Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Vad gör mest ont?

Vid Barnrättsdagarna i Örebro den 17-18 april ledde jag tillsammans med Staffan Jansson ett seminarium på temat Vad gör mest ont – idag och på sikt? Seminariet filmades av Utbildningsradion och kan nu ses i sin helhet här.

Staffan Jansson är barnläkare och professor, knuten till Barnrättsakademin vid Örebro universitet. Jag känner honom sedan länge, vi är båda verksamma inom det område som brukar kallas socialpediatrik. Staffan är en av Sveriges ledande auktoriteter när det gäller barn som far illa och en humanist uti fingerspetsarna.

Ja, vad gör mest ont för de barn som far illa i sina familjer och sedan blir föremål för samhällets ingripande? Mitt svar var: att inte bli sedd och lyssnad till. Jag har mött barn och vuxna som först inte blivit sedda i sin familj, sedan aldrig upptäckta och förstådda i förskolan och skolan, så missförstådda eller aldrig lyssnade till av läkare, socialtjänst och familjehem – ett slags mångdubbelt svek. Jag ställde frågor om hur det kunde bli så och vad vi kan göra, var och en och tillsammans, för att nå fram till de här barnen och ge dem bättre stöd.

Staffan avlivade en myt: att förbud mot aga leder till att föräldrar i stället börjar trakassera sina barn på annat sätt. Det är inte sant. Ny forskning visar att det är precis tvärtom. De som slår sina barn behandlar dem illa också på annat sätt. De barn som aldrig bli slagna blir också minst kränkta psykiskt.

Det blev ett levande seminarium med många konstruktiva inlägg från publiken. Och faktiskt riktigt bra TV, trots att vi inte alls var förberedda för inspelning.

 

Read Full Post »

No man is an island

I tisdags höll Guus Kuijer, årets Alma-pristagare, ett föredrag på Kulturhuset i Stockholm. En närmast andäktig publik fick lyssna till ett personligt och fängslande tal. Ett kort referat med bilder finns på Almas blogg. Du som vill ta del av hela föredraget kan se det på Kunskapskanalen måndagen den 28 maj kl 18.

Kuijer talade om olika slags kunskap och förståelse av världen. Mot ”klassrumskunskap”, dvs kunskap om faktiska sakförhållanden, ställde han den kunskap som kan erövras bara genom konsten, där frågorna och själva sökandet blir viktigare än svaren. Mest berörd blev jag av det avsnitt i talet där Kuijer gav sin syn på hur barnet och den vuxne med litteraturens, bildkonstens och musikens hjälp formar sin självbild. Det sker aldrig, eller får aldrig ske, i enrum. Allt verkligt skapande uppkommer i dialog med ett Du. Vi måste våga bjuda in andra i vår värld och lära av varandra. Jag tänkte på John Donnes ord ”No man is an island”, på Martin Buber och Emmanuel Levinas.

Dagen därpå hade Guus Kuijer och jag ett offentligt samtal i Riksdagsbiblioteket (se bilden nedan, fotograf Stefan Tell). Det blev ett verkligt möte, som jag kommer att bära med mig. Vi talade om Boken om allting och om Polleke-böckerna. Polleke är en flicka i 11-12-årsåldern. Jag läste högt för publiken ur Vinden blåser vart den vill, ett kort avsnitt där Pollekes svårt sjuke farfar under en vandring på kyrkogården förbereder Polleke på att han snart ska dö. Det är en starkt berörande skildring, där Polleke och farfar kommer varandra nära. Jag påminde Guus Kuijer om vad han sagt kvällen innan och undrade om inte just ett sådant möte kunde vara avgörande för hur Pollekes självbild formades.

Kuijer tänkte en stund innan han svarade:

”Jo, det tror jag”, sa han. ”Hon har en klok farfar. Också jag som författare, och som människa, har lärt mig mycket av honom. Av Polleke med för den delen.”

”Saknar du henne?” frågade jag sedan jag läst slutraderna i den femte och sista boken, där Polleke förklarar att hon nu fyllt tretton.

”Ja, mycket”, sa Kuijer. ”Men så är det i livet. Barnen växer upp och lämnar oss. Men hon har verkligen lärt mig mycket.”

