Glaskyrkan på myren

På eftermiddagen kör jag västerut från Umeå, den väg jag kört så många gånger förut, på väg mot Bjurholm. Vindstilla, solen på väg ner, jag måste fälla ned solskyddet för att inte bländas. Temperaturen vid fryspunkten.

Någon mil bortom Vännäs dyker den upp till höger om vägen, glaskyrkan ute på myren. Nästan overklig, som en hägring. Och just så har Kent Karlsson kallat sitt konstverk: Hägring. Av alla de verk som är placerade längs Konstvägen Sju Älvar har väl denna glaskyrka blivit det mest omtyckta. Nu lyser kyrkan därute som en glimmande diamant i det röda solljuset. Tidigare, under vår tid i Västerbotten, lyfte vi alltid mobilen när vi körde förbi här och ringde hem till Ljusåker: ”Är vid Glaskyrkan, du får gärna börja med maten!”

Då såg jag ibland Glaskyrkan som en symbol för den svenska kyrkan – vacker men liggande lite för sig själv, omöjlig att gå ut till, ingen port att komma in genom. Men nu (när jag är mer vän med kyrkan igen)  kanske mer som en humoristisk gammal kompis, som leende speglar mina drömmar och låter solen dansa över myren.

Jag kör vidare, kommer till en alldeles verklig kyrkogård, tänder ett ljus i gravlyktan, ett ljus som kommer att lysa över hela helgen, står länge och betraktar Balberget i väster, hälsar på hos Kristina och hennes familj i Balfors och talar på kvällen i Kyrkstugan om barn i krig. När jag kör tillbaka mot Umeå är det mörkt. Plötsligt lyser den upp där ute på myren igen, glaskyrkan, när den under någon sekund reflekterar ljuset från bilens strålkastare.

Read Full Post »

X2000 vintertid

Sen söndagskväll, beckmörkt utanför tågfönstret, X2000 en halvtimme försenat, genom norra Småland på väg upp mot Stockholm. Undrar vad jag håller på med. Detta ensamresande i Sverige, tågkupéer, hotellrum, flygkabiner. Imorgon Värmdö, tisdag Umeå, onsdag Bjurholm. Jag är 67 och borde ha lagt av för länge sen. Verkligen för länge sedan.

Förbereder ännu en föreläsningsdag, gör nya powerpointbilder men bestämmer mig plötsligt för att avbryta, blir så trött på alla dessa tillrättalagda bilder, det finns för många av dem, talar fritt i stället, utan bilder, håller det? Har jag längre något att komma med?

Men alla dessa möten – jag lever av dem. Att få samtala om barn – jag vet fortfarande ingenting mer viktigt. Säger jag mig.  Och att få resa norrut igen, i allhelgonatid, möta vänner, besöka en grav och en kyrkstuga… Går till bistron, köper en Norrlands Guld och en smörgås med ”Jokkmokksskinka”, släcker ner datorn och slumrar en stund. Och inser att detta resande tillstånd aldrig kommer att överge mig.

Read Full Post »

Platt fall för Louise

På DN Debatt idag går Kattis Ahlström till skarp attack mot TV-pogrammet Ett fall för Louise –   se här. Det är en välskriven artikel, och jag delar Kattis uppfattning på varje punkt. Redan innan det första programmet sänts var jag tveksam, och nu står det väl alldeles klart att barn utlämnas på ett sätt som både strider mot Barnkonventionen och mot de etiska riktlinjer vi har att följa. Det är märkligt att Louise Hallin, som är utbildad barnmorska och psykoterapeut, inte inser det. Ett fall för Louise har blivit platt fall för både de programansvariga och för Louise själv.

Vi som arbetar med barn möter ofta situationer som vi vill dela med oss av. Jag har ofta funderat över hur vi då ska göra för att inte röja identiteten på dem vi berättar om. I min bok Se barnet, se dig själv,  beskriver jag det jag kallar kalejdoskopmodellen. Jag blandar ingredienser från olika barn jag mött, skakar ordentligt och berättar sedan en historia som i varje detalj är sann, men där de aktuella barn som medverkat med material omöjligt kan kännas igen. I TV-program borde man kunna göra på liknande sätt: utgå från aktuella exempel, skriva en berättelse och låta skådespelare gestalta det hela.

Read Full Post »

Hotel Galicja

Här kommer ett hett boktips: Läs Per Agne Erkelius bok Hotel Galicja! Jag har just gjort det och såg till min glädje att boken nu är Augustnominerad. Det är nämligen en mycket viktig bok.

