Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 november, 2012

Välja väg

På en bistro i Uppsala sitter jag och pratar med min son Tor, journalist och idéhistoriker. Vi talar om yrkesval. Märkligt, säger jag, av mina åtta barn är fyra journalister eller på väg att bli. Ingen läkare, ingen sjuksköterska.

Har du aldrig själv ångrat ditt yrkesval? frågar Tor. En hypotetisk fråga, lite sent påtänkt när man är 70. Jag säger nej, det har jag nog inte. Så där som man säger. Nästa morgon går jag runt i Uppsala och kommer förbi gamla Anatomen, Asis som vi sa. Här började jag mina medicinarstudier 1961. Inte längtar jag tillbaka dit precis. Men barnläkaråren… ångrar?… nejnej.

Och sådana där tankeövningar känns inte så meningsfulla. Kanske viktigare att i varje sekvens i livet se de val jag har idag. Det behöver jag bli bättre på. Det är så lätt att jag inte ser dem. För att jag är stressad eller tyngd av sådant jag inte kan påverka. För att jag är upptagen av något STORT val som tar kraft och skymmer alla de mindre val som verkar obetydliga just nu men som kanske får mycket större betydelse på sikt. För att det samhälle vi lever i förväntar sig en massa val av mig som jag inte är intresserad av och som bara gör mig less. Eller för att jag är för trött helt enkelt.

Så de där gamla valen… visst kanske jag kan lära mig något av dem. Alla blev väl inte så lyckade. Men just nu får de nog vila. Asis har slagit igen. Och jag bor i Lund.

 

Annonser

Read Full Post »

Andlighet, utveckling och tystnad

Igår var jag med och inledde Ärkebiskopens konferens Barn och unga. En stor och viktig manifestation i konserthuset i Uppsala. Varm och positiv atmosfär. Sju minuter hade jag på mig för att tala om barnets rätt till andlig utveckling. Stor scen, mer än 1000 personer i publiken, strålkastare, drottningen, kronprinsessan och ärkebiskopen på första bänk. Jag gjorde mitt bästa, och när jag väl stod där kändes allt bra. Många kramar efteråt. Du kan läsa mitt tal om du klickar på länken nedan.

I natt vaknade jag så av en dröm. Jag stod på en mindre scen inför en helt annan men fullt synlig publik. Jag skulle framföra något, men kunde inte minnas vad. Skulle jag sjunga? Läsa en dikt? Tala? Jag hade ett manus i handen, men när jag såg ner i det fanns där bara en suddig, oläslig rad överst, sedan bara vitt. Jag stod tyst en stund men blev inte klokare. Vände om, gick med snabba steg av scenen, fann en loge, stängde dörren om mig och blev sittande framåtlutad med huvudet i händerna. Efter en stund kom en av arrangörerna in: Vad hände med dig? Jag sa att jag blivit illamående, blev rädd att svimma. Sånt händer, sa hon och lämnade mig. Jag hörde hur programmet fortsatte på scenen. Och skämdes över min bortförklaring. För att jag inte kunde stå för min språklöshet. Och mitt behov av tystnad. Back stage.

Konstig dröm, tänker jag. Som om jag fick besök i natt. Jag äter frukost, lämnar hotellet och sätter mig en stund på en bänk i tystnaden på Fadimes plats. Tänker på vad Ylva Eggehorn sa i talet efter mig. Om andlighet som ett inre rum av helighet. Inte till salu. Ett livsvillkor. Ibland, som för Fadime, till priset av ett liv.

Barnets rätt till andlig utveckling

Read Full Post »