Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Sorg, saknad och gemenskap

Sista kvällen i Mexiko. Tack vare min sons initierade och engagerade guidning har vi fått se mycket under de här tio dagarna. Mängder av intryck som ännu är osorterade.

Vi har bott i Coyoacán i Mexico Citys södra utkant, ett gammalt samhälle, som en egen liten stad, charmfullt med vänliga människor överallt. AvIMG_2086 gängkrig mellan drogkarteller inga spår. Förrän vi i förrgår kom till Cuernavaca, en dryg timmes bilresa söderut från Mexico City. Också det en till synes välmående stad, ett kulturellt centrum, genom sitt varmare klimat också ett populärt weekendviste för mer bemedlade. Men utanför stadshuset plötsligt en rad kors och bilder, var och en representerande antingen en ung man som mördats eller en ung flicka som kidnappats och som man nu letar efter.

IMG_2091Bara några kvarter längre bort katedralen, ursprungligen en stor klosterkyrka byggd av franciskanermunkar i början av 1500-talet. Tanken från början var att klostret efter den spanska erövringen skulle vara ett centrum för kristnandet av urfolken i dessa delar av Mexiko. Efter hand fick klostret och kyrkan lyckligtvis mer fredliga uppgifter. Kyrkan har renoverats vid flera tillfällen, senast 1957, och är nu katedral och ärkebiskopssäte.

Jag blev starkt berörd av besöket i Cuernavacas katedral. Det är en av de vackraste kyrkor jag varit i, så ren och avskalad, så tidlös. Och samtidigt: jag får samma känsla här som vid de besök jag ofta gör vid våra egna lappkapell. Eftersom både katedral och kapell också vittnar om de okänsliga och skrupelfria metoder som en gång användes för att tvinga på urfolk en religion som varit främmande för dem. Men i Mexiko har urfolken, genom att de varit så starka, fått inflytande. Idag används, också inom den katolska kyrkan eller med tyst medgivande från den, ritualer som är hämtade från urfolkens egna religiösa traditioner. Ny gemenskap har upprättats.

Mexiko berör genom sin skönhet, sin mångfald och sina starka inre motsättningar. Det kommer att ta lång tid att bearbeta alla intryck vi fått.

Read Full Post »

Det felfria landet

Under rubriken Det felfria landet har tidskriften Filter i sitt senaste nummer en kritisk artikel om hur Sverige hanterat frågan om de vanvårdade filter30_omslag_bara_webbarnen. Artikeln är skriven av Madeleine Engstrand Andersson och Lisa-Monica Sjöström och berättar bland annat om Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens (där jag var en av de sakkunniga) arbete och om hur det sedan förvaltats av regeringen.

Artikeln ger, så vitt jag kan bedöma, en i stort sett korrekt beskrivning av det hela. Jag är glad över att Kerstin Wigzell, Upprättelseutredningens enmansutredare, är intervjuad och över att hon uttalar sig så rakt som hon gör. Jag delar helt de kritiska synpunkter som Kerstin framför, inte minst när det gäller hur regeringen valde att hantera frågan sedan Upprättelseutredningen lämnat sitt betänkande. Jag tänker då på det första beskedet från regeringen – att ingen ersättning skulle utgå till de drabbade. Och på att statsministern uteblev från försoningsceremonin. Två helt onödiga plumpar i ett sedan tidigare solkat protokoll.

Filter finns att köpa i välsorterade tidningsbutiker.