Erkelius har skrivit flera minnesvärda böcker, som i skönlitterär form gestaltat existentiella dilemman. Efterträdaren från 1992 gjorde ett starkt intryck på mig. 2004 kom En sorts fred, som skildrar det föga ärorika maktspelet kring Per Albin Hansson i samband med att Sverige 1943 erbjöds en plan för att rädda tusentals judiska barn ur ghetton och läger nere i Europa.

I den nu aktuella romanen återvänder Erkelius till detta tema, men nu utifrån en helt annan utgångspunkt. Huvudpersonen är en författare i Erkelius egen ålder (drygt 70 år), som har många drag och erfarenheter gemensamma med Erkelius själv. Han upplevde 1963, under en vistelse på Cypern, en stark gemenskap med en ung judisk kvinna. Tillsammans reste de på motorcykel runt i de cypriotiska bergen, och hon berättade då om sina föräldrar och sin lillebror Frank, som alla dödades i Auschwitz. Den unge författaren lovade då att någon gång försöka ta reda på vad som egentligen hände när de tre deporterades från Paris till Auschwitz.

Mer än 40 år senare, då författaren drabbats av en svår cancer, bestämmer han sig för att på egen hand fullfölja det uppdrag han en gång åtog sig. Genom att på plats i Paris och på hotell Galicja i Oswiecim, fd Auschwitz, studera arkivmaterial och använda sin genom åren förvärvade gestaltningsförmåga, återskapar han ett troligt skeende, alldeles förfärande i sina detaljer.

Det är en djupt gripande och samtidigt omskakande berättelse. Hur mycket kan vi egentligen förstå av vad som hände i koncentrationslägren, till exempel med barnen? Vem kan göra anspråk att få berätta om det?  Hur långt ska en människa sträcka sig för att ändå försöka? Och för att fullfölja en överenskommelse och ett uppdrag hon åtagit sig?

Jag är några år yngre än författaren. Jag har också rest runt med en kvinna i Cyperns bergstrakter – det var där Agneta och jag en gång bestämde oss för varandra. Frågan vad som egentligen händer med barn i krig har sysselsatt mig mer än kanske någon annan. Liksom den nu aktuella frågan om vilka uppdrag som återstår att fullfölja. Så Hotel Galicja träffar mig med stor kraft. Och känns samtidigt, paradoxalt nog, märkvärdigt trösterik.

Read Full Post »

Niqab och dresskod på jobbet

De båda centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Pettersson har skrivit en riksdagsmation med följande förslag:

Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligen går vid att vilja eller åläggas att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete. Här bör ett öppet demokratiskt samhälle överväga att sätta en gräns, och vi föreslår att regeringen låter utreda denna fråga.

I SvD  den 16/10 (se här) försvarar de sin motion, som väckt starka reaktioner av olika slag.  Samma dag berättar min son Hugo om den dresskod som råder på hans arbetsplats, Espresso House. Det slår mig att sådana koder nu börjar bli allt vanligare. Och jag ser egentligen ingenting märkligt med det. Just eftersom vi lyckligtvis lever i ett alltmer mångkulturellt samhälle, där vi vill bejaka varje människas rätt att i klädsel och på annat sätt markera tillhörighet eller särart, kan det finnas skäl att på vissa arbetsplatser komma överens om vissa regler. De kan vara motiverade av olika skäl: hygieniska, praktiska, säkerhetsmässiga – men också för att medarbetarna ska vara lätta att känna igen och kunna skiljas från andra i samma lokal. För vissa yrken kan det också vara viktigt att ansiktet är synligt, om förtroende ska kunna skapas. Sjukvårdspersonal, lärare och banktjänstemän kan vara exempel på det. Jag ser heller ingenting konstigt i att man på en skola enas om att ansiktena ska vara väl synliga, så att elever och lärare lätt ska kunna igen och få god kontakt med varandra.

Men varför sådana regler ska gälla för besökare på allmän plats, till exempel på gator och kaféer, är för mig en fullständig gåta! På vilket sätt ställer en kvinna i niqab på en gata i Stockholm till problem för herrarna Danielsson och Pettersson? Det är väl just i sådana miljöer största möjliga frihet ska råda. Att, som görs i SvD-artikeln, jämföra niqab och rånarluva är en ren förolämpning. Och när de båda centerpartisterna avslutar sin artikel med att de inte  vill ”lämna Sverigedemokraterna ensamma” blir jag faktiskt mörkrädd. Vilken blir nästa SD-ståndpunkt att ansluta sig till? Har Centerpartiet med sin inte alltid så ärorika historia verkligen råd med sådant?

