Beställa typ en vänsterback

På samma sätt som ansiktet speglar själen speglar språket vår människosyn. I dagens Sydsvenskan finns en stor artikel om Malmö FF:s nya organisation, som nu presenterats efter en längre tids spekulationer. Roland Nilsson kommer att få ökad makt och ”upphöjs till oinskränkt chef över A-laget.” Men han kommer att få god hjälp, bland annat av Roland Andersson, vår förre assisterande förbundskapten, som nu blir ”det stora namnet i utvecklingssektionen”. Och så följer det citat jag ber er läsa särskilt noga. De som intervjuats är Pelle Svensson, VD för Malmö FF , samt kommunikationschefen Per Welinder.

Det blir en press på MFF:s ungdoms– och utvecklings-sektioner att leverera, varje år plöjs det ner sju till tio miljoner kronor. Roland Nilsson ska kunna beställa, typ en vänsterback med vissa kvaliteter. Först ska de egna leden scannas av och sedan alla externa spelare som klubben har koll på.

– Det som kommer upp till Roland Nilsson ska vara välscoutat och välutbildat. Roland Andersson borde vara helt fantastisk på att leverera det materialet, säger Per Welinder.

Människan som ett ”det”. Jag har en son som satsat mycket tid och kraft på elitfotboll. Just nu har han tagit en timeout. Jag förstår honom. Jag älskar fotboll men har fått problem med den människosyn som finns inom den – och inom annan elitidrott.

Tills det slår mig att den i sin tur bara spegler en människosyn som håller på att göra sig bred också i samhället i övrigt. Snart talar vi väl om skolans ansvar för att leverera ett välscoutat och välutbildat material till högskolan, helst med hjälp av elitklasser och kunskapsakademier. Om vi nu inte redan är där.

PS 1. Bilden visar en välscoutad och välutbildad vänsterback, Andrea Dossena, på väg tillbaka till Napoli efter en tid i Liverpool. Ett utmärkt material men knappast aktuellt för MFF.

PS2. Imorgon åker jag till Madeira för att skriva, vandra omkring och hämta lite ljus. Kanske kommer en bloggnotis därifrån. Eller också inte. Ciao!

Read Full Post »

Mordet på en kär metafor

Man ska aldrig ha fler ägodelar än de som ryms i en ryggsäck!

Det var ett ordstäv som jag av och till fick höra som barn. Kanske borde det ha varit mamma, med sitt samiska ursprung, som sa så. Men det var faktiskt pappa, bondpojken från Småland, som jag först hörde använda uttrycket. Kanske som en livsvisdom han tillägnat sig under tidiga ungdomsår, då hans föräldrar, alltså mina farföräldrar, i samband med Kreuger-kraschen tvingades lämna gård och grund.

Jag gjorde talesättet till mitt. Möjligen för att försvara mitt något nomadiska leverne. Under senare tid mest för att förklara varför jag sålt bilen och flyttat till en vanlig hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde. Mina närmaste har, kanske lite för ofta, fått höra mig tala om denna imaginära ryggsäck.

Men nu är det slut med det. Efter att ha sett filmen Up in the air är det omöjligt att använda den metaforen! För här lustmördas den av George Clooney. Han gestaltar Ryan Bingham, en konsult, som hyrs in av olika krisdrabbade företag för att meddela anställda att de blivit uppsagda. Men han föreläser också. Han ställer en ryggsäck intill sig och börjar:

Föreställ er att ni ska packa allt ni har i den här! Småsaker först, så lite större ting, till slut bilen, villan… det blir mycket att bära på!

Åhörarna skrattar avvaktande, och Bingham fortsätter:

Föreställ er nu i stället att ni ska packa ner alla de människor ni har relationer till: kompisar, dem ni jobbar med, vänner, mostrar, barn, hustru… hur ska ni orka?

Ryan Bingham predikar individualismens och den maximala flexibilitetens evangelium. Ensam är stark, ägodelar och relationer bara tynger och begränsar. Han lever också sitt budskap. Tills han mot sin vilja blir känslomässigt berörd i mötet med  Alex (känsligt gestaltad av Vera Farmiga). Men då är det för sent.

Hur gör man med en mördad metafor? Lämnar den? Försöker reclaima den och tydliggöra dess innehåll? Under de närmaste åren lär jag, så snart jag använder den, få räkna med att någon stillsamt undrar: ”Har du möjligen sett Up in the air…?”

