Nedstörtade änglar

Idag är det Mikaels dag. I kyrkorna har man läst texten om Mikaels strid med draken. Mikael vann. För draken gick det sämre:

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Dessa nedstörtade änglar har alltid fascinerat. Citatet kommer från Uppenbarelsebokens 12:e kapitel. Men också i Henoks bok, en apokryfisk judisk skrift, som skrevs redan 11o f. Kr., spelar nedstörtade änglar en viktig roll.

I Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel från 1985 vävs fyra berättelser samman på temat kärlekens obegriplighet och vad det innebär att vara människa. Jag läste boken när den kom ut och blev starkt påverkad av den.

Det blev jag också av Walter Dean Myers Fallen Angels från 1989, en i USA mycket uppmärksammad ungdomsbok, som handlar om förhållandena för svarta soldater i USA:s armé under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet.

Under senare tid har det kommit fler ungdomsböcker på samma tema, till exempel Hush, Hush (i svensk översättning Fallen ängel) av Becca Fitzpatrick från 2010 (se omslaget till höger). Den har jag inte läst, men jag vet att den är mycket populär bland fantasy-intresserade ungdomar.

Kanske är de nedstörtade änglarna lättare att knyta an till än de himmelska. Lika dubbla till sin natur som vi lever de bland oss, eller inom oss, mitt i konflikten mellan det onda och det goda. Som en påminnelse om att bara den nedstörtade kan upprättas.

Trösteänglar, trots allt.

Read Full Post »

Att hälsa på en kompis

Jag vaknade i natt av en välbekant röst: ”Hur är det, Lars?” Rösten tillhörde min vän Dick, död sedan 29 år tillbaka. Så när jag såg mig omkring fanns ingen där. Men jag kom på att den folkhögskola där jag tillbringade natten bara låg någon kilometer från kyrkogården där han ligger begravd. Så idag, när jag föreläst klart, gick jag dit för att hälsa på. En vänlig man på kyrkogårdskontoret visade mig en karta med vägen till graven.

Nu står jag här. Det är mitt första besök. Och det har ju gått några år. Så jag är lite osäker.

”Allt okej med dig?” frågar han. ”Jag har det bra. Fin björk va?” Och hans godmodiga skratt går inte att ta miste på.

”Hänger du med på en promenad?” frågar jag. Han är, som alltid, med på det mesta. Vi går uppströms längs älven. Det slår mig att han åldrats. Han ser verkligen ut som vilken 69-åring som helst, inte alls som den 40-åring han var när han dog. Men hans nyfikenhet och humor är som förut. Vi har mycket att prata om. Det får stanna mellan oss.

Så är vi tillbaka och kramar om varandra, innan vi skiljs. Det är höst, och det har blivit kyligt i luften. Och jag kommer att tänka på ett par rader i den bok av Janusz Korczak, som jag bär med mig i ryggsäcken:

På ett naivt sätt fruktar vi döden och glömmer omedvetet att livet är en serie ögonblick av döende och pånyttfödelse.

Ja, sånt är livet, tänker jag. Och kanske döden. Undrar om skillnaden egentligen är så stor. Där i björkens närhet.

(Jag har skrivit en bok om Dick, Vemodet mitt i musiken. Läs mer om den här.)

Read Full Post »

Vad skulle Korczak ha sagt?

Idag har jag föreläst i Aula Magna på Stockholms universitet. Vid en temaeftermiddag tillägnad den polske barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak. Han högtidlighålls i år. Det var nämligen 100 år sedan det barnhem, där han arbetade, invigdes i Warszawa. Och 70 år sedan Korczak mördades i Treblinka, tillsammans med sina barnhemsbarn.

Janusz Korczak har genom åren varit som en mentor för mig. Ofta har jag återvänt till hans märkliga skrifter – idag talade jag mest om hans Barnets rätt till respekt från 1929. Och när jag hamnat i svåra situationer som haft med barn att göra, särskilt i etiska dilemman av olika slag, har jag ofta ställt frågan: Vad skulle Korczak ha sagt?

Leif Mathiasson har skrivit en fin biografi, Janusz Korzak och barnens värld. Och på Svenska Korczak-sällskapets hemsida finns också värdefull information, både om mannen i fråga och hans skrifter – och om aktiviteterna nu i år.

Ja, vad skulle Korczak ha sagt om myndigheternas agerande i fallet Haddile? Undrar jag ikväll. Jag tror han hållit med mig om mycket av det jag skrivit i mina tidigare kommentarer. Men så hade säkert lagt till något alldeles oväntat, kryddat med en rejäl dos besk humor. Sådan var han. Därför läser jag honom.