För övrigt vill jag bara bekänna att jag tycker en niqab på en glad och stolt kvinna kan vara ett myckert vackert klädesplagg! Liksom andra traditionella dräkter berikar den vår kulturmiljö.

Read Full Post »

Rädda Barnen i blåsväder

 Jag har tillbringat ett par dagar i Västsverige. Göteborgsposten har just dessa dagar haft en rad mycket kritiska artiklar om Rädda Barnen. I torsdagens artikel, se här, nagelfors biståndsverksamheten. Alltför mycket pengar har försvunnit till ingen nytta. Men artikeln var slarvigt hopkommen med svepande formuleringar och många oklara anonyma källor.

En i mitt tycke allvarligare kritik kom i fredagens GP – se här. Där beskylls Rädda Barnen för att inte tillräckligt konsekvent stå upp för barnets rättigheter på hemmaplan. Man exemplifierar med organisationens halvhjärtade insatser när det gäller hedersvåld. Allra allvarligast är den kritik som innebär att Rädda Barnen censurerat ett antal forskarrapporter, när resultaten och formuleringarna inte passat med organisationens aktuella policy och prioriteringar.

I dagens GP, se här, ges Rädda Barnens ordförande Inger Ashing tillfälle att svara på kritiken, men på begränsat utrymme. Hon menar att det är bättre med dialog än med debattartiklar kring svåra ämnen som hedersvåld.

Jag har ett eget förflutet inom Rädda Barnen, en organisation som därför står mig nära. Jag menar att kritiken måste tas på allvar. Jag är övertygad om att man nu gör allt som går för att strama upp de ekonomiska rutinerna. Men än viktigare är att man gör profilen tydligare kring barnrättsfrågorna. Visst är det bra med dialog, men också dialogen underlättas om den egna ståndpunkten görs alldeles klar. Här finns en hel del att förbättra.

Och om Rädda Barnen ska återerövra trovärdigheten i forskarvärlden (vilket jag menar är viktigt) måste de forskare som anlitas ges fria händer att presentera sina resultat utan pekpinnar och begränsningar från uppdragsgivarens sida!

Rädda Barnen har en stor kader av medarbetare som gör ett hängivet och kompetent arbete, ofta helt ideellt. Jag kommer att möta en sådan grupp nu i helgen vid en nätverksträff för de som arbetar med Rädda Barnens Föräldratelefon och Föräldramejl. Jag känner starkt för dem, när kritik av det här slaget riktas mot organisationen. Därför hoppas jag verkligen att styrelsen nu inte bara hamnar på försvar utan istället tar riktiga krafttag för att rätta till misstagen och göra de förbättringar som krävs.

Tillägg 17/10 2009

På Rädda Barnens hemsida finns nu ett utförligt bemötande av den kritik som framförts i GP – se här. Det är utmärkt. En hel del förklaringar ges, som de flesta bör kunna godta. Det är bara tråkigt att man, just som jag befarade, så helt hamnar på försvar. Allt är bra, tycks man mena, det finns inget fog för kritiken alls.

Det är en tråkig inställning. Om än förklarlig när beskjutningen varit så skarp. När det gäller den kritik, som jag själv tycker är allvarligast, nämligen om att Rädda Barnen försökt påverka de rapporter som oberoende forskare skrivit, går åsikterna isär. Det är lite svårt att förstå varför seriösa forskare skulle vara så besvikna och uttala sig så negativt inför GP om det förhåller sig så som Inger Ashing och Elisabeth Dahlin påstår i sitt bemötande.

Read Full Post »

Apatiska barn – inga tecken på förgiftning eller simulering

I senaste numret av Acta Paediatrica presenterar Bernice Aronsson tillsammans med ett forskarteam en mycket ingående studie av 29 barn med ”allvarlig förlust av ADL-funktioner” (populärt kallade apatiska barn) som alla vårdats av det mobila team som är knutet till Sachska barsjukhuset i Stockholm. De frågor forskarna ville ha svar på var:

• Kunde man påvisa någon form av kroppslig sjukdom som orsak till tillståndet?
• Kunde någon form av förgiftning eller överdosering av lugnande medel förklara symtomen?
• Var tillståndet förenligt med bilden av anorrhexia nervosa?

