Som barn tyckte jag långfredagen mest bara var lång. Vi fick inte vara ute då. Leken stod stilla, livet likaså. En lång väntan bara, på påskafton och äggläggarjakten. 
Nu vilar jag i långfredagens stillhet. Efter en stämningsfull skärtorsdagsmässa i Domkyrkan, som till slut låg i mörker sedan alla ljusen släckts och altarprydnaderna burits bort. I mörker – bortsett från korset på högaltaret och kvällssolen som letade sig in under de högsta valven.
Jag vände tillbaka idag, till korsandakten klockan tre, med växelläsning och psalmsång utan orgel. Och i tystnaden efter andakten släcktes till slut också korset på högaltaret. Allt kom till ro.
Men utanför domkyrkan stod våren obändigt hög. Och magnolian är just på väg att slå ut.
Annonser
