Midsommar vid Hjälmaren

Jag vet inte om jag någonsin tyckt om midsommaren. När mamma och pappa ville ha oss med till firandet runt majstången på Ultuna var vi måttligt intresserade. För att uttrycka det försiktigt. Men då var vi i de begynnande tonåren, och det kändes mest pinsamt att behöva se på hur de vuxna och småungarna fånade sig på gräsmattan. Det var ingenting för oss.

Femton år gammal konfirmationsläste jag hos min morbror och moster i Undersåker (morbror Sven var präst där). När det blev midsommarafton föreslog moster Birgit att vi skulle göra en utflykt. Vi vandrade genom skogen flera kilometer till en liten sjö, och där satt vi bara tillsammans och såg ut över vattnet. Då förstod jag vad det stora vemodet var för något, och jag är så tacksam mot min moster för att hon vågade utsätta mig för det. Nu känner jag igen när det kommer.

Som vuxen har jag förlikat mig med midsommaren. Jag har till och med dansat runt majstången med mina yngre barn, medan tonåringarna suckat vid sidan om och förlorat sig i sina drömmar. Nu är de inte med längre, några av dem dansar med sina barn.

I år tillbringade jag midsommaraftonen på Hjälmargården med en grupp vuxna i min egen ålder. Vi hade det riktigt bra tillsammans. Några dansade till och med.

Och när vi på midsommardagen besökte spelmansstämman på Julita gård insåg jag plötsligt hur ovanligt det är att se vuxna och barn leka ihop. På riktigt. Eller spela tillsammans. Också det på riktigt. På lek – och på stort allvar. Om midsommar kunde få vara just så borde vi nog midsomra mycket oftare. Någon gång i veckan kanske.

Read Full Post »

Sommarsolståndet

Denna mulna dag är årets längsta. För mig är sommarsolståndet förknippat med ett särskilt minne från 1960:

Jag är arton år och sommarjobbar som anläggningsarbetare i Glomfjord, strax söder om Bodø. Vid vår svenska midsommar, norrmännens Sankt Hans, följer jag med några vänner ut till Gildeskål. Vi samlas på havsstranden, som här vetter mot norr. Sent på kvällen tänds eldarna, en blåsorkester spelar.

Vi sitter stilla och ser på solen. Den sjunker sakta nedåt, allt rödare, och rullar sedan under någon halvtimme just över havshorisonten. När den åter börjar stiga reser vi oss upp och sjunger tillsammans Nordlandssången av Elias Blix:

Aa eg veit meg eit land
langt der uppe mot nord,
med ei lysande strand
millom høgfjell og fjord.
Der eg gjerne er gjest,
der mitt hjarta er fest
med dei finaste band.
Aa eg minnest, eg minnest
so vel dette land!

Vi åker hemåt i en känsla av tillfälligt lugn. Men under ytan ligger oron. Bodø finns denna sommar i världshändelsernas centrum på grund av den så kallade U2-incidenten. Just före sommaren, den 1 maj, blev ett amerikanskt spaningsplan med Francis Gary Powers vid spakarna, nedskjutet över Sovjetunionen på sin färd från Peshawar till – Bodø. Det kalla kriget är iskallt nu.

Den nordliga stranden mitt i världen. Solen som inte vågar gå ner. Eldarna och sången.

 

Read Full Post »

Flädersaft – dag 8

Så har det då blivit dags för sista steget. Idag tog vi ut den stora kastrullen ur kylskåpet. Vi lyfte upp blomklasarna med hålslev och silade sedan resten genom en vanlig trådsil. Här har man ett val. Den som vill ha en helt partikelfri saft väljer silduk eller melittafilter. Vi har ingenting emot de mikroskopiska blomrester som möjligen kan finnas kvar. Hade vi sett spår av kryp på blommorna kanske vi valt ett annat alternativ.