Read Full Post »

Vinterjazz i kallt Köpenhamn

Vi besökte ett kylslaget Köpenhamn igår, Gunnel och jag. På kvällen tog vi metron ut till DR:s nya konserthus, en imponerande anläggning i södra delen av staden. Vi fick lyssna till jazz i absolut världsklass, Trio Beyond med John Scofield på gitarr, Larry Goldings på hammondorgel och synt och så Jack DeJohnette vid trumsetet. Scofield och DeJohnette har spelat med Miles Davies, Goldings är något yngre, alla tre stora beundrare av Tony Williams och hans Lifetime-grupp från 1970-talet (där De Johnette också var med en tid). Vi fick lyssna till variationsrik jazz, som spände mellan fusion, free jazz och ett par sköna jazzballader, en av dem med Scofield själv som upphovsmakare.

Kontrasten mellan konserthusets hypermoderna arkitektur, de äldre herrarna och en sliten hammondorgel kändes aldrig besvärande. Det gjorde däremot kontrasten mellan vårt fina ekologiska hotell (Axel Guldsmeden, rekommenderas!) och samma kvarters sexklubbar och öppna gatuprositution. För att inte tala om alla uteliggare i bylsiga sovsäckar.

På kuddarna till vår säng låg vykortet till höger. Banderoller med samma text satt också på de närbelägna hotellens fasader. Man har tagit ställning. Fler borde göra det. Ibland blir jag inte klok på Danmark.

Apropos medmänsklighet: Kyrkans Tidning har nu på sin hemsida som web-TV lagt ut den intervju som Eva Staxäng gjorde med mig på Bokmässans Se Människan-torg – se här!

Read Full Post »

Lille Prinsen på Haiti

Idag har vi haft möte i ALMA-juryn och vi började då med att tala om situationen på Haiti. IBBY (International Board on Books for Young People) driver sedan något år ett ”Children in Crisis”-projekt där. Det startade efter den tidigare stormkatastrofen. Genom sagoläsning och berättande och genom att ge möjligheter för krisdrabbade barn att själva uttrycka sig i ord, skrift och bild vill man ge dem en möjlighet att tillsammans bearbeta vad som hänt och förmedla hopp om en annan framtid. Man har utbildat ledare och översatt böcker till kreol. Just nu översätts Lille Prinsen av Antoine de Saint Exupery!

Men jordbävningen har förstört allt. I en skakande appell beskriver projektledaren Joyclyne Troulit situationen:

I hope to be able to coordinate some help next week.  For now, we have to bury the dead.  The children of Haiti will need some psychological help and bibliotherapy will certainly bring some healing to them.  Schools will not reopen until September or October.  The buildings and the teachers are not there.   We will have to find other places, many churches have also been destroyed.

Joyclyne Troulits hela vittnesmål finns på IBBY:s hemsida där det också finns möjlighet att donera medel till organisationens Children in Crisis Fund. Just nu skänks mycket pengar med all rätt till det akuta katastrofarbetet. Men min erfarenhet är att det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet, som för barnens del också måste handla om tålmodigt och kompetent psykosocialt arbete, lätt kommer bort. När de utländska journalisterna har lämnat Haiti sinar också biståndet.

Därför har jag valt att ge mitt stöd till IBBY. Vill du läsa mer om Children i Crisis-projektet kan du göra det här.

Read Full Post »

Haiti

Jag har en blogg. Och ännu har jag inte skrivit något om Haiti. Hur kan jag försvara det?

Jag har arbetat flera år inom en biståndsorganisation – Rädda Barnen. Jag har varit i jordbävningsområden (Jemens bergstrakter) och sett den ofattbara förödelsen. Jag har varit åtminstone på gränsen till Haiti och sett barnen som tvingas gå med smuggelgods mellan Haiti och Dominikanska republiken. Min son Erik var i Haiti vid förra jordbävningen och skrev starka reportage i DN därifrån. Med andra ord: Jag kan inte skylla på att Haiti ligger långt bort eller att jag inte vet och förstår.

Mitt enda och alldeles otillräckliga försvar är min sorg och min förvirring. På något sätt försvinner dödstalen bortom det fattbaras gräns. Och bilderna blir overkliga, upplöses, går sönder på vägen mellan kameralins och näthinna. Och så dessa försök att förstå… En engelsk journalist beskriver ett besök i en delvis raserad katedral:

Yet in the capital drumbeats still called the faithful to mass at a collapsed cathedral in a city smelling of death. The Rev Eric Toussaint said: “Why give thanks to God? Because we are here. “We say, ‘Thank you God.’ What happened is the will of God. We are in the hands of God now.”

