Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Det är några år sen nu…

Jag står idag och föreläser i en konferenssal på Pite havsbad. Över åhörarnas huvuden ser jag havet på andra sidan de stora panoramafönstren. Plötslig dejavú: Jag är tillbaka till försommaren 1967. Mitt första vikariat som läkare, på kirurgen, Piteå lasarett. Journatt. Står och opererar en blindtarm. På andra sidan fönstret, i det norrländska midnattsljuset, ser jag samma hav. Jag minns hur jag tänkte: ”Här står vi mitt i natten, i detta magiska ljus, och gör något gott tillsammans.”

Det är några år sen nu. Efter föreläsningen går jag ner till stranden. Den ligger öde. Hösten har gjort sig beredd. Här vandrade jag på samma strand några gånger också då. I fantasin ser jag mig själv komma gående där, den unge doktorn, 25 år bara, i manchesterkavaj och sandaler. Med tvåårig son på sina axlar. Och se – där möter han en äldre herre som kommer från andra hållet. De stannar och växlar några ord. Den äldre mannen säger:

”Jag har faktiskt varit här förut. En sommar arbetade jag här. Men det är några år sedan nu. 1922 närmare bestämt.”

Den yngre mannen ler: ”Några år sen, säger du… herregud, 1922… då var min pappa 10 år och min mamma hade inte börjat skolan än. Det är ju evigheter sen! Hur gammal är du egentligen?”

Tiden tar språng. Men samma hav.

 

 

Read Full Post »

När solen går i moln

Jag går till Ramklints konditori och tar en fika med Mig själv.

”Jag tänkte på det där du skrev om att lysa som solen”, säger Mig själv. ”Att du vill gå omkring och le. Inte så lätt alla gånger.”

”Nej”, säger jag. ”Inte så lätt, men värt ett försök. Var det något särskilt du tänkte på?”

”Ja, som nu det här med Franska mästerskapen i schack”, säger Mig själv. ”Jag har följt med via nätet. Så jämnt det var! Inför sista ronden låg fyra spelare i ledningen med 7 poäng var. En av dem var Christian Bauer. Honom gillar jag. Och du vet förstås vad som hände?”

Jo, jag vet. Natten inför den sista ronden dog Louis, Christians son, fyra månader gammal. Ronden ställdes in. Men enligt reglerna skulle det sedan bli särspel mellan dem som låg på samma poäng. Christian kunde förstås inte delta. Då vägrade de övriga också. Hur kunde man spela schack efter en sådan händelse? De fick tävlingsledningen med på att segern, mot reglerna, skulle delas mellan alla fyra. Christian Bauer också.

”Då grät jag”, säger Mig själv. ”I deltagande med Chistian och hans fru Nathalie förstås. Men lite också, i glädje, över att han hade sådana medtävlare och kompisar. Gråter aldrig du?”

”Jo”, säger jag. ”oftare och oftare faktiskt. Solen går i moln. Men jag tror varm gråt och varma leenden kommer ur samma källa. Ibland är det till och med svårt att skilja dem åt.”

”Du med dina bilder”, säger Mig själv.

Read Full Post »

Orgelveckor

Just nu pågår Skånes orgelveckor. Ett lovvärt arrangemang, som ger möjlighet för oss orgelintresserade att lyssna till orgelmusik av allra högsta klass. Genom ett samarbete med Internationella orgelfestivalen i Köpenhamn och en orgelfestival på Bornholm har det varit möjligt att få hit några av världens främsta organister.

Jag har under den senaste veckan lyssnat till tre av dem. Först Jonathan Dimmock från San Francisco i en tyvär alltför kort konsert i Lunds domkyrka, där en orgelsonat av Mendelsohn var huvudnumret. Ett par dagar senare var Hans Fagius på besök i domkyrkan, där han bjöd på ett spännande program med svensk och fransk orgelmusik. Förutom kraftfullt och klart orgelspel gav han oss som lyssnade en intressant muntlig introduktion till vad han skulle spela – en särskild eloge för det. (Tyvärr finns annars under oregelveckorna en del brister i programpresentationen – här finns utrymme för förbättringar!)

