Elevhälsa för alla – äntligen!

Igår landade, i all stillhet, en nyhet av stort intresse för oss som arbetar för att främja barns och ungdomars hälsa. SVT:s Rapport kunde berätta att den nya skollagen kommer att garantera alla barn och ungdomar en elevhälsa värd namnet – se här. På varje skola ska finnas tillgång till skolsköterska, skolläkare, kurator, psykolog – samt ”specialpedagogiska insatser”.

Regeringen följer därmed de förslag som först presenterades i den statliga utredningen Från dubbla spår till elevhälsa (SOU 2000:19) och sedan i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (Prop. 2001/02:14). Men vi har fått vänta länge, och mycket har varit oklart. Nu verkar det ändå som om man i den nya skollagen, som träder i kraft 2011, är beredd att ta nästa viktiga steg: en lagstadgad elevhälsa för alla.

Det finns två saker i förslaget som gör mig särskilt glad. Det första är att man bestämt sig för termen elevhälsa. Begreppet är nu så etablerat på de flesta håll att det hade varit mycket olyckligt om man skulle ha gått tillbaka till den gamla termen elevvård. Det andra glädjande i förslaget är att man i lagen tydligt namnger alla de kompetenser som ska ingå i varje elevhälsoteam, vare sig det gäller en kommunal skola eller en friskola. Detta har åtminstone tidigare mött hårt motstånd från Sveriges kommuner och landsting, som velat slå vakt om varje kommuns rätt att själv bestämma vilka kompetenser man vill ha i sin organisation. Men det har i sin tur lett till stora skillnader mellan olika kommuner. Elevhälsan är väl utbyggd i vissa kommuner men släpar efter betänkligt i andra. Också inom samma kommun kan det finnas stora skillnader mellan olika rektorsområden och också mellan den kommunala skolan och de olika friskolorna. Dessutom har det visat sig att man i kristider gärna börjat med att ”slimma” organisationen genom att ta bort resurser från just elevhälsan. Samtidigt som elever i kristider, då arbetslösheten är hög och många familjer sviktar, behöver mer stöd från elevhälsan än annars.

Så nu är det bara att hoppas att förslaget också på dessa punkter blir verklighet, sedan det manglats i utskott och riksdag. Det är inte så ofta jag haft anledning att säga följande, så därför känns det extra roligt att få göra det nu:

Bra jobbat, Jan Björklund! Stå på dig nu så att alla våra elever till slut får den elevhälsa de har rätt till!

Read Full Post »

Somna själv-metoderna mitt i fokus

Idag har de somna självmetoder som jag tidigare skrivit om hamnat mitt i fokus. I dagens DN riktar Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i Malmö och min medförfattare till boken Leva med barn, skarp kritik mot Anna Wahlgrens sovmetoder och mot en del av den rådgivning som förekommit på hennes hemsida – se här. Aktuellt följde upp med ett inslag i kvällens sändning – kan ses i efterhand här.

Margareta Blennow, också hon barnhälsovårdsöverläkare och dessutom ordförande i Svenska barnläkarföreningen, uttalade sig i Aktuellt-sändningen. Hon menade att det också finns anledning till självkritik inom barnhälsovården – vi har helt enkelt inte varit tillräckligt bra på att hjälpa familjer som har barn med sömnsvårigheter.

Kanske kan den uppståndelse som varit kring detta (och som jag tror varit alldeles nödvändig) leda till att en dialog så småningom blir möjlig. Men då måste alla vara beredda till självkritik och samtalsvilja.  Kanske finns tecken på det också i kretsen kring Anna Wahlgren. I det diskussionsforum som finns på hennes hemsida har på senare tid dykt upp en del inlägg som tyder på att en öppning kan vara på gång. Mycket positivt i så fall.

Det är möjligt att också jag varit för kategorisk. Kanske kan det ibland i speciella och mycket svåra situationer finnas skäl för somna själv-metoder. Och är Anna Wahlgren och Berndt Eckerberg beredda att modifiera sina metoder så att föräldrars egna känslor respekteras bättre och barnet inte kränks på det sätt som bland annat DN-artikeln och de omdiskuterade filmklippen ger exempel på – ja, då borde det i alla fall finnas möjligheter till samtal. Och sådana behövs om vi tillsammans ska kunna finna former för hur föräldrar som söker vår hjälp ska känna  att de blir tagna på allvar och får den bästa rådgivning vi kan åstadkomma. Vare sig de söker på BVC, på GrowingPeople eller någon annanstans.

Read Full Post »

En kyrka värd att bevara?

