Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 januari, 2013

Häromkvällen såg jag Benh Zeitlins omtalade film The beasts of the southern wild tillsammans med Gunnel. Vi brukar ofta vara överens när vi beastsjämför våra intryck. Inte den här gången. Jo, en sak var vi eniga om: Quvenzhané Wallis, nu nio år gammal men bara sex när man började spela in filmen, gör en makalös insats i huvudrollen. Men i övrigt var Gunnel skeptisk. ”Vad såg du egentligen för positivt i den här filmen”, frågade hon. ”Jag tyckte inte om den.”

Jag blev henne svaret skyldig. Kanske var jag för omtumlad, kanske var jag ett offer för motstridiga känslor. För visst är filmen problematisk. Men nu har det gått några dagar. Dags att ändå försöka göra klart för mig själv varför jag tycker denna märkliga och annorlunda film är så viktig.

Filmen är inspelad utanför den amerikanska sydkusten i efterspelet till orkanen Katrina. En liten grupp människor bor i en primitiv kåkstad, Bathtub, på en ö utanför kusten. Ön dränks i stormen och blir i praktiken obeboelig. Men de som bor där vägrar att lämna ön ända tills de tvångsevakueras.

I denna fattiga och våldspräglade miljö växer flickan Hushpuppy upp tillsammans med sin alkoholiserade pappa. Mamman har försvunnit, bara ”simmat iväg”. Det enda positiva Hushpuppy upplever är en enkel skola. Men hon har sin fantasi, och hon har djuren. Med fantasins hjälp står hon i förbindelse med naturens krafter. Hon ser polarisarna rasa ner i havet och utdöda uroxar befrias och komma rusande. Filmen är här att likna vid en myt, en saga. Allt ses med barnets ögon.

Den fysiska värld Hushpuppy växer upp i är alltså inte någon god miljö. Men de glimtar hon får av den mer civiliserade världen, ”vår” värld, ger inte mer hopp. Den dyker upp vid tre tillfällen, i tre olika skepnader. Först den kyligt klinisk-tekniska miljön i en jättelik mottagningshangar efter tvångsevakueringen. Sedan i en båt, med en vilsen skeppare på väg mot ingenstans. Och till slut en dekadent barmiljö med mat, soft musik och lättillgängliga kvinnor. Sammantaget en avhumaniserad, desillusionerad och uppgiven värld utan framtidshopp och utan verklig omsorg.

Jag ser filmen som en i grund djupt pessimistisk betraktelse, en sorgesång, över människans oförmåga att finna sin väg genom evolutionen. Men nu, några dagar efteråt, ser jag också att filmen trots allt förmedlar ett hopp. I några symboliskt laddade nyckelscener blir det tydligt. Genom mod och improvisation får Hushpuppy till slut stopp på de hämndlystna uroxarna genom att sluta en fredspakt med dem. Hon bryter ett bröd och delar det med sin döende pappa. Till slut gråter de tillsammans.

Respekt för skapelsen. Kärlek till medmänniskan. Med barnet som vägledare. Känns budskapet igen?

Annonser

Read Full Post »