Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Cope i blåsväder – igen

Föräldrastödsprogrammet Cope är åter i blåsväder. För ett par år sedan hade jag ett intensivt meningsutbyte med flera av programmets företrädare. Då reagerade jag främst mot de bestraffningsmetoder som fanns som en del av programmet. Som timeout och ignorering av barnet. Jag menade också att man tydligare borde anknyta programmet till Barnkonventionen. Till slut valde man att gå med på dessa krav, vilket jag nöjde mig med då.

Nu ges i Malmö en teaterföreställning,  Teaterrepubliken får barn, där Cope på nytts utsätts för skarp kritik. Bakom föreställningen ligger en omfattande research, något som blir tydligt när man lyssnar på den debatt som Studio Ett sände igår – lyssna här. Regissören August Lindmark har läst Cope-manualen noga och har reagerat mot det belönings- och bestraffningssystem som i bästa behavioristisk anda är en del av programmet. Han menar att guldstjärnor för gott beteende och indragna förmåner för dåligt leder alldeles fel. Och jag  håller förstås med honom.

Cope-företrädaren Lars Holmgren tar i programmet  exemplet att en pojke som slår sin lillasyster gott kan hotas med att inte få se på TV på kvällen. För mig är sådana sanktioner fullständigt meningslösa. En tydlig och direkt markering från förälderns sida, ett allvarligt samtal och ett seriöst  försök att förstå vad det egentligen är som händer räcker långt. Guldstjärnor och indragna förmåner är trubbiga verktyg som inte tillför någonting av värde.

Lars Holmgren säger då (och det har jag ofta hört från företrädare för sådana program) att detta slags sanktioner, eller som man hellre uttrycker det ”kännbara konsekvenser”, bara utgör 20 procent av programmet – det mesta handlar om positiva, kontaktskapande inslag. Må så vara. Men sanktionerna sätter ändå sin prägel på hela programmet, vare sig Cope-företrädarna vill det eller inte. Jag kommer att tänka på riset på väggen. I gammal auktoritär fostran fanns ett ris uppsatt på väggen. Den gode fostraren skulle inte behöva använda det – hotet om stryk var tillräckligt för att få barnen dit man ville.

Så länge Cope, och andra liknande program, envisas med att ha kvar dessa trista inslag menar jag att kommuner som saluför Cope helt enkelt är skyldiga att också erbjuda alternativ – utan belönings- och bestraffningssystem. Sådana program finns ju. Vägledande samspel och Active Parenting är två bra exempel.

Read Full Post »

Äntligen upprättelse

På tåget till Stockholm läser jag i SvD:s nätupplaga att regeringen backat i frågan om ersättning till de vanvårdade barnen. Man tycks nu, tillsammans med oppositionen, gå på det förslag som vi i Upprättelseutredningen lämnat.

Jag vill överräcka en blomma till Maria Larsson. Det hedrar en minister att inte vara mer prestigelåst än så. Om än efter hårda påtryckningar.

Men ett helt fång blommor går till alla de företrädare för de drabbade som stått upp för sina rättigheter på ett beundransvärt modigt och tydligt sätt. Ni har min djupaste respekt!

Read Full Post »

Plan A eller B?

Här sitter Sven-Eric Liedman uppflugen på en hög stol på Bokmässans Se Människan-scen. Engagerat berättar han om budskapen i sin nya bok Hets. Han är starkt kritisk till utvecklingen inom skolan och främst mot tendensen att på ett auktoritärt sätt bestämma snäva kunskapsmål som sedan ska uppnås till varje pris. Verklig kunskap är något helt annat, säger Liedman. Den kommer ur nyfikenhet och kan bara växa till i en dialog byggd på ömsesidig respekt.

Ja, är det de vuxna som alltid ska sätta dagordningen och bestämma både vad som ska läras ut och vilka beteenden hos eleverna som är önskvärda?  De båda Örebroprofessorerna Tomas Englund och Ingemar Engström går i majnumret av Pedagogiska Magasinet till frontalangrepp mot de behavioristiska idéer som på nytt fått växa sig starka i skolans värld – se här. Programmet Skol-Komet får sig en rejäl smocka, och att programmets företrädare Martin Forster och Martin Karlberg i var sin artikel går till motangrepp är väl bara naturligt. Forster är som alltid saklig i sin argumentation, medan Karlberg ger sig in i en insinuant polemik på lägsta tänkbara akademiska nivå – så synd!