Ruth Redhill avslutar gårdagens artikel i Times om övergreppen på de katolska barnhemmen i Irland med orden:

Även kyrkans vänner måste, när de läser denna skamliga litania, fråga sig om en sådan kyrka överhuvud taget är värd att bevara. (Min översättning)

Idag, på Kristi Himmelfärds dag, valde vi att avstå från gudstjänsten i domkyrkan och for istället ned till Falsterbo. Vi vandrade ut förbi fyren och stod länge och såg ut över havet. På vägen tillbaka sökte vi oss ändå upp till St:a Gertruds kyrka, som jag besökt många gånger och som jag tycker mycket om. Det är den kyrka som Anders Österling i en dikt kallat för en strandad Noaks ark.  Och för mig har kyrkan en särskild betydelse, eftersom den lilla flickan Kyllan döptes här Annandag jul 1920. Det är hennes korta liv jag beskrivit i min bok När musiken tystnar – se här.

Men när vi kom fram till kyrkan såg vi den knappt, dold som den var bakom presenningar. Renovering pågår sedan snart ett par år. Den invändiga delen är klar, nu återstår fasaden.

Är kyrkan värd att bevara? Ja, kanske efter en grundlig inre och yttre renovering. Men man kan kanske inte jämföra Svenska kyrkan med den katolska?

Read Full Post »

Försvar av barns rättigheter – ett sisyfosarbete?

Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Dalarna har riktat skarp kritik mot de missförhållanden som rått på de behandlingshem som företaget Sisyphos driver i Borlänge med omnejd. Intagna barn och ungdomar har utsatts för övergrepp i form av brutal nedläggning, långvarig fasthållning, ”kalsongryck” och smärtsam ”räkning av revben”.

Det är inte första gången vi får rapporter av detta slag. För några år sedan var det privata behandlingshemmet Kastellet i spalterna sedan 14-åriga Felicia tagit sitt liv under vistelsen där. Och tidigare i år publicerade Socialstyrelsen och Länsstyrelserna en gemensam granskning av förhållandena på landets HVB-hem – kan laddas ned här. I rapporten finns en rad exempel på hur rättslösa de intagna barnen och ungdomarna är.

Barnombudsmannen har med anledning av det prioriterat denna fråga under det kommande året. BO Fredrik Malmberg säger på BO:s egen hemsida:

Rättssäkerheten måste öka för barn unga inom den sociala barnavården. Barn och unga som vistas i familjehem, hem för vård eller boende eller på särskilda ungdomshem ska ha möjlighet att påtala brister och anmäla när de utsätts för behandling som strider mot deras mänskliga rättigheter.

Sisyfos var en slug och våldsam kung i Korinth. När han besegrats av Ares tvingades han i dödsriket att vältra ett enormt stenblock framför sig uppför en sluttning. Så snart han nått upp rullade blocket ner igen. Därav begreppet sisyfosarbete.

Ska förtroendet kunna återställas för våra behandlingshem, vare sig de drivs av Sisyphos i Borlänge eller av andra entreprenörer, krävs sannerligen en arbetsinsats som inte står kung Sisyfos efter.  Och i mörka stunder kan jag känna att försvaret av barns mänskliga rättigheter påminner om Sisyfos ständiga slit i uppförsbacke.

Och just denna dag presenterar så Commission to Inquire into Child Abuse sin rapport om förhållandena på de katolska barnhemmen i Republiken Irland – se här. Jag brukar säga att Jesus från Nasaret var en av världens första barnrättsaktivister. Men vad har hänt med hans efterföljare? – Läs gärna religionsjournalisten Ruth Gledhills skarpa och förtvivlade kommentar i dagens TimesOnLine – här.

Read Full Post »

Goda och onda byar

När jag 1989 flyttade in i Balsjö kallades jag till samtal hos Bengt Lindberg, byaföreningens dåvarande ordförande. Eftersom jag var ny i byn ville han hälsa mig välkommen, förhöra sig om vem jag var – och ge mig några ord på vägen. Han avslutade samtalet med orden: ”Det finns två slags byar, goda och onda. Balsjö är en god by. Glöm aldrig det!” Under mina femton år i byn fick jag flera gånger erfara vad en god by är. Att alla hjälps åt. Att ingen lämnas utanför gemenskapen.