Sådana författare gillar jag.

Tillägg 28/5 2012: Guus Kuijers pristagarföreläsning finns nu att läsa i sin helhet via SvD:s webtidning i bra svensk översättning av Jacob Roël – se här!

Read Full Post »

Guus Kuijer på Barnrättsdagarna

Lite märklig upplevelse. Jag sitter hemma i vardagsrumssoffan och ser på TV. Och på mitt fina apelsinträd, som jag fick i födelsedagspresent av mina vänner Tor och Ingela. Så dyker jag själv upp i rutan. Kunskapskanalen sänder en inspelning från Barnrättsdagarna i Örebro den 17 april i år. Jag fick hålla inledningsanförandet. Det mesta av det jag sa finns med, ett parti i mitten är bortklippt. Lite nervös är jag, det märks ibland. 600 åhörare i salongen, stor scen, TV-kameror som går. Kunde ha eldat på lite mer, tänker jag. Blivit lite onödigt eftertänksam med åren.

Jag börjar föredraget med att läsa högt ett avsnitt ur Boken om allting av Guus Kuijer.  Det är en stark passage – lyssna gärna här! Ju mer jag läser Kuijer, desto mer imponerad blir jag. I föredraget talar jag mig varm för barn- och ungdomslitteraturens betydelse. Bra, den delen är okej. Och slutet.

Att jag sätter mig framför TV:n beror på att jag behöver ta en paus i mitt arbete på att förbereda mig för ett samtal med – just Guus Kuijer! Han är i Stockholm nu för att ta emot årets ALMA-pris. Imorgon håller han sin pristagarföreläsning på Kulturhuset. Och på onsdag ska jag samtala med honom i Riksdagsbiblioteket. Ser verkligen fram emot att få träffa honom. Återkommer med en rapport om det.

Read Full Post »

På mitt bord ligger två böcker som jag fick med mig från barnboksmässan i Bologna. Båda handlar om barn i krig, och båda är mycket läsvärda.

Kids of Kabul är helt nyutgiven. Deborah Ellis är en av Kanadas mest omtyckta barn- och ungdomsboksförfattare. Hon har skrivit flera ungdomsromaner men har blivit mest känd för sina böcker från Afghanistan och Afrika. Det är initierade skildringar i gränsområdet mellan roman och reportagebok, där vi som läsare får komma nära barn som lever under mycket svåra omständigheter, som krig och aidshot. Några av böckerna finns översatta till svenska, bland andra Den osynliga flickan och Vägen till himlen. Ett fint författarporträtt kan läsas här.

Kids of Kabul är en rakt skriven intervjubok, där Ellis intervjuat barn i Kabulområdet. I en serie miniporträtt berättar de om rädsla, sorg och saknad – men också om glädjeämnen och hopp, trots en ibland omöjlig livssituation. Det är starka berättelser i sin ibland ordknappa saklighet. Ellis möte med tolvåriga Fareeba, en kanske autistisk flicka som utan diagnos eller behandling vistas på ett mentalsjukhus för kvinnor, lämnar knappast någon oberörd.

I böckerna från Afghanistan följer Debroah Ellis den väg som en gång trampades upp av Roger Rosenblatt i hans smått klassiska bok Children of War från 1983. Rosenblatts möten med krigsdrabbade barn runtom i världen var en viktig inspirationskälla för oss när vi 1987 skrev vår egen bok Barn i krig. Deborah Ellis är feminist, och hennes fokus på flickors och kvinnors situation i kriget tillför något nytt och inger respekt.

När jag besökte Bologna hade jag ett samtal med Katherine Paterson, 2006 års vinnare av ALMA-priset. Hon spände ögonen i mig och frågade om jag läst hennes The Day of the Pelican, som gavs ut 2009. ”Den borde vara något för dig!” sa hon. Skam till sägandes måste jag medge att jag inte läst den. Nu har jag gjort det. Och ja, den var något för mig. Och för många fler.