Read Full Post »

När samhället är försumligt

Efter att ha sovit på saken vill jag återkomma med ännu en kommentar kring fallet Haddile, som jag skrev om igår. Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets rättschef, hade en poäng i sitt i övrigt olyckliga framträdande i Aktuellt igår. Myndigheterna hade inte gjort sitt, sa han. Han menade att socialtjänsten inte gjort tillräckligt för att försöka spåra Haddiles försvunna mamma.

Jag vet inte vad socialtjänsten gjort eller inte gjort i det aktuella fallet. Men så här bör det naturligtvis gå till: När en mamma dumpar sitt barn och sedan försvinner ska alla ansträngningar göras för att spåra henne. Dels för hennes egen skull – hon kan ju må dåligt, kanske rentav befinna sig i en psykos, och därför behöva hjälp. Men framför allt för barnets skull. Möjligheten till återförening ska förstås undersökas. Men även om en sådan inte skulle vara möjlig är det viktigt att finna mamman ändå. Barnet har, också enligt barnkonventionen, rätt till en regelbunden kontakt med föräldern – så länge det inte strider mot barnets bästa. Och om en adoption blir aktuell är det ur alla synpunkter bäst om den kan ske i samförstånd, alltså med förälderns medgivande.

Här får nationsgränser inte spela någon roll. Socialtjänsten som omhändertagit barnet har samma utredningskrav på sig, även om föräldern befinner sig i ett annat land. Men uppgiften är då mycket svårare – arbetet måste ske i samarbete med myndigheter i det land där föräldern kan antas befinna sig. Många kommuner saknar kompetens för den uppgiften, och därför sker inte arbetet med den kraft som borde finnas där.

Från Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn har vi flera gånger tagit upp den här frågan med Migrationsverket. Också Barnombudsmannen har tagit initiativ. För här behövs ett mycket närmare samarbete mellan myndigheterna. Och den socialtjänst som hamnar i situationer av det här slaget behöver stöd utifrån. Drömmen skulle vara någon form av nationell eller regional task force, alltså ett kompetent tvärvetenskapligt konsultteam, som tidigt kunde anlitas i fall som dessa.

Men – ett barn, som Haddile, ska aldrig behöva betala priset för myndigheternas inkompetens eller försumlighet! Har man missat i handläggningen, som man här tycks ha gjort, så återstår ingenting annat än att tydligt och bestämt se till det enskilda barnets bästa. Och i fallet Hadille finns då bara ett alternativ: att låta henne stanna i familjehemmet. Och gärna fortsätta sökandet efter mamman. Skulle hon återfinnas och befinnas vara förmögen att ta hand om sitt barn måste en eventuell återförening ske successivt och varsamt med bibehållen kontakt mellan barnet och familjehemmet. Det finns internationellt en stor erfarenhet om hur man då bör gå till väga – men också om hur svårt och komplicerat detta är. Och om hur fullständigt fel allt kan gå om man gör som Migrationsverket tänkt sig!

Tillägg: I oktober 2011 hade Barnombudsmannen kallat Migrationsverket och Socialstyrelen till ett möte om bättre samverkan myndigheterna emellan kring av samhället omhändertagna barn – se här! BO meddelar idag på Twitter att han kommer att kalla myndigheterna till ett uppföljande möte. Tycks sannerligen behövas…

Read Full Post »

Statlig barnmisshandel

Dagens nyhetsinslag om den utvisningshotade flickan Haddile hör till det mest upprörande jag tagit del av – och då har jag ändå varit med om mycket. En liten flicka som först överges av sin mamma, som sedan misshandlas av mammans sambo, som omhändertas vid några månaders ålder och som sedan äntligen knutit an till en familj. Och som nu två år senare ska slitas loss från den familjen, sändas ensam till ett barnhem i ett land hon aldrig varit i och till ett språk hon inte förstår. Med den fromma förhoppningen att man ska kunna finna rätt på mamman (ingen vet var hon finns) och lyckas med en återförening. Så sanslöst oprofessionellt! Vilket cyniskt spel med en liten flickas liv och hälsa som insats!

Det som upprör mig allra mest är att Migrationsverkets jurist Magnus Rosenberg har mage att påstå att den planerade utvisningen sker i enlighet med principen om barnets bästa. Och att rättschefen Mikael Ribbenvik i kvällens Aktuellt är inne på samma spår. Alltså att man inte får beröva dottern hennes biologiska mamma, att återföreningen ska prioriteras, oavsett till vilket pris.

Båda herrarna tycks sakna de mest elementära kunskaper om barn, anknytning, effekten av trauma och förutsättningar för möjlig återförening. Det är därför djupt stötande att de yttrar sig om vad som är barnets bästa. INGEN kunnig barnpsykolog, barnpsykiater,  barnläkare eller socionom med erfarenhet av barnavårdsärenden skulle hålla med dem. Herrarna vet helt enkelt inte vad de talar om.

