Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Se upp för mig

Igår var jag på ett församlingshem i södra Sverige. Först familjegudstjänst, så kaffe (med massor av glass). Och sedan skulle jag tala om föräldraskap. Vid kaffet fick jag syn på en grupp konfirmander vid ett bord. Jag bad var och en skriva ner det viktigaste de förväntade sig av sina föräldrar, gärna i tre punkter. Det tog bara några minuter innan jag hade en bunt lappar i min hand. På en stod: ”Hjälp med skolan. Kärlek när man behöver. Råd när man är osäker. ” På en annan: ”Att de ska finnas där för mig när jag behöver tröst. Vara där med mig och dela min glädje. Att älska mig.”

En pojke hade skrivit: ”Vara snälla. Att se upp för en. Att ta hand om en.” Jag sökte upp honom och sa att jag förstod den första och den sista punkten. Men att jag var lite osäker på vad han menade med den andra, att se upp för en. Han såg på mig och tvekade: ”Jag vet inte riktigt hur jag tänkte… eller hur jag ska förklara det.”

”Okej”, sa jag. ”Jag får också fundera. För jag ser ju på dig att du verkligen har tänkt.” Mer hann vi inte prata, föredraget skulle just börja. Och efteråt fick alla bråttom. Jag också.

Men lapparna ligger kvar i min kavajficka. Och jag har verkligen funderat. Vad menade han när han skrev ”se upp för en”? Först tänkte jag: ”Här kommer jag. Jag har fått upp farten nu. Men jag är fortfarande inte så bra på att styra i alla lägen. Så se upp för mig så att jag inte kör på er! Jag behöver mer utrymme nu!”

Men så såg jag hans ansikte framför mig. Och läste in något annat också. Ordet ”för” kan ju betyda ”åt”. Alltså: ”Jag är för det mesta juste, och jag gör så gott jag kan. Men jag är inte så erfaren… ibland blir det fel. Och då vill jag att ni ser upp åt mig, varnar mig när jag inte förstår själv. Inte håller fast mig, men håller om mig. Och när det ändå går snett… ta hand om mig… som jag skrev sist på lappen… och tro på mig i alla fall… det är det som är att vara snäll.”

En fri tolkning, förstås. Men, slår det mig, är den riktig stämmer den rätt väl med min egen bön i mina närmaste relationer: Tro mig om gott! Ge mig plats! Hjälp mig att spana efter möjligheter och faror! Håll om mig! Och när jag inte klarar det själv: Ta hand om mig!

Att ta emot. Och ge.

Annonser

Read Full Post »

I väntan på vintern

Frosten bet till i natt, och långt fram på dagen finns den kvar där solen inte kommer åt.

Vi går längs ån mot sjön, som ligger spegelblank, i väntan.

Längst ut på bryggan sitter en stor fågel och spanar utåt.  En dopping? Varken kikaren eller kameran fick vi med oss, förstås.

Jag smyger sakta ut på bryggan och hinner ta en telefonbild. Fågeln fäller ut sina breda vingar, lyfter, landar i vattnet några meter bort. Med huvudet högt styr den ut mot sjön. Äger den. Svallvågorna ett V i vattnet.

Enstaka båtar ligger kvar.  I helgen dras bryggorna upp på land.

Insjövinter.

 

Read Full Post »

Unicef Sverige har sedan lång tid krävt att barnkonventionen ska bli svensk lag. Precis som Rädda Barnen, BRIS och flera andra organisationer.

När Sverige som ett av de första länderna skrev på, ratificerade, konventionen 1990 hade man två alternativ. Antingen att inkorporera konventionen, alltså lyfta in hela konventionstexten och göra den till svensk lag. Eller transformera svensk lagstiftning (och praxis) så att denna efter hand helt följde konventionens bokstav och intentioner. Sverige valde det senare alternativet.

Det har inte fungerat. Sverige har fått hård kritik från FN:s barnrättkommitté för att vi inte följt konventionen inom en rad olika områden. Det har gällt asylsökande barn, gömda barn (rätten till skolgång!), barn på institution etc. etc. Till slut ledsnade barnrättskommittén, och i sin senaste granskning manades Sverige i bestämda ordalag att i stället inkorporera konventionen, alltså göra den i sin helhet till svensk lag.