Forskarnas svar på alla dessa frågor blev ett entydigt Nej. Barnen visade inga andra sjukdomstecken, det gick inte att påvisa minsta spår av psykofarmaka eller gifter och bilden stämde inte med anorrhexia nervosa. Däremot hade 21 av 29 barn varit med om svåra traumatiska upplevelser i hemlandet, många hade mist nära anhöriga och alla var indragna i en lång och komplicerad asylprocess. 12 av de 29 barnen hade försökt begå självmord innan de gick in i sitt apatiska tillstånd.

Det tog lång tid för de flesta att komma ur detta tillstånd, i genomsnitt ett halvår. Några började återhämta sig redan innan de fått uppehållstillstånd, för andra dröjde det mer än ett år efter uppehållstillståndet innan vändpunkten kom. Forskarna sammanfattar:

The recovery process was long-lasting and followed a similar pattern in most children, suggesting that this condition affects brain functions in a profound way.

Forskarna berör inte ens möjligheten av simulering eller manipulation, men de data som presenteras talar starkt emot också sådana hypoteser. I stället menar man att någon form av stressutlåst tillstånd ligger bakom den allvarliga sjukdomsbilden, och man föreslår vidare undersökningar för att få detta bekräftat.

Bernice Aronssons strikt vetenskapliga studie kommer som en välkommen kommentar till den inflammerade diskussion som uppkommit efter Gellert Tamas bok De apatiska. För mig handlar inte detta så mycket om flyktingpolitik – utan om barnets grundläggande rättigheter. De här barnen har utsatts för en stress som inga barn barn borde behöva uppleva. En okänslig asylprocess har bidragit till det. Att avvisa svårt sjuka barn på det brutala sätt som Tamas beskriver, utan att försäkra sig om att de tas om hand och får vård där de hamnar, är ett allvarligt övergrepp – en statens misshandel av barn. Det är bara att hoppas att de fakta som nu kommer i dagen gör detta omöjligt i framtiden.

Read Full Post »

Gärna uppe, men sockor på fötterna!

I programmet Kropp och Själ i radions P1 intervjuades idag Jan Andersson, professor i infektionssjukdomar i Stockholm. Intervjun handlade bland annat om möjligheten att skydda sig mot övre luftvägsinfektioner. Jan Andersson varnade för nedkylning:

Se till så att du har varma skor på dig när du går ut nu när det är kallt. Fryser du om fötterna drar nässlemhinnan ihop sig, och då blir den mer mottaglig för alla virus och bakterier som flyger omkring!

Reportern förvånades över dessa ”råd från femtiotalet”, men Jan Andersson förklarade att vi nu måste börja använda de gamla hederliga metoderna igen, de som mormor kände till. Eftersom vi måste vara mycket restriktiva med antibiotika, och de dessutom ibland inte hjälper, blir ”den första linjens” försvar så viktig.

1980 gav jag ut min första bok på egen hand, Ungen är sjuk – vad skall jag göra? Vackert illustrerad av Lena Andersson, som senare skulle bli känd bland annat för sina böcker om Linnea (till exempel Linnea i Målarens trädgård). I min lilla läkarbok för husbehov ger jag en rad enkla råd om hur man ska behandla barn med infektioner. Där skriver jag bland annat att ett barn med en infektion i kroppen kanske inte behöver ligga i sängen hela tiden:

Låt alltså barnet välja – vill han vara uppe så låt honom vara det. Men sätt ett par sockor på fötterna och håll kompisarna utanför dörren. Och på en punkt har jag en bestämd uppfattning: Jag tycker barn med feber ska hålla sig inomhus.

Råden kommer just från min mormor, och min mamma gjorde dem också till sina. Ett par av mina kollegor retade mig och frågade vad det fanns för ”evidens” för ett sådant budskap. Det där med att kyla skulle kunna försämra infektionsförsvaret var väl ändå bara gammalt skrock! Frågan kom upp igen när boken kom ut i ny omarbetad upplaga 2002. Men jag valde att behålla rådet om varma fötter. Hade mormor sagt det, så…

Och nu har alltså vetenskapen på nytt hunnit i fatt mormor! Det känns så uppmuntrande att jag gått omkring med ett leende på läpparna hela dagen! Vad kommer härnäst?