Psykologerna Peter Karlsson, Malin Bruhn och Elin Wesslander försöker reda ut begreppen:

Många av dessa metoder går ut på att tydliggöra för eleven vilka beteenden som leder i rätt riktning, utifrån skolans mål att tillägna sig kunskap, och vilka som inte gör det. Beroende på elevens utvecklings- och funktionsnivå kan dessa utformas på olika sätt. En vanligt förekommande teknik som används för att tydliggöra vilka beteenden som är önskvärda är teckenekonomi eller belöningssystem.

Artikeln genomsyras helt av ett auktoritärt tänkande av känt slag: De vuxna sätter målen, bestämmer metoderna och avgör vilka beteenden som är de rätta och som leder till önskat resultat! Här är man så långt från Sven-Eric Liedmans tänkande man bara kan komma. Liksom från det tänkande som den amerikanske psykologen Ross Greene i veckan som gick utvecklade vid en fortbildningsdag i Örebro för landets församlade psykologer i förskola och skola.

Ross Greene är pappa till Collaborative Problem Solving (CPS). Han avvisar med stor övertygelse sådana auktoritära fostrans- och undervisningsmodeller, som han beskriver som Plan A. Belönings- och sanktionssystem hör hemma i Plan A. De är uttryck för vuxet maktutövande och för principen ”Might makes Right!” Mot dem sätter Ross en Plan B, som förutsätter dialog, samarbete, gemensam problemlösning – och en verklig förståelse för vad som ibland hindrar barn från att utvecklas, lära och samarbeta. ”Kids do well if they can!”

Läs gärna mer om Greenes idéer på hemsidan Lives in the Balance. Greene använder kanotbilden här ovan för att visualisera visionen av barnet och den vuxne i samspel. Med barnet längst fram.

Att jag i mycket delar Ross Greenes synsätt behöver väl knappast sägas. Det finns klara kopplingar mellan hans till svenska översatta böcker Explosiva barn och Vilse i skolan – och mina Elevhälsa börjar i klassrummet och Växa – inte lyda.

Read Full Post »

Utanmyra-rap vann!

I min förra bloggnotis presenterade jag den rap-låt som några elever på BMSL (Bilingual Montessori School of Lund) gjort. Det hela skedde inom ramen för en videotävling arrangerad av Europeiska Språkdagen. Och idag kom beskedet: BMSL vann hela tävlingen i hård konkurrens med en rad gymnasieskolor! Välförtjänt tycker jag!

Om du klickar på länken nedan kommer du till den trevliga och informativa pressrelease som eleverna och deras lärare gått ut med idag! Där finns arbetet med låten presenterat på ett fint sätt!

BMSL pressrelase

Read Full Post »

Utanmyra mitt i världen

Som motvikt till den plågsamt infekterade diskussionen om omhändertagna barns rättigheter kommer här ett positivt klipp! Se själva genom att klicka här!

På bilden här intill ser ni skolan BMSL, Bilingual Montessori School of Lund, där de sjungande barnen går!

Utanmyra – mitt i världen.

Barnen och sången – mitt ibland oss.

Och vi?

Read Full Post »

Upprättelse och rättvisa

Debatten om de vanvårdade barnen  går vidare. Idag finns på DN Debatt en artikel av Kerstin Wigzell, som ledde den upprättelseutredning där jag deltog som sakkunnig.  ”Människor som redan svikits av samhället förtjänar en mer respektfull behandling”, skriver hon bland annat.

I en annan artikel kräver Mårten Schultz, professor i civilrätt, att regeringens negativa beslut omprövas: ”Det är ett sorgligt beslut, efter en skamlig behandling av de drabbade.”