En utvisning av flickan på dessa premisser är ingenting annat än ett övergrepp av grövsta slag. En barnmisshandel i statlig regi. Jag utgår ifrån att Migrationsdomstolen nu sätter stopp för dessa planer.

Men vad ska vi göra med Migrationsverket? Från flera håll har vi under många år arbetat hårt för att barnkompetensen inom verket ska höjas till något slags rimlig nivå. En kväll som denna känns det som om vi inte kommit någonstans med det.

Jag utgår ifrån att Barnombudsmannen reagerar med största kraft. Men vad som egentligen behövs är kraftfulla politiska initiativ. Om Sverige ska ha kvar någon som helst trovärdighet när det gäller tillämpningen av barnkonventionen får det bara inte gå till på det här viset.

Read Full Post »

Barnets rättigheter i lag – och praktik

Idag är jag glad – med en del fortsatta förbehåll…

Igår kom äntligen propositionen Stärkt stöd och skydd för barn och unga (prop 2012/13:10). Den har vi väntat på. Den innehåller många av de förslag som kommit från Barnskyddsutredningen, Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen. Till exempel att varje barn som omhändertas ska ha en egen socialsekreterare, bättre uppföljning av de barn som placeras i familjehem och på institution med större möjligeheter för barnen själva att få komma till tals, krav på rutiner för tillfällen där det finns misstanke om vanvård etc.

Det är bra. Men lagstiftning är en sak, praktiken en annan. Här krävs också höjd kompetens, reformering av arbetsmetoder och ett i varje medarbetare väl förankrat barnrättstänkande. Regeringen kommer att återkomma om detta, bland annat genom uppdrag till socialstyrelsen att utfärda riktlinjer. Det vill nog till, om barnen verkligen ska märka någon skillnad.

Och idag kom så beskedet om att regeringen i budgeten avsätter medel för att garantera också papperslösa och gömda barn rätt till skolgång. Äntligen! Heder åt Miljöpartiet som lyckats förhandla fram detta, trots hårt motstånd från främst moderaterna. Skolgång är en grundläggande mänsklig rättighet för alla barn, fastslagen av bl a FN:s barnrättskommitté, som riktat hård kritik mot Sveriges senfärdighet på detta område. Men också här finns mycket att fundera över när det gäller praktiken. Hur ska de här barnen tryggt kunna komma till skolan utan rädsla för att polisen lurar bakom hörnet och genom att följa barnen hem får reda på var den utvisningshotade familjen bor? Det går att lösa, det visar erfarenheter från andra länder. Men det krävs en hel del fortsatt arbete för att få till fungerande riktlinjer för alla inblandade myndigheter. Låt oss hoppas att den viljan och förmågan finns.

Så igen: Barnrättstänkandet måste finnas på alla nivåer och vara djupt förankrat hos alla oss som på olika sätt kommer i kontakt med barn. Därför blev jag glad idag när Studentlitteratur hörde av sig och berättade att man nu vill göra en omtryckning av min bok Förskolebarnets mänskliga rättigheter. Det är mitt bidrag till kunskapen om vad ett sådant tänkande kan innebära i praktiken, främst i förskolans värld. Jag tycker förstås att boken bör finnas på varje förskola och gärna läsas också av förskolans föräldrar!

Read Full Post »

Lilla Döden hälsar på

Idag landade en av de finaste barnböcker jag vet i min brevlåda: Lilla Döden hälsar på av Kitty Crowther, i översättning av Gun-Britt Sundström.

Kitty Crowther fick ta emot ALMA-priset 2010. Hon kommer från Belgien och skriver på franska. Hon räknas som en av världens främsta bilderbokskonstnärer. Läs mer om henne här!

Bokens originaltitel är La visite de petite mort, och jag har skrivit om den tidigare – se här.  Sedan några år har den funnits i dansk översättning. Och nu, sedan bara några veckor, också i svensk. En blomma till Berghs förlag för det initiativet!

Som barnläkare har jag alltid hållit utkik efter böcker om barn och döden. Den här hör till de allra bästa. Ömsint, humoristisk, underfundig, hoppfull. En bok också för vuxna. En bok för oss i behov av tröst.

Read Full Post »

Samtal inför vintern

Jag har just läst ut Paul Austers nya bok Winter Journal. Låt mig först som sist säga: Jag tycker mycket om boken! Det är ingen självklarhet. Recensionerna i engelskspråkig press har varit motsägelsefulla. Några har berömt boken, andra har sågat den. Något som Paul Auster i och för sig numera är tämligen van vid. Och den här boken provocerar verkligen!