Jag tror både Fagius och Dimmock har förståelse för att jag ägnar huvuddelen av den här notisen år en tredje organist, nämligen Gillian Weir och hennes konsert igår i Helligåndskirken i Köpenhamn (Dimmock har för övrigt varit elev till Weir). Gillian Weir, numera med titeln Dame, är en av världens mest kända organister. Född i Nya Zeeland men senare med hemvist i England. Hon debuterade på 1960-talet och har nu konserterat världen runt i nära 50 år. Av hennes hemsida framgår att hon nu är ute på sin sista konsertrunda. Inte undra på. Och inte heller undra på att kyrkan var full av orgelentusiaster, som fick lyssna till en härligt vital konsert, där man sannerligen inte fick intryck av någon ålderströtthet! Märkligt hur hon har kunnat hålla sin tekniska briljans så intakt!

Gillian Weir har blivit mest känd för sina tolkningar av fransk orgelmusik, särskilt av Olivier Messiaen. Men personligen är jag också förtjust i en dubbel-cd inspelad på den nya Bachorgeln i Thomaskyrkan i Leipzig – se bilden här intill. Där spelar hon de sena orgelkoraler som Bach skrev under sin verksamhet i samma kyrka, och så några av Bachs andra mest betydelsefulla orgelverk, till exempel preludiet och fugan i h-moll. Denna cd kan numera avlyssnas via Spotify.

I Köpenhamn fick vi inte höra vare sig Bach eller Messiaen, däremot ett brett och innehållsrikt program med bland annat Pachelbels berömda d-moll-ciacona och verk av Muffat, Haydn, Widor, Reger, Saint-Saëns och Vierne. För mig blev ändå höjdpunkten Weirs tolkning av César Francks tredje orgelkoral i a-moll. Stramt, melodiskt, med stor auktoritet. Gick rakt in.

Den 27/8 avslutas årets orgelveckor med en konsert i Lunds domyrka med kyrkans egna organister Tomas Willstedt och Janåke Larsson. Då blir det Bach!

Read Full Post »

När det förflutna knackar på

Jag vill tipsa om tre av sommarens läsupplevelser. Trots olikheter i genrer finns en gemensam nämnare: Böckerna gestaltar på olika sätt vad som kan hända när det förflutna söker upp oss. Hur ska vi göra då? Ska vi aktivt forska efter vad som hänt? Går det någonsin att få klarhet? Vad är våra minnen värda? Hur får vi till slut ihop vår egen livsberättelse?

I Känslan av ett slut av den brittiske författaren Julian Barnes ställs flera av dessa frågor på sin spets. Berättaren Tony lever ett stillsamt liv som pensionär. Hans liv har varit i stort sett odramatiskt. Gift med Margaret. Tillsammans fick de dottern Susie. En skilsmässa utan stridigheter. I bokens första del blickar Tony tillbaka på tiden på gymnasiet och universitetet. Han tänker på sina tre vänner, där den särbegåvade Adrian kom att spela en viktig roll. Och så på Veronica förstås, flickan som han hade en relation med men som sedan gjorde slut. Bokens andra del inleds med att Tony får ett brev, som skakar om honom i grund och som tvingar honom att återvända och ompröva det mesta av vad som hände i hans ungdom.

Julian Barnes roman är en psykologisk thriller, som skakade om också mig. Slutet är så överraskande och provocerande att man praktiskt taget tvingas till omläsning. Och efter den finns ändå frågetecken kvar. Det kan väl inte ha varit så att…??? För Känslan av ett slut fick Barnes Bookerpriset 2011.

Peter Robinson hör till mina favoritförfattare när jag, särskilt sommartid, kopplar av med en deckare. Jag gillar kommissarie Alan Banks! Därför var det med viss tvekan jag gav mig in i En förgiftad man, som är en fristående roman av helt annat slag. Också detta är en jagberättelse. Romanens berättare, Chris Lowndes, är en Oscarsbelönad filmmusikskapare, som efter många år i USA återvänder till England, där han köpt ett gammalt hus som länge saknat ägare. Det visar sig att ett giftmord ägt rum i huset 1953 och att den förmodade mörderskan, en läkarfru, blivit hängd för detta. Chris blir starkt känslomässigt berörd när han får reda på vilket hus han köpt och börjar på egen hand utforska vad som egentligen hände där nästan sextio år tidigare.