Och på kultursidan tar Maciej Zaremba upp den viktiga frågan om upprättelse och rättvisa. Maria Larsson sa ju att ett av skälen att neka de vanvårdade barnen ekonomisk ersättning var att det inte skulle kunna ske på ett rättvist sätt. I intervjun med mig i radions P1 frågade jag om det var mer rättvist att då låta alla bli utan ersättning. Zaremba utvecklar det resonemanget genom att berätta om sin pappa:

Akta dig för människor som åberopar ’rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. ”Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Zarembas artikel är tänkvärd och väl värd att läsas i sin helhet!

Så nu får vi se vad som händer. Regeringen tycks vara på reträtt. Men med på tanke på vad som tidigare hänt under denna plågsamma process är det väl säkrast att inte ta ut något i förskott. Att de som drabbats av vanvård nu ställer sig frågande och skeptiska är inte att undra på. Se gärna den längre intervju med Gun Strömdahl, som Västerbottensnytt lagt ut på sin hemsida!

 

Read Full Post »

Idag har medierna uppmärksammat regeringens beslut att inte ge de barn som vanvårdats i samhällets regi någon ekonomisk kompensation – och därmed inte heller den upprättelse de har all rätt till. I morse var jag gäst hos Gomorron Sverige tillsammans med Anne Skånér, ordförande i föreningen Samhällets Styvbarn. Och strax därpå intervjuades jag i P1 Morgon.  Dagens Expressen innehåller också en utmärkt ledare om den här frågan.

Men… ingen från regeringen ville medverka i etermedia, trots idoga försök från de olika redaktionernas sida att få dem med! Visst kan man uppröras över själva beslutet. Men frågan är om inte denna skickligt iscensatta mediestrategi är nästan lika illa och en kränkning i sig: att offentliggöra beslutet lördag morgon den helg då minnet av 11 september ska högtidlighållas, låta statsministern oemotsagd få kort kommentera det i P1:s lördagsintervju och sedan vägra all mediemedverkan.

Jag tror regeringen har underskattat kraften i den reaktion som är på väg.

Tillägg kl 22:45

Studio Ett hade på eftermiddagen ett bra inslag om frågan, då också utredaren Kerstin Wigzell medverkade. Så kom besked om att socialdemokraterna, miljöpartiet och centerpartiet förbereder ett initiativ i riksdagen för att tvinga regeringen att backa. Och då meddelar Maria Larsson plötsligt att hon är beredd att lyssna till oppositionens förslag! Argumenten känns minst sagt skruvade – ett politiskt spel med höga insatser pågår. Bara att hoppas att det ändå leder till en uppgörelse så att en upprättelseprocess kan inledas. Efter en mycket dålig start.

Read Full Post »

Ett slag i ansiktet

Ledsen, lurad, fly förbannad. Så känner jag mig idag. Och det kan ändå inte vara någonting mot hur de känner sig idag, alla de som vanvårdats på institutioner och fosterhem som barn, som intervjuats om sina upplevelser och som förespeglats någon form av upprättelse. Maria Larssons besked om att ingen ekonomisk ersättning ska utgå är både utmanande, obegripligt och skamligt.

Jag var en av de sakkunniga i den så kallade Upprättelseutredningen. Vi lämnade vårt betänkande i början av året. Där föreslog vi en ceremoni där statsministern offentligen ber om ursäkt för det lidande som dessa vanvårdade utsatts för i statlig eller kommunal regi, en rimlig ekonomisk kompensation med ett schablonbelopp på 250.000 kronor samt en rad åtgärder för att förhindra att liknande övergrepp sker i framtiden.

Nu avvisar alltså regeringen förslaget om ekonomisk kompensation. Ett av skälen är helt obegripligt: att vi föreslagit kompensation enbart för dem som utsatts för övergrepp före 1980. Men det var ju regeringen som i sina direktiv satte den ramen! Vi påtalade problemen med det och pekade på möjligheter att ge kompensation också till dem som utsatts för övergrepp senare. De jurister som var knutna till utredningen visade också hur en kompensation skulle kunna utgå på ett rättssäkert sätt.

Nej, regeringens argument håller inte. Och det hela känns bara djupt olustigt. Varför sätta igång hela denna process och väcka alla dessa förhoppningar – och sedan bara sätta tummen ner? Det blir som ett ge de redan misshandlade ytterligare ett kraftigt slag i ansiktet. Som om de inte fått nog.