Jag tänkte på det när jag idag läste Marciej Zarembas angelägna och upprörande beskrivning av händelserna i Vojakkala, där en familj sagts terrorisera hela byn, och där flera av familjens medlemmar dömts till långa fängelsestraff efter ett dråpförsök. Läs artikeln här! Zaremba har besökt byn och genomfört ett omfattande research-arbete. Han visar att den terroriststämplade familjen, en romsk familj där åtminstone en av medlemmarna har en mental funktionsnedsättning, under långt tid utsatts för en systematisk utfrysning i byn. Om så bara hälften av de uppgifter Zaremba lämnar är riktiga framstår Vojakkala som en ond by i Bengt Lindbergs mening. Inte så att flertalet av de som bor där är onda. Absolut inte, och det understryker också Zaremba. Men några inflytelserika personer i byn, bland dem en präst, en politiker och en företagsledare, har tillsammans byggt upp en exkluderande och närmast hatisk opinion mot familjen. Och just dessa personer har sedan gjort sig till talesmän för byn och varit mediernas viktigaste informationskällor. Att medierna så okritiskt svalt deras berättelse är en av de mest skrämmade detaljerna i hela historien.

Marciej Zarembas artikel handlar om byn Vojakkala. Men den handlar lika mycket om den by vi alla bor i, Sverige. Lägger man samman Zarembas artikel med den artikel av Agneta Pleijel jag refererade till för några dagar sedan (du finner  den här) tar en djupt oroande bild gestalt, en bild som innebär att  vårt land börjar visa allt fler tecken på att vara en ond by. Kan vi inte skapa ett bättre skydd för våra mest utsatta minoriteter än vad dessa båda artiklar vittnar om är vi snart riktigt illa ute. Det hänger på dig och mig. Ska vi bli lika tysta som byborna i Vojakkala när de röststarka mobbarna tar sig ton? Eller ska vi, äntligen, våga säga ifrån?

Read Full Post »

Husockupation på St. Lars

Varje dag går jag en runda genom St. Larsparken tillsammans Twiggy. Så också idag. På vägen hem mötte jag några gäng ungdomar på väg ner i parken, och strax började en helikopter hovra över området. När jag återvände dit ner en timme senare var scenförvandlingen total. Den under helgerna så lugna parken var nu fylld av demonstranter, poliser och nyfikna åskådare. Ett par av det gamla mentalsjukhusets hus var ockuperade av ungdomar, och polisen hade spärrat av området runt huset.

Stämningen var samtidigt snarast godmodig, även om ett par av ungdomarna jag talade med lät nog så bittra när de retoriskt frågade: ”Ska det kallas för yttrandefrihet när man får spö av polisen bara man uttrycker sin mening?” Aktionen var en del i den husockupationsfestival som pågått i Lund under helgen som en protest mot bostadsbristen för ungdomar. På lördagen lyckades polisen stoppa försöken att ockupera tre hus i centrum, men idag var alltså demonstranterna mer framgångsrika.

På Coop, där jag handlade min kvällsmat, blommade den lundensiska folkhumorn:

Man undrar hur de är funtade i skallen: Nästa gång jag ockuperar ett hus tänker jag då  inte annonsera det i förväg! Men de hamnade ju rätt till slut – på St. Lars! Nu är det väl bara att anställa ny personal där nere också, så kan man ju sen köra igång direkt som förut!

En annan spekulation har varit att det rör sig om en gigantisk konstinstallation organiserad gemensamt av AFA och polisen för att ge Lundaborna lite välkommen förströelse i väntan på karnevalen.

Men jag tror, allvarligt talat, att man ska vara mycket försiktig med att avfärda de här ungdomarnas protester alltför lättvindigt.  Det finns ett ökande missnöje i breda ungdomsgrupper. Arbetsbrist, bostadsbrist och studiemedel som knappt går att leva på har gjort tillvaron nog så kärv för många. Medan den generation jag själv tillhör ser ut att ha det tämligen bra. Åtminstone i ungdomarnas ögon. Får vi inte en bärande dialog om detta dröjer det inte länge förrän vi har en ungdomsrevolt som sträcker sig långt utanför Lund och St. Larsparken. Tro mig!

Helikoptern hänger fortfarande över parken när jag skriver detta. Utrymning av husen pågår. Det enda jag hoppas på just nu är att ingen ska komma till allvarlig skada.

Read Full Post »

Att vilja se

Det händer någon gång ibland att man läser en text som känns fullständigt självklar och alldeles oumbärlig. Idag har jag läst en sådan text. Den är skriven av Agneta Pleijel och du finner den här. Jag vill enträget uppmana er alla: Läs artikeln! Jag tänker inte kommentera den – den talar helt för sig själv. Men jag återkommer inom kort till frågan. Som har med Rosengård och Vännäs att göra. Som har med dig och mig att göra.