Det hela ser alltså ut att vara upplagt för en pusseldeckare av vanligt slag. Men Robinson har andra avsikter den här gången. Vi får genom vittnesmål och framför allt genom en dagbok (som gör intryck av att ha dokumentärt underlag) lära känna den kvinna som blev dömd för mord. Men framför allt får vi som läsare allt större anledning att fundera över vad som egentligen driver Chris själv. Varför blir det så viktigt att försöka förstå en annan, för honom obekant, människas handlingar och avsikter? Jag tänker på mina egna drivkrafter när jag skrev mina böcker om Kyllan och om Dick. Visst använder Peter Robinson sin erfarenhet som deckarförfattare, och visst kan man bli lite trött på hans detaljerade beskrivningar av allt som äts och dricks (något som alla Banksvänner fått lära sig stå ut med!). Men till slut framstår den här boken som ett riktigt intressant inlägg i det nödvändiga samtalet om skuld, nåd och försoning.

Sommarens allra största läsupplevelse har jag sparat till sist: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en dokumentär skildring av Rosenbergs far och dennes liv i Södertälje i spåren efter andra världskriget. Samtidigt en barndomsskildring förstås, Görans egen. Men främst en vilja att förstå sin pappa och vad som hände med honom. Med den ambitionen reser författaren till Tyskland, där han försöker följa sin far i spåren – de spår som ännu går att återfinna.

Om Peter Robinsons bok är en roman med inslag som tycks dokumentära så är Göran Rosenbergs bok i stället en dokumentär skildring skriven på ett språk och i en form som står romanen nära. Jag brukar med stor behållning läsa Rosenbergs krönikor. Men här tillför han en ny dimension i sitt berättande. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en oupphörligt fängslande bok. Den är dessutom angelägen, ja nödvändig. Vägen från Auschwitz såg olika ut för var och en. Men just genom att fokusera på ett enskilt öde ger boken, paradoxalt nog, ny och viktig snedbelysning på det Europa och det Sverige vi lever i. En bok att läsa, reflektera över och samtala om.

Read Full Post »

Återuppståndet träd

I oktober 2009, alltså för snart tre år sedan, fälldes min vackra rönnsumak av höststormen. Jag skrev om händelsen i en bloggnotis – se här!

Det var en sorglig händelse, men jag förebådade redan då att jag så småningom skulle införskaffa ett nytt vårdträd till min lilla täppa, som inte är större än cirka 70 kvadratmeter. Hösten 2010 köpte jag en fliksumak, som jag planterade i ett annat hörn av täppan. Den har tagit lite tid på sig, men nu i sommar har den börjat dansa och lysa upp sin vrå – se bilden till höger.

Och så händer det som stundom sker – naturen handlar på egen hand. Alldeles intill husväggen, kanske fyra meter från platsen för min gamla rönnsumak, fick jag förra hösten se ett blygt skott skjuta upp. Och i år har det blivit fart på allvar. När jag nu kommer tillbaka från min sommarvistelse i Norrland ser jag – en ny rönnsumak, säkert en dotter till min gamla, på full färd uppåt – se bilden till vänster. Där står den nu, inklämd bakom min kruka med kryddväxter, mitt tillfälligt utplacerade olivträd och några pelargonier som jag just nu ska ta hand om och snygga till lite, samtidigt som jag rensar ogräs. Men först alltå: Se här, en återuppstånden rönnsumak!

Den står förstås alldeles för nära husväggen, och sent i höst, innan det blir vinter på riktigt, ska jag med varsam hand flytta den ut mot täppans hörn. Eller är det bättre att vänta till i februari?

En sumak i varje hörn. Snart beredda att ge svalka och skugga när eftermiddagssolen gassar som mest. Där i skuggan ska jag sitta med en bok. Och kanske ett glas vin ibland. Njuta mitt otium, som man säger.

Read Full Post »

Musiksommar

Det är så märkligt med musikupplevelser. Somliga griper tag direkt, skakar om, försätter en i ett tillstånd av intensiv närvaro – men kan sedan blekna. Andra smyger sig liksom på en, drar in en i en magisk cirkel, inkluderar på ett mer lågmält sätt, gör en delaktig. När man några veckor senare tänker tillbaka på det man varit med om är det ibland de senare som dröjer sig kvar.