Read Full Post »

Blå hus och röd splittring

Här kommer rätt svar på frågorna i mitt tidigare inlägg:

Byn med det blå huset är fotografen och författaren Sune Jonssons debutbok från 1959. Den skildrar livet i Nyåker, där också författaren är född. Byn är belägen längs vägen mellan Nordmaling och Bjurholm i det område som ligger inom Ångermanlands landskap men tillhör Västerbottens län. Tio år senare, 1969, kom Jonssons bok Brobyggarna ut. Det är en dokumentärroman som berättar om bygget av järnvägsbron över Öre älv, numera byggnadsminnesmärke. Det är en roman jag ofta återvänder till, inte minst till skildringen av sockenbarnet Små-David, som såldes på auktion till lägstbjudande bonde. En berättelse som skulle kunna ingå i Vanvårdsutredningens slutbetänkande. Nyåker är annars mest känd för sina pepparkakor, även om tillverkningen av dem numera till stor del sker i Bjurholm. IMG_2043

Staden med det blå huset är Coyoacán, tidigare ett eget samhälle men numera en stadsdel i södra Mexico City. I det blå huset, som numera är museum, bodde tidigare den mytomspunna Frida Kahlo tillsammans med sin man, muralmålaren Diego Rivera. Den senare har bland annat utfört de verkligen imponerande målningar som finns att beskåda i Mexico Citys gamla presidentpalats (se en glimt av dem på bilden ovan).

Till det blå huset kom också Lev Trotskij på flykt undan Stalin. Efter en rad komplikationer på det privata planet flyttade Trotskij till ett annat hus, några kvarter bort, också det idag ett välbesökt museum. Här fortsatte han sitt politiska arbete. 1940 utsattes han för ett väpnat attentat men undkom mirakulöst. Året därpå mördades han av den sovjetutbildade spanske agenten Ramón Mercader, som nästlat sig in i huset under falsk identitet. Mercader tillfångatogs och dömdes till ett 20-årigt fängelsestraff. Efter frigivningen begav han sig via Kuba till Sovjetunionen, där han 1961 vid en hemlig ceremoni i Kreml tilldelades utmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Så kan det gå.

Read Full Post »

Blå hus

För flera år sedan gav en av våra mest kända fotografer ut boken Byn med det blå huset. Byn som skildras i boken är annars mest känd för sina pepparkakor och för den spektakulära järnvägsbro som numera är byggnadsminne.

Den stad, eller snarare stadsdel, vars namn på svenska blir Vargarnas hus, kallas också ibland staden med det blå huset. I detta omtalade blå husIMG_2027 bodde under en period två kända konstnärer med viss politisk anknytning. Numera är huset museum.

När vi besöker detta blå hus lyser färgerna i den lilla trädgården på husets innegård av blomster, skulpturer och en skolklass i vackra skoluniformer.

Så nu lite helgpyssel:

Vad heter byn med det blå huset och vem har skrivit boken om den?

Vad heter staden, eller stadsdelen, med det blå huset och vilka var de båda konstnärer som bodde där?

I detta blå hus bodde också under en tid en känd politiker. Han flyttade sedan till ett närbeläget hus, där han senare mördades. Vad hette han?

Rätt svar på söndag!

Read Full Post »

Vargarnas hus

Från blåsten och kylan på Skåneslätten och en infekterad debatt om vargarnas rätt att få finnas till… till en plats på ett par tusen meters höjd med palmer, försommarvärme och ymnig blomning … en plats som i svensk översättning heter Vargarnas hus.

Lekande vargar

Lekande vargar

En park med småbarnsföräldrar och lekande vargar med den stora kyrkan vid torget i fonden.

En omelett och en kopp te på en trottoarservering. Vandra runt utan egentligt mål. Leenden och vänliga röster.

I slutet av januari.

 

Read Full Post »

År 2002 publicerade Rädda Barnen den första rapporten över ”barnfattigdom” i Sverige. Den har sedanbarnfattigdom 2012 följts av i stort sett årliga rapporter.  Den senaste med namnet Barns ekonomiska utsatthet – Årsrapport 2012:2  utgavs i december 2012 och speglar förhållanden för barn under år 2010. Rapporten kan laddas ner här. Rapporterna bygger på ett omfattande statistiskt material. Författare och forskningsmässigt ansvarig är Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

Redan från början valde man att använda begreppet ”barnfattigdom”. Skälen för det redovisas i rapporterna, liksom hur de olika måtten på barnfattigdom ser ut. Fattigdom är ett värdemässigt laddat ord, och ska man använda det måste det definieras noggrannt. Salonen skiljer mellan absolut och relativ barnfattigdom. Som mått på absolut barnfattigdom används ett index som egentligen består av två olika mått: förekomst av ”låg inkomststandard” (ett mått framtaget av SCB) och förekomst av försörjningsstöd. Ett barn uppfattas som fattigt om familjen under året haft en sådan låg inkomststandard och/eller fått försörjningsstöd.