Read Full Post »

Metoder, etik och mänskliga rättigheter

Det kan tyckas märkligt att frågan om barns sömn kan väcka en så häftig och känsloladdad debatt som den faktiskt gör. Men egentligen är det nog ganska naturligt. Den berör nämligen några mycket viktiga frågor. Till exempel om hur mycket plats barn ska få ta i vårt moderna samhälle. Och det är inte bara i Sverige som diskussionens vågor går höga om just detta. Ett litet exempel: På den populärvetenskapliga sajten Live Science gick antropologen Meredith F. Small i höstas till attack mot den uppfattning som är vanlig i USA, nämligen att barn tidigt ska tränas att sova själva och på bestämda tider för att föräldrarnas liv ska fungera så ostört som möjligt. Och hon fick förstås mothugg … – se här.

I den debatt som vi haft på den här bloggen har en fråga dykt upp allt oftare, nämligen den om vad en metod egentligen är. Frågan om metoder berör dessutom några andra principiellt viktiga frågor som har med etik och mänskliga rättigheter att göra. Är det etiskt försvarbart att rekommendera en metod utan att berätta om vilken forskning som har visat att metoden fungerar och om vilka biverkningsrisker som kan finnas på längre sikt? Och går en metod att försvara om den fungerar på kort sikt men samtidigt kan kränka barnets rätt till värdighet och värde?

Jag har försökt reda ut några av de här begreppen lite närmare, och om du klickar på länken nedan så kan du se hur jag tänker. Får citeras med angivande av källan!

Min artikel om metoder

Annars går mina tankar just nu mest till vad som händer på Rosengård och i Vännäs, också det frågor som har med mänskliga rättigheter att göra. Jag kommer att besöka båda platserna nu på försommaren och återkommer med rapporter och reflektioner längs vägen.

PS. Idag är min bok Elevhälsa börjar i klassrummet klar för leverans! Beställ den här! DS

Read Full Post »

Att beskriva verkligheten – nära och fjärran

Idag har min dotter Nora skrivit sin första signerade artikel i dagspressen. Hon går journalistutbildningen på Södertörn och praktiserar sedan några dagar på Kristianstadsbladet. Idag fick hon skriva om ett nedbrunnet uthus hos Janne Loffe Carlsson – se här! Samtidigt fortsätter hennes äldre bror Erik att för DN:s läsare berätta om influensan i Mexiko City – se här! Nära eller fjärran – att sakligt och utan övertonar beskriva verkligheten är en otroligt viktig uppgift som inte är så lätt som man ibland kanske kan tro. Vare sig det gäller Skåne eller Latinamerika.

Jag går nu in i min skrivarstuga för att göra klart manus till boken Växa – inte lyda. Det innebär att jag under en tid framöver kommer att blogga glesare än jag nu gjort. Men jag räknar med att också i fortsättningen skriva en mittiveckankrönika onsdagar eller torsdagar. Och händer något alldeles speciellt kanske det blir en extra notis därutöver. Vi får väl se! Tack för allt intresse! Jag är så glad för att så många hittat hit och för alla spännande kommentarer!

Read Full Post »

Se barnet bakom eleven!

Idag inleddes Riksföreningen för skolsköterskors studiedagar i Malmö. 740 skolsköterskor från hela landet finns på plats – en tredjedel av föreningens medlemmar! Jag fick det stora förtroendet att inledningstala. Jag blev så rörd när jag från talarstolen blickade ut över alla dessa barnombudsmän (för så ser jag dem) att jag fick anstränga mig för att hålla ordning på rösten! Tack och lov för våra skolsköterskor – inte minst i dessa dagar då skoldebatten så ofta handlar om prestationer och disciplin och så sällan om hur allt detta förutsätter att barnen mår någorlunda bra.

Jag talade om vikten av närvarande skolsköterskor inom ramen för en väl utbyggd elevhälsa. Och jag tog upp frågan om elevhälsans innehåll. Hela talet finner du här:

Tal vid skolsköterskornas studiedagar i Malmö

Jag inledde mitt anförande med en berättelse ur min bok Elevhälsa börjar i klassrummet, som kommer ut om bara någon vecka. Mer information om den finns här.

Efter mitt anförande gav elever ur årskurs 7 i Oxievångsskolan en liten minikonsert, som drog ner rop och applåder. Härligt! Men när jag sedan gett mig iväg och tog en kopp kaffe på Systrar & Bröder kände jag ett styng av både saknad och vemod. Ibland längtar jag tillbaka, framför allt till eleverna (men också till alla mina vänner bland skolsköterskorna). Samtidigt, när nu boken är klar, inser jag att det är dags att ta ut ny kompassriktning. Vart den för mig vet jag inte riktigt än. Blir spännande att se!

Read Full Post »