Och att efter detta besked bjuda in till en ceremoni för att be om ursäkt – hur ska en sådan kunna uppfattas som annat än rent hån?

Jag vill inte riktigt tro att sista ordet är sagt. Det måste finnas politiker med lite mer heder i kroppen! Dags att agera nu! Annars finns risk för att detta utvecklas till en av de största skamfläckarna i den svenska ”välfärdens” historia.

Read Full Post »

Lyssna på oss!

Just nu pågår en ovanligt viktig konferens i Stockholm. Den har titeln Lyssna på oss! och berör hur vi kan bli bättre på att lyssna till barn och unga och på så sätt tillgodogöra oss den kompetens som de är bärare av. En viss tyndpunkt ligger på barn med olika former av funktionsnedsättning. Naturligt nog, eftersom konferensen arrangeras av projektet Egen växtkraft, som drivs av Handikappförbunden i samverkan med Barnombudsmannen och med ekonomiskt stöd av Arvsfonden. Utbildningsradion direktsänder konferensen och den kommer senare att finnas tillgänglig på UR Play.

Men konferensens tema har giltighet för alla barn, och det var temat i det korta anförande jag höll som avslutning på den första konferensdagen. En skriven version av anförandet finner du via länken nedan.

I dagens nummer av tidningen Information har en rad framstående danska auktoriteter, bland dem Jesper Juul, Erik Sigsgaard och Dion Sommer, gått till hårt angrepp mot aktuella trender inom dansk förskola och skola. Man protesterar kraftfullt mot att den fria leken och barns eget skapande satts på undantag liksom mot tonvikten på vuxenutlärd kunskap och ett hårdnande konkurrenstänkande.

Det är ett välkommet och välbehövligt inlägg som skulle kunna gälla här också. Och som ni ser finns det direkta kopplingar mellan mina danska kollegers åsikter och dem som finns i mitt tal nedan. Liksom dem jag framfört i en rad blogginlägg om barns lek och som jag vill utveckla och fördjupa i en kommande bok.

Lyssna på oss

Read Full Post »

Olika stolar

Jag har tidigare skrivit om timeoutstolar, bland annat i min bok Växa – inte lyda. Det är stolar man sätter barn på för att få dem snälla och lydiga. Barnen alltså, inte stolarna. I USA och England finns en omfattande litteratur om hur man använder sådana bestraffningsstolar för att få ut mesta möjliga effekt. Timeoutstolar finns också att inhandla via nätet, så som den ni ser på bilden här till höger. För mig, liksom för de barn som blir utsatta för övergrepp av det här slaget, är sådana stolar ett hatobjekt av första ordningen.

Desto trevligare att här få presentera en helt annan stol, den gula kom in-stolen! Ett stort antal sådana stolar finns just nu utplacerade i Lund. De gör reklam för den pågående Humorfestivalen. ”Kom in!” vill de säga. ”Kom in och få en rolig stund tillsammans med oss!” I varje fall tolkar jag dem så.

Jag tänker på när jag hösten 1968 började arbeta som provinsialläkare i Hede. Det var mitt första riktiga läkarjobb efter examen. Varje dag avslutades med att jag tog bilen och åkte runt på ett antal hembesök. Ofta till äldre som hade svårt att ta sig till vårdcentralen. Ibland till febriga barn, någon gång till vilsna medmänniskor i svåra livssituationer. Jag var ny i trakten. Det var inte helt lätt att veta var familjen A i Råndalen eller en P i Vemån bodde.

”Men du ser ju stolen”, sa dom i telefon. ”Där är det!” För sedan lång tid gjorde man alltid så: När doktorn var på väg ställde man ut en pinnstol vid vägkanten. När jag kom till stolen visste jag att jag skulle svänga. Ibland behövdes en stol till innan jag var framme. Där sjuklingen väntade. Och nykokt kaffe.

Så man kan sitta på olika stolar eller orientera efter dem. Kom in-stolen har jag alltid gillat!

Read Full Post »