Måttet på den relativa fattigdomen är att familjens inkomst varit under 60 procent av medianinkomsten för samtliga familjer i riket, ett mått som brukar användas inom EU. I den senaste rapporten hade den absoluta fattigdomen bland barn minskat något, från 13 till 12,7 procent, samtidigt som den relativa fattigdomen ökat något. I stort har alla fått det lite bättre, men klyftorna har ökat.

Jag ska inte bli mer teknisk här – den intresserade hänvisas till rapporten, som är mycket läsvärd. Jag vill bara understryka att de mått som används inte alls är knutna till om barnen går hungriga eller saknar kläder och glasögon. Säkert har några av barnen det så, andra har det inte. Hur barnen faktiskt har det i verkligheten beror på så mycket annat än familjens inkomst.

Är det då meningsfullt att använda begreppet ”barnfattigdom” i ett land som vårt? Det finns skäl för och emot. Skälen för är att fattigdom och rikedom ändå alltid är relativa begrepp. Så länge man klart definierar vad man menar bör ett sådant tydligt och uppfordrande begrepp kunna användas också här. Skälen mot är att begreppet är så värdeladdat. För många leder det tanken till svält, brist på kläder och usla boendeförhållanden, sådant som vi mer förknippar med fattiga barn i Asiens och Afrikas kåkstäder.

I gårdagens Uppdrag granskning utgick man inte alls från de här rapporterna och deras definitioner av barnfattigdom. I stället valde man att helt inrikta sig på hur ett antal organisationer, Rädda Barnen, Bris och Solstickan, använt fattigdomsbegreppet i sina kampanjer. Värst drabbades Rädda Barnen, vars film som ingick i kampanjen Initiativ Black, utsattes för hård kritik. Projektet lades ner 2011. Bris fick motsvarande kritik för ett material där barnfattigdomen i Mozambique och Sverige jämförts på ett olyckligt sätt. Och Solstickan fick klä skott för sin kampanj där man på tveksamt statistiskt underlag påstått att många barn inte kan följa med i skolans undervisning eftersom föräldrarna inte har råd att förse dem med glasögon.

Jag tycker det är bra att organisationerna granskas. Det är klart att deras kampanjer ska vara sakligt underbyggda. Eftersom Rädda Barnen satsat så mycket på att ta fram ett rikt och fullödigt faktaunderlag om barnfattigdom är det förstås extra genant att man samtidigt släpper igenom ett kampanjmaterial med grova förenklingar och överdrifter. Och för Solstickans del måste det kännas pinsamt att inte bättre kunna redogöra för de studier som man påstår ligger till grund för vad man säger offentligt.

Samtidigt tycker jag det var synd att man inte tog upp en mer seriös diskussion om fattigdomsproblemet i sig. Barnfattigdomen, både den absoluta och den relativa, finns verkligen och den får en lång rad allvarliga konsekvenser för de barn som hamnar i utanförskap. Både hälsa, utbildning och socialt liv drabbas på ett ibland förödande sätt.

Ett märkligt inslag i programmet var intervjuerna med Susanna Alakoski. Jag uppskattar verkligen hennes böcker. Men hon är skönlitterär författare med rätt att skriva och säga vad hon vill utifrån sina egna erfarenheter och utifrån alla de läsarkontakter hon har. Jag hade svårt att förstå varför hon skulle attackeras så – hon företräder ju bara sig själv och är inte ansvarig för någon av de kampanjer som kritiserades. Jag tror programmet vunnit på om den tiden istället ägnats åt en intervju med Tapio Salonen, där han fått berätta om vad barnfattigdom faktiskt är. Susanna Alakoski ger för övrigt igen i dagens DN.