Jag tror inte alls som den tappre kyrkoherden Toussaint. Den Gud som ”vill” en katastrof av det här slaget får klara sig utan mig. Själv tror jag Gud gråter i sin himmel över allt hon inte rår över. Samtidigt som hon är hos alla dem som lider. En ofta maktlös men alltid närvarande Gud. Som möjligen fåfängt hoppas på att vi hjälper till.

Read Full Post »

Samhällets vanvård

Idag har den så kallade Vanvårdsutredningen lagt fram ett delbetänkande – se här, där via en länk hela utredningen också kan laddas ner. Utredningen handlar om barn som vanvårdats och utsatts för övergrepp i fosterhem, på barnhem och på andra institutioner. Det är en alldeles förfärande läsning. Jag har under det senaste halvåret haft kontakt med flera av dem som intervjuats av utredningen, och det har påverkat mig starkt. Jag trodde jag hade haft en någorlunda insyn i denna verksamhet, men jag inser nu att verkligheten för många av dessa barn varit långt mörkare och mer skrämmande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Trots att utredningen i sin helhet blir klar först 2011 är det viktigt att man redan nu tar konsekvenserna av det vi redan vet. För det första måste man omedelbart och snabbt utreda frågan om upprättelse och kompensation till de drabbade – på samma sätt som man redan gjort i Norge, Irland och Australien.

För det andra ska de som drabbats ha rätt att på samhällets bekostnad få  den rehabilitering som krävs. Idag finns en överenskommelse mellan staten och Lukasstiftelsen att de som intervjuats ska ha rätt till åtta terapisamtal. För flera av de drabbade är det alldeles för litet. Den ansvarige terapeuten på Lukas borde få förtroendet att avgöra hur många samtal som behövs, och ingen nödvändig rehabilitering får gå om intet på grund av den enskildes ekonomiska förhållanden.

För det tredje måste den samhällets barnavård som pågår idag granskas med lupp. Det finns oroande rapporter om hur barn behandlats ända fram i vår tid, både i familjehem och på institutioner – även om man förstås inte får glömma att det också finns många familjehem (och insitutioner) som gör ett fantastiskt arbete och räddat många allvarligt kränkta barn till ett värdigt liv. Men ett enda barn som far illa i samhällets regi är ett för mycket – och vi vet redan att det finns många fler.

Som barnläkare har jag anmälningsplikt när ett barn far illa. Jag vill att det ska vara så. Men då måste jag också tro på att barnet får det bättre när samhället griper in. Just nu vacklar jag i den tron. Så får det inte vara – den förtroendeklyftan måste skyndsamt repareras. För de drabbade barnens skull.

Read Full Post »

Bedrägligt om femminutersmetoden och mig

En uppmärksam förälder (tack Maria!) skrev till mig idag och berättade att det i  Föräldraguiden Bebis 2/09, utgiven av alltomforaldrar.se, på sidan 36  finns en grovt vilseledande artikel om femminutersmetoden. Artikeln börjar med att jag citeras, varifrån är oklart. Jag säger i alla fall där att relationen mellan barn och förälder är viktigast, vilket jag säkert har sagt många gånger! Jag förevisas så i en stor färgbild. Så följer en redogörelse för femminutersmetoden (!), och sedan avslutas artikeln med en liten presentation om vem jag är.

Det är svårt att uppfatta artikeln på annat sätt än att jag förespråkar femminutersmetoden. Men som alla läsare av denna blogg vet kan ingenting vara mer felaktigt. Jag hör i själva verket till femminutersmetodens mest envisa kritiker. Artikeln i Föräldraguiden är alltså grovt missvisande, på gränsen till rent bedräglig, och det hela blir inte bättre av att tidningen delas ut gratis och nu redan spritts bland ett stort antal föräldrar.

Så här får det ju bara inte gå till! Jag har skrivit till Föräldraguidens ansvarige utgivare och krävt en rättelse i tidningen med ett beklagande av vad som hänt. Jag återkommer med besked om hur man svarar på det.

Read Full Post »

Pensionärstimmen

”Du jobbar bara på som vanligt”, påpekar mina vänner. ”Ska du inte ta det lite lugnare nu när du är pensionär?”