Och idag tog regeringen äntligen det initiativ vi länge väntat på. I ett pressmeddelande, se här, sägs nu att frågan om inkorporering på nytt ska utredas. Liksom hur konventionen efterlevs idag.

”Jag är mycket glad åt att kunna presentera detta”, säger Maria Larsson i ett uttalande. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att vi nu äntlligen är på väg.

Samtidigt tycker jag det är bra att det hela utreds så noga som nu utlovas. För en inkorporering är absolut inget slutmål i sig, ingen universallösning. Om barn och unga ska få de rättigheter som formulerats i konventionen, och som utvecklats och preciserats i en rad skrivelser från barnrättskommittén, krävs en helt annan förståelse för vad barnets rättigheter egentligen innebär, alltså en attitydförändring på djupet, hos både politiker, domstolar, tjänstemän på olika nivåer – och hos oss alla.

Så låt oss hoppas på att barnkonventionen nu till slut blir svensk lag – som ett första viktigt steg på vägen mot en ordning där barn räknas och får komma till tals på riktigt!

Read Full Post »

Barn utanför

Vid konferensen på Hanaholmen för ett par veckor sedan kom frågan upp om vad som är det största hotet mot barns och ungas välfärd i Norden idag. Mitt svar var givet: de snabbt ökande klyftorna. (Du finner en länk till mitt föredrag här.) Flera av de andra föredragshållarna var inne på samma spår.

I gårdagens Babel slog Susanna Alakoski huvudet på spiken, när hon påpekade att ingen längre vill höra talas om barnfattigdom eller socialt utanförskap bland barn och unga. Det stämmer helt med min erfarenhet. Så snart jag tar upp dessa frågor kommer reaktioner som: ”Barnfattigdom finns inte i Sverige – möjligen i Sudan typ”. Eller: ”I Sverige svälter inga barn. Här har alla det bra, även de som inte får stöd från sina föräldrar.” Jag blir så trött av sådana insiktslösa kommentarer. Precis som Susanna Alakoski, som just kommit med en ny bok om detta, Oktober i Fattigsverige.

Också Unicef Sverige har just utkommit med en rapport på samma tema, Jag är bara 15 år, men ibland känns det som det redan är kört. Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige. Den ger en tänkvärd bild av hur förhållandena kan se ut för många barn idag. Det gör också filmen Mitt liv som barn – En film om barn i socialt utanförskap i Sverige. Också den producerad med stöd från Unicef. Se den! Den tar en halvtimme. Jag tror ingen som sett filmen kan tänka att utanförbarn inte finns i vårt samhälle.

Läs sedan vad som skrivs på Unicefs blogg. Där kan du också skriva under ett upprop till stöd för Unicefs krav:

Unicef Sverige föreslår:
– att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
– att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
– att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
– att barnkonventionen blir svensk lag
– att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras liv

Ovanligt lätt att instämma. Eller hur?

Read Full Post »

Skolgång för gömda barn

Idag kom beskedet vi länge väntat på: Även gömda och papperslösa barn får nu rätt till skolgång. Se pressmeddelandet här! Detta är egentligen en självklarhet. Rätten till skolgång hör till ett barns mest grundläggande mänskliga rättigheter. Barnkonventionen är solklar i sina formuleringar. Sverige har också fått skarp kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi varit så sena med att garantera alla barn den rätten.

En rad frivilligorganisationer har sedan flera år jobbat hårt för att få till den här reformen. Inom barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn har vi varit aktiva och drivit på så hårt vi kunnat. Så för alla oss som kämpat för detta är det här en bra dag!

Miljöpartiet med Maria Ferm i spetsen ska ha kredd för att det äntligen blir något av! Både moderaterna och socialdemokraterna har under lång tid varit nog så motsträviga. Själv minns jag Barbro Holmbergs starkt negativa attityd när vi för länge sedan försökte få henne att agera i frågan. Och Tobias Billström har inte varit mer positiv – förrän nu.