Winter Journal är ett slags självbiografi. I samband med att Auster fyller 64 år blickar han tillbaka på sitt liv. I rapsodiska återblickar utan kronologisk ordning lyfter han fram händelser som varit viktiga för honom. I centrum står hans kropp. Vad huden, händerna, ögonen och öronen upplevt. Njutningar och krämpor, kärlek och ensamhet, mod och feghet, glädje och panisk rädsla.

Boken är skriven i andra person. Alla förväntade ”jag” är ersatta av ett ”du”. Det känns lite förvirrande i början. Så vänjer man sig som läsare. Samtidigt som man börjar fundera över vem som är ”jag”. Paul för ett samtal med sig själv, lyfter ut berättarjaget utanför den egna kroppen, ser sig själv utifrån. Ungefär som Hanna Arendt beskriver den ständigt pågående dialogen mellan jag och mig själv. Eller, tänker jag, som Sokrates daimon, den där märkliga samtalspartnern som dök upp upp då och då och hade synpunkter på hur Sokrates tänkte. Eller som de daimoner, som Philip Pullman skriver om i sin trilogi Mörkrets materia, de där filurerna som sitter på vår axel och som vi hela tiden samtalar med om smått och stort.

För mig fungerar Austers berättargrepp. För den där inre dialogen är jag väl förtrogen med. Både till form och innehåll. Jag känner helt enkelt igen mig i det skamlöst narcissistiska samtal Auster för med sig själv. Och med mig som läsare. För när han hela tiden talar om sig själv som ”du” dras också jag in i berättelsen. Jag börjar jämföra. Hur var mitt liv då? Mycket av det Auster berättar om har jag själv upplevt, om än på lite annat sätt.

Vi som läst Auster tidigare känner igen oss. Främst återvänder han till The Invention of Solitude (Att uppfinna ensamheten) från 1982, boken om hans pappa. Vi får nycklar och bakgrund också till några andra av hans tidigare böcker. Men jag undrar om inte Winter Journal också fungerar alldeles utmärkt som en dörröppnare för den om aldrig läst Auster tidigare. Den väcker nyfíkenhet på både hans och hustrun Siri Hustvedts författarskap. Pauls och Siris förhållande ägnas många sidor i boken!

Men, tänker jag också, kanske drabbar den här boken mest oss som, liksom Paul Auster själv, närmar oss vintern i våra liv och som redan är sysselsatta med den här sortens uppsummeringar och inre samtal om vad livet gett oss – på gott och ont. Och som därför står försvarslösa inför bokens slutord:

You are sixty-four years old. Outside, the air is gray, almost white, with no sun visible.You ask yourself: How many mornings are left?

A door has closed.  Another door has opened.

You have entered the winter of your life.

Paul Austers Winter Journal är värd många läsare. Den utkommer på svenska i januri 2013 på Albert Bonniers förlag med titeln Vinterdagbok.

 

 

Read Full Post »

Hissen i Giron

Vi är på resa och har  just kommit till Giron. Vi checkar in på hotellet och beger oss mot vårt rum. I korridoren möter oss anvisande skyltar. ”Private” står det på en dörr. Och så en förvirrande skylt om transport i vertikalled. Den som vill åka hiss ska gå till vänster, den som vill nyttja en ”elevator” bör välja den högra vägen.

”Det här kunde ha varit Sverige”, tänker jag. Alltfler privata rum. Och så alla dessa dubbla budskap. Ett slags försåtlig diskriminering. Svensktalande till vänster, övriga till höger. Visserligen finns det bara en hiss (jo, jag har kollat), men håll er isär på vägen dit.

Tills det slår mig att vi faktiskt är i Sverige. Giron har ju fått namnet Kiruna på svenska.

Read Full Post »

Paddus, trumman och skammen

Paddus, den gamla samiska offerplatsen några kilometer från Lapporten, ligger som en klippö ute på fjällheden. Nu lyser stenen i rött i den bleka höstsolen.

Jag fylls av andakt och respekt när jag står här. Och av skam. I skrifen Trumtid. Om samernas trummor och religion, utgiven av Ájtte, det samiska muséet i Jokkmokk, berättas om den förföljelse samerna utsattes för i slutet av 1600-talet, då staten och kyrkan ville stärka sin makt över Sápmi:

Lars Nilsson från Pite lappmark var en av dem som fick sätta livet till. Han tvingades att med sin trumma och sina offerträn beträda bålet. Han hade försvarat sin tro och försökt att med hjälp av trumman rädda sitt drunknade barnbarn tillbaka till livet. Prästen hoppades att hans död skulle bli ett varnande exempel.

Så kunde man en gång agera, i statens och Jesu namn. För svenskhetens och den rätta trons bevarande. Idag…

 

Read Full Post »