Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Ny bloggadress!

Idag byter min blogg adress och utseende! Du som vill följa mig och mina skriverier också i fortsättningen – klicka här! Vi ses! /Lars

Annonser

Read Full Post »

Den vi inte vill se

Vi sitter på en trottoarservering i ett land långt borta. Någon spelar trumpet. Och nu dyker de upp, ett sorglustigt tåg på andra sidan gatan. Först går pappan, och det är han som spelar trumpet. En glad melodi, som en marschvisa. Efter honom en pojke i åttaårsåldern. Han bär på en bastrumma som han slår på, oftast i takt. Hans yngre bror går intill. Han vill också spela, men får inte. Sist går barnens mamma med en kasse i handen.

De stannar upp mitt för vår servering. Pappan byter till saxofon. Jazzigare tonfall nu, pojken har svårt att hänga med på trumman. Och nu ser jag henne, pojkarnas storasyster, kanske tio år. Hon går runt bland gästerna på serveringen med en uppochnedvänd mössa i handen. Hon vill ha betalt, men ingen låtsas se henne. Utom en kvinna vid ett bord strax intill. Hon lägger en peng i mössan, diskret så att ingen ska se det. Kanske för att inte genera flickan. Eller för att slippa kritik från sitt bordssällskap. För att hon ”bara bidrar till att upprätthålla ett orättfärdigt system”. Jag lägger också några pesos i mössan. För skams skull.

Dagen därpå sitter vi i en vagn i den stora stadens tunnelbana. Vid en station stiger hon ombord, en flicka i sextonårsåldern, gravid i åttonde månaden. Hon bär en svart ryggsäck. I den finns en högtalare som vräker ut musik på närmast olidligt hög ljudnivå, korta snuttar av poplåtar med rasp mellan varje låt. Hon säger något till oss, men musiken dränker hennes röst. Alla förstår ändå. I handen har hon en bunt hembrända CD-skivor, som hon vill sälja till billigt pris medan hon långsamt går genom vagnen. Ingen låtsas se henne, ingen ber henne ens dämpa ljudet. När hon kommer till vagnens andra ände har hon inte sålt en enda skiva. Hon lutar sig mot vagnsdörren, trött, blek, ledsen, blicken alldeles tom.

Fattigdom bland barn och ungdomar har många ansikten. Några är gemensamma. Bristen på värdighet. Skammen. Och att vi inte vill se. Jag har kameran i min ficka. Jag tar inte upp den. (Därför saknar det här inlägget bild). Kanske av respekt för barns utsatthet. Men tänk om någon av tjejerna skulle säga: ”Använd din kamera. För så här har jag det. Så här har vi det. Och vi är många. Miljoner. I hela världen. I ditt land också. Så ta en bild, ta många bilder, och visa dem så att alla får se!”

Men jag har talat med så många ungdomar om fattigdom att jag vet att hon inte skulle säga så. Snarare: ”Ge mig en peng. Men snälla, ta ingen bild. Jag vill inte synas. Det är ändå mitt fel att jag har det så här. Jag förtjänar ingenting annat.”

Skammen. Den vi inte vill se. För att den är vår. Inte barnens.

Read Full Post »