Genom den migrationspolitiska uppgörelsen med regeringen har miljöpartiet fått igenom flera viktiga och efterlängtade reformer. Därför skorrar det ovanligt falskt när socialdemokrater nu ibland kritiserar miljöpartiet för att svika i flyktingpolitiska frågor. Är det något parti som, förutom vänsterpartiet, varit konsekvent i dessa frågor så är det just miljöpartiet. Socialdemokraterna ska nog skriva ner tonläget lite. Den som har en annan uppfattning – läs gärna Gellert Tamas bok De apatiska.

Vi presskonferensen tackade Maria Ferm de frivilligorganisationer som drivit på i frågan. Snyggt. Men välmotiverat.

Read Full Post »

Tjugonio

Igår morse föddes Lilla Myran (obs arbetsnamn!), mitt sjunde barnbarn. Grattis Linde och Elise! Så nu är jag farfar till tre och morfar till fyra. Härligt!

Igår kväll gjorde jag och min kära särbo Gunnel en överslagsberäkning. Tillsammans har vi nu 29 barn och barnbarn. Jag femton, Gunnel fjorton (med ett femtonde på väg). Räknar vi så in våra barns så kallade hälfter är vi uppe i ett fyrtiotal totalt.

”Om vi skulle ha en fest och bara bjuda in de allra närmaste måste vi hyra en kursgård eller nåt”, sa Gunnel lakoniskt.

Ja, vad ska man säga. Fullständigt ansvarslöst, vet jag att några tycker. Om man till exempel tänker på våra globala resurser.

Men vilken oskattbar rikedom!Jag är så otroligt glad över var och en! När Linde ringde och berättade att Lilla Myran var född for jag runt som en jublande tok! Och så har det varit varje gång. Varje nyfött barn är och förblir en gåva till oss alla. Och själv kan jag bara vara tacksam och stolt!

Read Full Post »

Äta, sova, torka tårar

Denna ljumma, vindstilla oktoberdag sitter jag i min täppa och tänker på ansvar och skam. Igår såg jag på SVT Play andra avsnittet av Jonas Gardells och Simon Kaijsers Torka aldrig tårar utan handskar. Starkt berörd förstås. Och med en obekväm känsla av skam. Tänker på tiden som skildras. Jag var läkare då också. Jag tror jag hörde till de toleranta. Jag kan inte minnas att jag fällt några nedsättande kommentarer om HIV-smittade och AIDS-sjuka, snarare tvärtom. Så varifrån kommer denna skamkänsla?

För att jag ändå aldrig fattade. Jag förmådde aldrig fullt ut  leva mig in i hur det måste ha varit för dem som drabbades. Den verklighet som  Gardell beskriver var okänd för mig, och jag bemödade mig inte tillräckligt om att försöka förstå. Inte heller protesterade jag öppet mot de kärlekslösa budskap som ibland kunde höras. Min förståelse och tolerans var ett utanverk, till intet förpliktande.

Från ett helt annat perspektiv känner jag igen denna form av tolerans, som kan gränsa till likgiltighet. Jag har arbetat med flyktingbarn och kommit många av dem och deras familjer riktigt nära. Jag har säkert inte kunnat känna deras smärta, men jag har varit i närheten av den. När jag så fört deras talan har jag ibland mött mostånd. Det har gjort mig arg. Men värre har varit den likgiltighet som på ytan liknat en liberal tolerans: ”Jo, de har det säkert inte så lätt… självklart… men å andra sidan…” Alla dessa men. Alla dessa å andra sidan.

Sitter här och betraktar min rönnsumak med sina höstfärger. Hur många orkar vi engegera oss för? Och på vilken nivå? Om vi nu inte fattar djupet i en människas smärta, är det då ändå inte bättre med en låt vara ytlig tolerans än en öppen fientlighet? Men var går då gränsen mellan en sådan tolerans och ren likgiltighet? Martin Luther Kings utmanande ord kommer för mig igen:

He who passively accepts evil is as much involved in it as he who helps to perpetrate it. He who accepts evil without protesting against it is really cooperating with it

Tur att vi har konstnärer som kan hjälpa oss att förstå, som inte låter oss komma undan. Som Jonas Gardell. Eller som Gabriela Pichler, som gjort den lika oumbärliga filmen Äta, sova, dö.

Så med risk för att verka patetisk: Låt oss, innan vi dör, inte bara äta och sova – utan torka så många tårar vi hinner och kan.

Read Full Post »

Older Posts »