The Day of the Pelican handlar om elvaåriga Meli, en albansk flicka från Kosovo, och hennes familj. Vi får först följa Melis liv under kriget och förtrycket i Kosovo. Familjen tvingas först till flykt upp i bergen och sedan vidare till ett flyktingläger i Makedonien. Genom UNHCR:s försorg kommer så familjen, efter flera års väntan, som kvotflyktingar till USA.

Katherine Paterson fyller 80 år i år. Trots sin ålder är hennes språk spänstigt och vigt. Hon är en lysande berättare, och jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Meli får vara med om upplevelser som ingen elvaåring borde få komma i närheten av. Särskilt gripen blir jag av skildringen av den kaotiska flykten inom Kosovo. Och så av vad som händer Meli och hennes syskon under 9/11-händelserna i USA. Också det här är alltså en stark bok, som bygger på noggrann research med hjälp av kosovoalbanska flyktingar och av biståndsarbetare som arbetat länge i området.

Deborah Ellis och Katherine Paterson är ute i ett angeläget ärende. De beskriver följderna av två konflikter där USA och det internationella samhället ingripit med insatser i ”fredsbevarande” syfte. Det är som om de vill ropa:

”Det är inte så enkelt! Tänk er för! Och glöm aldrig barnen!”

Båda böckerna kan beställas via adLibris.

Read Full Post »

Jag skrev igår en bloggnotis sedan jag hört Bob Hansson kalla Gud för Hen. Jag har fått tre fina kommentarer från Anna, Signe och Julia, och jag ska nu försöka precisera mig en smula.

Först: Att i vanligt tal använda hen som obestämt pronomen kan underlätta ibland. Ta till exempel meningen: ”Efter middagen kan var och en göra vad han eller hon vill”. Den kan med fördel ersättas med:  ”Efter middagen kan var och en göra vad hen vill”. Enklare, smartare. Jag har inga som helst problem med det.

Knepigare för mig blir det när jag hör en förskollärare säga: ”Hanna älskar låtsaslek, men datorspel gillar hen inte!” Alla vet att Hanna är en flicka. När pedagogen här fullt medvetet ersätter hon med hen kan man ana ett genuspedagogiskt ställningstagande, sannolikt i ambitionen att uppnå ökad jämställdhet mellan tjejer och killar i  förskolan. Jag sympatiserar med ambitionen men vill problematisera metoden. I mitt drömsamhälle strävar vi inte efter nivellering utan efter både jämställdhet och mångfald.

Men mitt inlägg behandlade egentligen en teologisk fråga med gamla anor: Hur ska vi benämna Gud? I min bok Gudomligt och barnsligt från 1992 ingår en personligt skriven trosbekännelse, som sedan också kom med i Svenska Kyrkans Stora boken om kristen tro från 1993. Den lyder så här:

Nog tror jag på Gud som Fadern. Så benämns han ofta i bibeln, Jesus kallar honom så. När jag var ung teg jag på vissa ställen i trosbekännelsen. Det gör jag inte längre. Jag tror på Gud, Fader allsmäktig.

Lika mycket tror jag på Gud som Modern. Man behöver inte vara feminist för att reta sig på allt det sanslöst patriarkaliska som kyrkan släpat med sig genom århundradena. Varför skulle Gud vara begränsad till kön? Mer än någonsin behöver vi en Gudmor. Jag tror på Gud, Moder alltomfamnande.

Men mest tror jag på Gud som Barnet. Jesus sa: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Gud är ett barn, ett lekande, skapande barn med ögon som ser igenom allt. Jag ser en barnslig Gud gråta över all vuxen förstockelse och övermogen förnumstighet. Jag tror på Gud, Barnet livgivaren.

Den trosbekännelsen är fortfarande min. Är Gud då en Hen? För mig känns det ordet begränsande. För Anna, Signe och Julia tycks det snarare öppna upp. Så kanske det kan vara med nya ord. De får olika innebörd för oss, beroende på vilka vi är och vilka språkliga referensramar vi har. Ingen tolkning behöver vara mer ”rätt” än den andra. Det brukar ge sig så småningom. Om tio år vet vi bättre. Och själv är jag varken teolog eller språkvetare, så jag gör säkert klokt i att visa ödmjukhet i frågan.

Read Full Post »

Är Gud en Hen?