Till slut: Kattis Ahlström, generalsekreterare i Bris, berättade i programmet att Bris nu slutar tala om barnfattigdom och i stället ska använda begreppet barn i ekonomisk och social utsatthet. Jag har viss förståelse för det men tycker ändå det är synd. Begreppet barnfattigdom är både väldefinierat och väl etablerat nu. Jag menar att vi kan fortsätta använda det. Men vi som gör det måste veta vad vi talar om, kunna förklara det och undvika förenklingar och överdrifter.

Tillägg 20/1 2013: I inlägget ovan beklagade jag att Tapio Salonen, som är ansvarig för forskningen om barn i ekonomiskt utsatta familjer, inte hade fått komma till tals. Nu har han gjort det, och på ett klargörande sätt, på Brännpunkt i dagens upplaga av Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

Häromkvällen såg jag Benh Zeitlins omtalade film The beasts of the southern wild tillsammans med Gunnel. Vi brukar ofta vara överens när vi beastsjämför våra intryck. Inte den här gången. Jo, en sak var vi eniga om: Quvenzhané Wallis, nu nio år gammal men bara sex när man började spela in filmen, gör en makalös insats i huvudrollen. Men i övrigt var Gunnel skeptisk. ”Vad såg du egentligen för positivt i den här filmen”, frågade hon. ”Jag tyckte inte om den.”

Jag blev henne svaret skyldig. Kanske var jag för omtumlad, kanske var jag ett offer för motstridiga känslor. För visst är filmen problematisk. Men nu har det gått några dagar. Dags att ändå försöka göra klart för mig själv varför jag tycker denna märkliga och annorlunda film är så viktig.

Filmen är inspelad utanför den amerikanska sydkusten i efterspelet till orkanen Katrina. En liten grupp människor bor i en primitiv kåkstad, Bathtub, på en ö utanför kusten. Ön dränks i stormen och blir i praktiken obeboelig. Men de som bor där vägrar att lämna ön ända tills de tvångsevakueras.

I denna fattiga och våldspräglade miljö växer flickan Hushpuppy upp tillsammans med sin alkoholiserade pappa. Mamman har försvunnit, bara ”simmat iväg”. Det enda positiva Hushpuppy upplever är en enkel skola. Men hon har sin fantasi, och hon har djuren. Med fantasins hjälp står hon i förbindelse med naturens krafter. Hon ser polarisarna rasa ner i havet och utdöda uroxar befrias och komma rusande. Filmen är här att likna vid en myt, en saga. Allt ses med barnets ögon.

Den fysiska värld Hushpuppy växer upp i är alltså inte någon god miljö. Men de glimtar hon får av den mer civiliserade världen, ”vår” värld, ger inte mer hopp. Den dyker upp vid tre tillfällen, i tre olika skepnader. Först den kyligt klinisk-tekniska miljön i en jättelik mottagningshangar efter tvångsevakueringen. Sedan i en båt, med en vilsen skeppare på väg mot ingenstans. Och till slut en dekadent barmiljö med mat, soft musik och lättillgängliga kvinnor. Sammantaget en avhumaniserad, desillusionerad och uppgiven värld utan framtidshopp och utan verklig omsorg.

Jag ser filmen som en i grund djupt pessimistisk betraktelse, en sorgesång, över människans oförmåga att finna sin väg genom evolutionen. Men nu, några dagar efteråt, ser jag också att filmen trots allt förmedlar ett hopp. I några symboliskt laddade nyckelscener blir det tydligt. Genom mod och improvisation får Hushpuppy till slut stopp på de hämndlystna uroxarna genom att sluta en fredspakt med dem. Hon bryter ett bröd och delar det med sin döende pappa. Till slut gråter de tillsammans.

Respekt för skapelsen. Kärlek till medmänniskan. Med barnet som vägledare. Känns budskapet igen?

Read Full Post »

Older Posts »