Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 januari, 2013

När min mamma hade fått sin andra stroke vistades hon på ett vårdhem utanför Stockholm. Omvårdnaden gick inte att klaga på, men hennes tillvaro blev ganska enahanda. Från mina besök minns jag hur hon ensam på sitt rum satt i en stol med radion påslagen på låg volym. Så tillbringade hon större delen av sin vakna tid. ”Blir det inte tråkigt att sitta så här?” frågade jag. Hon såg förvånat på mig: ”Hur skulle jag kunna ha tråkigt? Jag har ju alla mina minnen!”

Jag tänkte på mamma när jag igår kväll på nytt såg om Ingela Romares film från 1996, Om den mänskliga själens värdighet. DenSjälens värdighet handlar om Ali Bourequat, som satt instängd i hemliga marockanska fängelser i arton år. Elva år tillbringade han i komplett mörker och med knappa matransoner i det då okända fängelset Tazmamart vid Atlasbergens fot.

Ingela Romare vill veta hur man kan överleva en sådan lång isolering. Bourequat berättar att det hade varit omöjligt utan minnen och fantasi. Fångarna såg inte varandra men kunde ropa till varandra. De talade aldrig om den verklighet de upplevde. Med hjälp av sina minnen och sin fantasi låtsades de istället att de befann sig utanför fängelset. När den blaskiga kikärtssoppan ställdes in i cellen tillsammans med lite smutsigt vatten besökte de i fantasin någon av de restauranger i Paris som de tidigare varit på. De diskuterade menyn och valde noga vilket vin de skulle dricka. De fångar som inte hade tillgång till en sådan inre teater gick under.

Att med minnenas hjälp fantisera och leka sig bort från en svår verklighet är en överlevnadsstrategi som hjälpt många. Ali Bourequat liknar den vid en skyddsdräkt med uppgift att bevara den mänskliga själens värdighet. Och för mig blir filmen ytterligare ett vittnesmål om hur viktigt det är att varje barn får möjligheter att utveckla sin lek, så att den blir tillräckligt rik för att kunna användas när vi hamnar i ensamhet och mörker.

Annonser

Read Full Post »