Här kommer ett hett boktips: Läs Per Agne Erkelius bok Hotel Galicja! Jag har just gjort det och såg till min glädje att boken nu är Augustnominerad. Det är nämligen en mycket viktig bok.
Erkelius har skrivit flera minnesvärda böcker, som i skönlitterär form gestaltat existentiella dilemman. Efterträdaren från 1992 gjorde ett starkt intryck på mig. 2004 kom En sorts fred, som skildrar det föga ärorika maktspelet kring Per Albin Hansson i samband med att Sverige 1943 erbjöds en plan för att rädda tusentals judiska barn ur ghetton och läger nere i Europa.
I den nu aktuella romanen återvänder Erkelius till detta tema, men nu utifrån en helt annan utgångspunkt. Huvudpersonen är en författare i Erkelius egen ålder (drygt 70 år), som har många drag och erfarenheter gemensamma med Erkelius själv. Han upplevde 1963, under en vistelse på Cypern, en stark gemenskap med en ung judisk kvinna. Tillsammans reste de på motorcykel runt i de cypriotiska bergen, och hon berättade då om sina föräldrar och sin lillebror Frank, som alla dödades i Auschwitz. Den unge författaren lovade då att någon gång försöka ta reda på vad som egentligen hände när de tre deporterades från Paris till Auschwitz.
Mer än 40 år senare, då författaren drabbats av en svår cancer, bestämmer han sig för att på egen hand fullfölja det uppdrag han en gång åtog sig. Genom att på plats i Paris och på hotell Galicja i Oswiecim, fd Auschwitz, studera arkivmaterial och använda sin genom åren förvärvade gestaltningsförmåga, återskapar han ett troligt skeende, alldeles förfärande i sina detaljer.
Det är en djupt gripande och samtidigt omskakande berättelse. Hur mycket kan vi egentligen förstå av vad som hände i koncentrationslägren, till exempel med barnen? Vem kan göra anspråk att få berätta om det? Hur långt ska en människa sträcka sig för att ändå försöka? Och för att fullfölja en överenskommelse och ett uppdrag hon åtagit sig?
Jag är några år yngre än författaren. Jag har också rest runt med en kvinna i Cyperns bergstrakter – det var där Agneta och jag en gång bestämde oss för varandra. Frågan vad som egentligen händer med barn i krig har sysselsatt mig mer än kanske någon annan. Liksom den nu aktuella frågan om vilka uppdrag som återstår att fullfölja. Så Hotel Galicja träffar mig med stor kraft. Och känns samtidigt, paradoxalt nog, märkvärdigt trösterik.