Så har det varit för mig denna festivalsommar. Det är två festivaler jag upplevt mer grundligt. Först Bachfestivalen i Leipzig i juni, och nu jazzfestivalen i Ystad. I Leipzig fick jag först vara med om ett uruppförande i den mäktiga Gewandhaus: Jochen Neuraths orkesterbearbetning av Bachs Goldbergvariationer.  Och så om den sedvanliga avslutningen i Thomaskyrkan, där Bach verkade och ligger begravd, med uppförandet av h-mollmässan. Den här gången med The English Concert och The English Concert Choir. Kanske den finaste version av h-mollmässan jag hört. Rakt, osentimentalt med höga tempi och raspigt blås, samtidigt lyriskt och innerligt.

Ändå – när jag tänker på Leipzig är det en annan konsert, i Nicolaikyrkan, som dröjer sig kvar. Också här var det en engelsk kammarorkester, Orchestra of the Age of Enlightenment (OAE), som visade klass. Tidstrogna instrument, stående musiker, spelglädje, lyhört lyssnande på varandra. Orkestern leddes med fiolen i hand av Margaret Faultless. Höjdpunkten blev uppförandet av Bachs orkestersvit i h-moll, den som avslutas med den kända badinerien – mycket tack vare att flöjtstämman spelades av Lisa Beznosiuk, en av världens främsta på barocktvärflöjt.

Margaret Faultless kan sin Bach. Under många år var hon konsertmästare i Amsterdam Baroque Orchestra under ledning av Ton Koopman. Nu valde hon att solobesätta stämmorna för att flöjtstämman skulle gå fram. Det blev makalöst tight och med en spelglädje som helt tog andan ur en.

I Ystad lyssnade jag på sju konserter, alla av hög klass. Det var en upplevelse att få lyssna på Eliane Elias och hennes band, med bland andra maken Marc Johnson på bas. Eliane Elias bor i USA men har brasilianska rötter. Hon jämförs ofta med Diana Krall. Båda är både pianister och sångerskor. Jag gillar Diana Krall men måste erkänna att Eliane Elias nog är ännu vassare, åtminstone som pianist.  Det var också en delvis omtumlande upplevelse att få lyssna på ett av de nya stjärnskotten på jazzpianisthimlen, Hirome från Japan. Jag tror aldrig jag jag hört något så virtuost på piano! Hon tog oss alla med storm!

Och ändå – den konsert som dröjer sig kvar, men av helt andra skäl, är den med gruppen Mare Nostrum, det vill säga Jan Lundgren på piano, Richard Galliano på dragspel och Paoli Fresu på trumpet och flygelhorn. De spelar europeisk kammarjazz av allra yppersta märke. Ofta egna kompositioner som rymmer inslag av nordiskt vemod, sydeuropeisk ballad och romska dansrytmer. Till och med Maurice Ravel fick vara med på ett hörn! Det som gjorde det starkaste intrycket var det intensivt lyssnande, uppmärksamt reflekterande samspelet mellan tre musiker som verkligen ville varandra något. Just som engelska OAE. När musiker för en dialog på det sättet dras man som åhörare in i samtalet och blir en del av det.

Så är det inom musiken. Och kanske inte bara där.

(På bilden till höger syns Nicolaikyrkan i Leipzig. Affischen för Ystads jazzfestival är formgiven av Madeleine Pyk)

Read Full Post »

Lysa som solen

Sitter på PUB:s kafé och se ut över Hötorget. Konserthuset speglar eftermiddagssolen. Nyss gick jag mellan stånden där nere. När jag vände mig om stötte jag till någon med min ryggsäck.

”Förlåt!” sa jag.

Hon såg på mig. En dam i 85-årsåldern, svartklädd, med ett utseende som kom hon från Mellanöstern. Så log hon mot mig. Ett varmt, brett leende. Hennes ansikte lyste som solen! Jag blev alldeles varm invärtes, fick lust att krama om henne. Men log tillbaka i stället, lade min hand på hjärtat och bugade.

Nu sitter jag här med min espresso macchiato och mår bara så bra! Jag är 70 och funderar ibland över vad jag ska göra av resten av mitt liv. Nu vet jag. Jag vill gå omkring och le.

Om en timme går tåget mot Lund.

Read Full Post »

Older Posts »