en ironiskt skriven artikel i Dagens medicin – se här. Pappor ska inte duttas med – förlossningsavdelningen ska inte vara något slags vuxendagis. Det finns viktigare behov inom vården. I kommentarerna till artikeln fortsätter ironierna att hagla över ”genusmaffian” och andra jämställdhetstokar. Och det känns som om vi plötsligt är trettio år tillbaka i tiden.

Som tur är får min ärade kollega mothugg. I en välskriven Brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet säger psykologen Malin Bergström precis vad som behöver sägas – läs här. Hon skriver:

Pappors föräldraskap kan inte utvecklas om de inte är nära sina barn. Det är oetisk, ohållbart och kostsamt att inte uppmuntra pappor att bli engagerade och lyhörda föräldrar. Därför är det hög tid att rensa ut okunskap och göra upp med de unkna fördomar som råder i vården runt blivande och nyblivna föräldrar. Det är fundamentalt för jämställdheten att de här kvinnodominerade institutionerna anpassar sig efter behoven och värderingarna hos dagens föräldrar.

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Möjligen bara påpeka att detta också är en barnrättsfråga. Varje barn har rätt att få börja sitt liv tillsammans med två stolta och trygga föräldrar. Vi inom vården ska göra allt vi kan för att det ska bli möjligt.

Read Full Post »

Older Posts »