Visst jobbar jag på, arbetsglad som jag är. Men det finns en viktig skillnad – jag sover mer! Jag tänker på hur det var förr, till exempel för tio år sedan, på Ljusåker. Då stod vår väckarklocka alltid på 05:45. Och sedan var det bråttom: duscha, göra upp eld i kökets öppna spis, fixa fram frukost, packa väskan, skrapa isen från bilarna. Före sju var vi iväg åt var sitt håll, Agneta mot Umeå och jag mot Örnsköldsvik. Vi försökte flexa lite så att någon av oss kunde vara kvar till framemot åtta för att se till att barnen kom upp och iväg med skolbussen. Men ofta fick de klara sig själva.

Och så kvällarna… alltid mycket att göra. Vi försökte komma i säng vid elva, men sällan somnade vi före midnatt. Så sex timmars sömn var det vanliga. Om inget av barnen vaknade på natten och behövde assistans förstås. Sex timmar, dag efter dag, år efter år – hur orkade vi?

Nu är det annorlunda. Jag har en väckarklocka intill min säng, men oftast är den avstängd. Jag brukar vakna vid åtta, och sedan börjar pensionärstimmen. När de arbetande just kommit till sina jobb sträcker jag på mig, sätter på radion, lyssnar i halvvaket tillstånd på morgonekot, slumrar till en stund… och så är klockan nio! Stiger upp, duschar länge, ställer fram lite frukost, läser morgontidningarna långsamt, först DN, sedan Sydsvenskan. Nu är klockan tio eller så, och jag kan börja ta itu med det jag tänkt göra. Och faktiskt – rätt mycket blir gjort ändå till slut. Samtidigt som något annat inträffat: Magen mår bättre är på länge. Hjärtat likaså. Och själen är längre från risken att implodera in i ett tomrum.

Så när jag nu på nytt ställer frågan: ”Hur orkade vi?” blir nog svaret: ”Nej, vi orkade inte. Men vi gjorde det ändå!” Vi såg inga alternativ. Men priset var högt. Så när min hemmaboende studentdotter vaknar någon timme innan undervisningen som börjar klockan ett är jag inte längre det minsta irriterad. ”Sov du medan tid är”, tänker jag. Och låtsas inte om att hon ägnat en okänt stor del av natten åt att med boken i knät, hörlurarna över huvudet och laptopen på sängkanten växelvis läsa romaner, lyssna på musik och umgås med kompisar över nätet. Dörren till hennes rum är stängd. Hon stör mig inte alls. Jag sover.

Read Full Post »

Så öppnar sig 2010

Efter några sköna men kylslagna dagar är det dags att börja se framåt igen. Imorgon är det Trettondag jul, och sedan rullar vardagarna igång. Och Klostergårdens utmärkta konditori säljer Lunds godaste semlor – ett dagligt karaktärstest för oss som bor här.

Mitt pensionärsliv ser ut att bli lika händelserikt också framöver. Jag har en hel del föredrag inbokade under våren. I februari ska jag göra en liten miniturné tillsammans med min dotter Nora. Hon har skrivit tre låtar direkt för min bok Gå med dig. Jag kommer att läsa och berätta, Nora sjunga och spela. Låtarna finns redan nu på Noras MySpace – lyssna gärna här! De låtar som är aktuella är My body is allright, Take it back och Stay right here. Vi kommer att göra det här programmet i Tavelsjö, Skellefteå och Stockholm 21-23/2. Återkommer om detaljerna när det börjar närma sig.

Så har jag nu börjat arbeta med det projekt jag aviserade i en tidigare blogganteckning den 18 april i våras – se här. Jag har börjat samla material om  min gamle vän Dick Burvall, som dog under tragiska omständigheter i augusti 1983. Dick var en musikant av allra bästa märke, en varm och generös person som spred glädje omkring sig. Mitt mål är att skriva en liten minibiografi över honom. I någon form – vi får se. Redan nu har jag noterat att vi är många som vill hjälpas åt att minnas honom. Det är ett arbete som kommer att ta sin tid, men det känns roligt och viktigt att få göra det.

Om någon som läser detta har något att berätta om Dick – skriv till mig på någon av de mail-adresser som finns under fliken Om mig!

Och i slutet av mars kommer min nästa bok, Växa – inte lyda, att finnas i bokhandeln. Mycket att se fram emot!

Så vill jag önska er alla ett riktigt Gott 2010! Kanske vi ses någonstans?

Read Full Post »