”Vad klok du har blivit med åren”, sa en av mina vänner. Jag är inte säker på att hon menade allvar.
Jag tror inte man blir klokare med åren. Möjligen lite mindre dum.
Jag tror inte man blir mer tolerant med åren. Möjligen lite mindre intolerant.
Jag tror inte man blir mer kärleksfull med åren. Möjligen lite mindre hatisk.
En del onödig barlast lämpas över bord. Vi behöver den inte längre. Eller orkar inte bära den.
Alltid något.
Annonser
Kanske samlar man på sig något mer av kunskaper byggt på erfarenheter gällande både sig själv och sin omgivning. Om dessa ska kallas kloksap eller ej är kanske en definitionssak, men jag tror att om man förvaltar den här ”kunskapen” rätt så kan den absolut mynna ut i en något mer ödmjuk attityd. Både till sig själv och sin omgivning. och som du beskriver det, man släpper en del av allt det där onödiga. 🙂
Och jag har gått och tänkt att det kanske är tvärtom – särskilt efter att jag läste klassikern ”Dödssynden” av Harper Lee.
I boken är en svart man (oskyldigt) anklagad för våldtäkt på vit kvinna i sydstaterna i 30-talets USA. I kapitel 20 blir ett av barnen, som sitter i rättssalen, plötsligt illamående och måste gå ut ur salen med sin kompis. Utanför träffar de en man, mr Raymond, som försöker att hjälpa den illamående. Han säger till kompisen och nickar mot pojken som mår dåligt:
”Saker och ting har ännu inte lyckats förstöra instinkten hos den där. Men blir han äldre slutar han att må illa och gråta. Kanske kommer somligt att förefalla honom – kanske inte alldeles rätt, men han kommer inte att gråta, när han får fler år på nacken”
”Gråta för vad då, mr Raymond?”
”Gråta för att folk ställer till ett helvete för varandra – utan att ens tänka sig för. Gråta över det helvete som de vita ställer till för negrerna utan att ens tänka på att de också är människor”.
Utvecklingen kanske ser olika ut hos olika människor. Själv gråter jag mer än förr, också över ondskan och orättvisorna i världen. Möjligen har ilskan tonats ner, och ibland saknar jag den. /Lars