Read Full Post »

Kära Ellen Key…

Ellen Key har på senare tid fått förnyad aktualitet. I samband med millenieskiftet läste många av oss på nytt hennes Barnets århundrade från år 1900. Och förundrades över hennes framsynthet. När vi läste kapitlet om hennes drömda skola kunde vi också konstatera att flera av hennes drömmar är lika aktuella idag – och fortfarande lika långt ifrån sitt förverkligande.

Så kom i år Anneli Jordahls mycket läsvärda bok Jag skulle vilja vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Det är en roman, byggd på dokumentärt material, som skildrar Ellens kärlek till Urban von Feilitzen och hennes relation till den unga hushållerskan Malin Blomsterberg.

Jag har länge varit fascinerad av Ellen Key. Mest på grund av hennes roll som barnrättspionjär – men också på grund hennes starka men samtidigt på många sätt kontroversiella engagemang i fredsfrågan.

I februari 1986 höll jag ett föredrag vid Rädda Barnens barndagar i Stockholm. Det fick formen av ett personligt brev riktat direkt till Ellen Key. Föredraget blev uppmärksammat och texten efterfrågad. Rädda Barnen lät då trycka talet i begränsad upplaga. Idag går texten inte att få tag på.

I samband med källarstädning fann jag några kvarblivna ex av den lilla foldern med talet. När jag läser det  känns det forfarande alldeles aktuellt. Och eftersom jag då och då fått frågan om jag har texten kvar lägger jag nu ut den som pdf-fil. Du finner den om du klickar på länken här nedan.

Kära Ellen Key…

Read Full Post »

Ragnar Berfenstam in memoriam

För några dagar sedan ringde min forna arbetskamrat Malene Holmberg och meddelade att vår käre Ragnar, alltså professor Ragnar Berfenstam vid Socialmedicinska institutionen i Uppsala, gått ur tiden 93 år gammal.

Få har betytt så mycket för mig som Ragnar, både på det yrkesmässiga och det personliga planet. Han blev för mig en viktig förebild. Ragnar var från början barnläkare men övergick redan i början av 1950-talet till socialmedicinen. Han berättade att han hade en del svårigheter med det kliniska arbetet: de svårt sjuka barnen berörde honom så starkt. Då kom han på att han kunde göra mer för alla dessa utsatta barn genom att engagera sig för dem i sin forskning och undervisning.

Ragnar Berfenstam blev en av de stora pionjärerna, också internationellt, när det gäller forskning om barnolycksfall. Han var med om att bilda Samarbetskommittén mot barnolycksfall, som under många år bedrev ett framgångsrikt arbete – en viktig orsak till att Sverige blivit en ledande nation inom detta område. Han kom också att engagera sig för barn som for illa på annat sätt.

Ragnar var min handledare i min egen forskning (också om barnolycksfall) som ledde fram till min disputation 1975. Det var på många sätt en orolig tid i mitt liv, och utan Ragnars stöd både i forskningen och i samtal av mer personlig karaktär hade det nog aldrig blivit någon avhandling. Han var, i mina ögon, en sann men samtidigt alldeles osentimental humanist.

Det finns mycket jag kunde berätta om Ragnar. Men när jag nu tänker tillbaka på honom är det en speciell episod som etsat sig fast i mitt minne. Det var när vår kollega Björn Smedby disputerat. Vid hans disputationsmiddag skulle gästerna vara klädda i frack. Det var för mig, som radikal, ett tämligen okänt plagg. Men jag gick till en uthyrningsbutik och hyrde mig en frack i passande storlek. Framför spegeln satte jag på mig alla de tillbehör som kartongen innehöll och tyckte faktiskt jag såg mycket stilig ut. Men när jag kom till middagen på Västgöta nation upptäckte jag snart att något inte stämde. Efter en kort jämförande studie kunde jag konstatera att jag saknade en viktig persedel, som övriga män hade – nämligen kragen! Djupt nedslagen och beredd att lämna hela tillställningen sökte jag upp Ragnar och anförtrodde honom mitt dilemma. Han granskade mig noga, uppifrån och ner, innan han högt deklamerade:

Räta på ryggen, Lars! Du bär senaste modet ikväll!

De orden har jag burit med mig. Varje gång jag känt mig fel och osäker på mig själv har jag hört Ragnars röst. Och rätat på ryggen. Det vill jag kalla mentorskap. På riktigt.

Read Full Post »