Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 oktober, 2011

Jag har just läst två böcker som belyser den viktiga frågan om fiktion och verklighet. Båda utspelas i Sverige under andra världskrigets första år.

I Och i Wienerwald står träden kvar berättar journalisten Elisabeth Åsbrink om den judiske flyktingpojken Otto Ullman, som kom till Sverige med hjälp av svenska Israelmissionen. Boken bygger på den brevväxling som finns bevarad mellan Otto och hans familj i Berlin – eller snarare på de brev som föräldrarna sände till Otto. Ottos egna brev är, med något undantag, förkomna. Elisabeth Åsbrink eftersträvar största möjliga sanningshalt i sin berättelse och har gjort en omfattande research. Men eftersom källmaterialet varit bristfälligt har hon fyllt i med egen fiktion. Hon har dessutom ett rikt  litterärt språk som gör att man lätt kan uppfatta boken som en roman.

Boken har utlöst en häftig diskussion på DN:s kultursidor. Åsbrinks kritik mot arbetet vid Israelmissionen har bemötts av tre barn till prästen Göte Hedenquist, som arbetade där – se här. I en annan artikel tar historikern Ingrid Lomfors upp problemen med att fiktionalisera historiska skeenden när fakta tryter. Hon är tydligt berörd av Åsbrinks bok men tillägger:

Men när kunskapsproduktionen om det förflutna reduceras till enbart fiktion, har vi fått ett problem. Hur ska vi då kunna värdera sanningshalten i de historiska berättelserna? Och kunna avgöra vem som äger sanningen? I mitt perspektiv har den fria och oberoende forskningen tolkningsföreträde.

Elisabeth Åsbrink replikerar kraftfullt i ett läsvärt genmäle, där hon kritiserar historikerna för att lämna viktiga frågor obeforskade, till exempel dem om Israelmissionens och ärkebiskop Eidems agerande under kriget. Och hon avslutar med orden:

Jag ville inte skriva om Förintelsen, rädd för dess tyngd, svårighetsgrad och inneboende smärta. Men jag var tvungen. Inte bara av privata skäl – stenarna jag hade i mina fickor att lägga på gravarna som inte fanns – utan för att denna del av vår tid inte är färdigutforskad, för att det fortfarande finns oberättade historier och olästa dokument, högvis i arkiven. Och för att jag tror att sanningen är många, och aldrig får bli förbehållen ett fåtal.

Annika Thor, mest känd för sina ungdomsböcker om de judiska systrarna Steffi och Nelli som under andra världskriget kom till en ö i den bohusländska skärgården (En ö i havet, Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav), har hittills sluppit den kritik som Elisabeth Åsbrink utsatts för, när hon nu kommit ut med romanen Om inte nu så när – titeln en säkert avsiktlig anspelning på Primo Levis berömda Om icke nu så när. Annika Thors bok skildrar några människoöden i Stockholm under andra världskrigets första år. Delvis berörs samma händelser som i Elisabeths Åsbrinks bok. Också Annika Thor riktar strålkastarljuset mot svenskt myndighetsutövande, mot undfallenhet och nazisympatier. I likhet med Åsbrink har hon också genomfört en grundlig research, som hon berättar om i en kort författarepilog. Men Annika Thor betonar att boken från början till slut är ett romanbygge. Som roman tyngs den något av ambitionerna att redovisa historiska fakta. Men den växer efter hand, och den sista tredjedelen av romanen är starkt gripande.

Elisabeth Åsbrink och Annika Thor har  från olika utgångspunkter skrivit två läsvärda böcker om samma historiska skede. Båda böckerna väcker frågor om vad som är fiktion och vad som är verklighet – frågor väl värda att diskutera. Men som läsare störs jag inte av det, eftersom författarna så tydligt redovisat både sina avsikter och sin metod. Och nog behöver vi idag många påminnelser om vår mörka historia när det gäller synen på dem som flyr för sina liv och söker vår förståelse!

Annonser

Read Full Post »