I gårdagens Tankar för dagen i radions P1 använde den annars så förträfflige Bob Hansson ordet Hen för Gud. Och jag fick genast problem.

När jag talar om Gud använder jag ofta ordet Hon. Eftersom Gud för mig står för lekfull flickaktighet, härlig kvinnlighet och varm moderlighet.

Lika ofta använder jag ordet Han. Eftersom Gud för mig står för lekfull pojkaktighet, härlig manlighet och varm faderlighet.

Jag tycker om att växla mellan hon och han. Jag tycker om att se både det kvinnliga och manliga hos Gud. Gud är för mig någonting så mycket större, inte någonting så mycket mindre.

Med ordet Hen reduceras Gud, åtminstone för mig, till en antik eunuck, en akademisk abstraktion och en missförstådd höna. Rent vokalt associerar jag också mer till Hin än till Hon eller Han. Och det kan väl ändå inte vara meningen när det faktiskt är Gud det handlar om!

 

Read Full Post »

Igår kväll sände radions P1 ett djupt upprörande program från UR:s Skolministeriet – lyssna här! Programmet handlade om vad som hänt med elevhälsan sedan den nya skollagen trätt i kraft. Meningen var ju att elevhälsan skulle få en förstärkt ställning, men en enkät som Skolministeriet gjort visade snarare på motsatsen.

I programmet fanns ett reportage från Östhammars kommun. Två kuratorer och några elever intervjuades. En av grundskolans kuratorer, som tidigare haft hand om 450 elever på en skola tvingades nu arbeta på fem skolor med sammanlagt bort emot 1000 elever. Än värre var förhållandena på den gymnasieskola som besöktes. Här hade både kuratorn och skolsköterskan slutat, utan att ersättas. Viss kuratorsverksamhet upprätthölls någon dag per vecka, medan skolsköterskans mottagning stod helt tom. En skylt på dörren hänvisade eleverna till vårdcentralen.

Programmet innehöll ett inslag som grep tag: En namngiven sextonårig pojke dyker upp hos kuratorn. Han gråter förtvivlat och uppgivet och säger att han inte längre orkar med skolan. Kuratorn säger att hon ska försöka hjälpa honom.

Var det verkligen rätt att sända det? Jag medverkade i programmet från en studio i Malmö. Jag blev starkt berörd när jag hörde inslaget i direktinspelningen och än mer när jag sedan lyssnade på programmet igår kväll, särskilt som det reste en rad frågor av press- och yrkesetisk karaktär. Jag utgår ifrån att reportern talat med kuratorn om det lämpliga i att sända inslaget och att tillstånd om publicering sedan i lugnt läge inhämtats från både pojken själv och hans föräldrar. Jag utgår också ifrån att man gjort vad man kunnat för att skydda pojkens identitet. Och jag utgår ifrån att kuratorn när hon tillät inspelning av inledningen av hennes samtal med pojken noga avvägt detta mot sina yrkesetiska regler. Själv skulle jag ha varit tveksam.

Men å andra sidan: Det här är också en del av skolans verklighet, och det är viktigt att den också får komma fram någon gång. Så mycken uppmärksamhet har under senare tid riktats mot elevernas försämrade resultat, så liten mot hur de mår och hur de faktiskt har det i sin skola. Visst är press- och yrkesetiska frågor viktiga. Men den helt avgörande frågan som hänger kvar efter programmet är denna:

HUR I HELVETE KAN EN SKOLHUVUDMAN, I DET HÄR FALLET EN KOMMUN, TILLÅTA ATT ELEVHÄLSAN RASERAS SÅ FULLSTÄNDIGT?

Skolchefens mummel om brist på resurser klingade ovanligt tomt. Jag mår fysiskt illa av att se hur skyddsnäten för de elever som mår allra sämst rivs undan – medan undervisningen för de övriga får fortsätta i stort sett som vanligt.

Jag utgår ifrån att Skolinspektionen gör en akututryckning och granskar förhållandena i Östhammar. För säkerhets skull kommer jag idag att göra en egen anmälan med begäran om just detta.

PS. Jag brukar vara återhållsam med svordomar och versaler på min blogg. Men den här gången gick de inte att undvika.

Read Full Post »

Older Posts »