Så är det bara att hälla upp saften i lämpliga burkar – glassburkar modell mindre är inget dumt alternativ. Och så skjuts in i frysen! Den frysta saften får sedan en konsistens som gör den lätt att sleva loss i lämpliga portioner när någon eller några vill ha.

Men stopp nu – vi måste ju provsmaka först! En del saft spädes med fyra delar iskallt vatten. Skål! Mmmm!!

Read Full Post »

Kapillärer – gränsland där liv förmedlas

Kapillärerna är våra minsta blodkärl, osynliga för ögat. Här sker utbytet, där livgivande syre och näringsämnen växlas mot koldioxid och slaggprodukter. 

Kapillärerna är också namnet på den sommarutställning som invigdes idag i Lunds domkyrkas krypta. Här hänger nu ett antal målningar av Hertha Hanson, ung konstnär från Malmö, målade just för kryptan med dess dunkla men mångskiftande ljus.

I ett ovanligt levande samtal med Lena Sjöstrand berättade Hertha om tankarna bakom verken. Samtalet kom bland annat att handla om kryptan som ett rum för hela människan, där inget lager i vår inre struktur är mindre viktigt än något annat – och om målningarna som återspeglar just det, där alla lager är synliga, också den linnefärgade duken som på några tavlor delvis lämnats otäckt och som går ton i ton med den varmt gula stenväggen.

Min kunskap om samtidskonst är inte stor – det är musiken som är mitt andra språk. Kanske hade jag inte sett Hertha Hansons konst om jag inte varit i domkyrkan för att höra Janåke Larsson spela Bach. Nu fick jag uppleva både musik och bildkonst denna lördagsmorgon.

När jag vandrat runt en stund i kryptan och när ögonen fått vänja sig vid dunklet där nere tänkte jag: Har inte de här tavlorna alltid funnits här? Så kongenialt tycker jag faktiskt Hertha lyckats fånga rummets själva andning och fogat in sin konst i den.

Se gärna den här utställningen om du kommer till Lund i sommar! Varför inte en lördagsmorgon, då du också kan lyssna till en halvtimmes högklassig musik med början klockan 10. Men ta lite tid på dig i kryptan! Så att ögonen hinner mörkeranpassa sig. Och så att du hinner lyssna till den både kroppsliga och andliga musik som skapas i kryptor och kapillärer.

Hertha Hansons hemsida finner du här.

Read Full Post »

Flädersaft, dag 3

Det har nu gått två dygn sedan vi inledde arbetet med flädersaften. Ikväll var det dags för steg 2: Citronskivorna lyftes försiktigt upp med hålslev – de har nu gjort sitt.

Blommorna ska dra ytterligare ett antal dagar i sin sockerlag. Men nu behövs svalare omgivningar. En jordkällare hade varit perfekt. I brist på den får det duga med nedersta hyllan i kylskåpet.

Idag kom ett trevligt brev från Evelin i Tärnaby:

Läste på din blogg att ni tillverkade fläderblomssaft – Just nu blommar häggen hos oss i Lapplandsfjällen, och häggblomssaften blir klart imorgon – samma recept. Mmmmh!

Fläder och hägg… finns det fler recept på saft från våra vanliga blommor? Välkomna i så fall!

Och om fem dagar återkommer jag med steg 3 i vårt arbete med flädersaften!

Read Full Post »

Rött ljus för nya trafikförslag

 

Nu lanseras det ena mer vettlösa förslaget efter det andra för att lösa Stockholms trafikproblem. Det senaste är att cyklister, och kanske även bilar, ska få köra mot rött om de svänger till höger – läs artikel i dagens DN här.  Och då blir min fråga förstås: Var kommer barnen in?

Psykologprofessorn Stina Sandels (1908-1990) var pionjär i forskningen om barn i trafiken. Redan 1968 utkom hennes klassiker på området, Små barn i trafiken: undersökningar av små barns trafikförmåga. En av hennes slutsatser var att barn har behov av absoluta regler, om de ska kunna hantera en komplex trafiksituation. Rött ska vara rött och grönt ska vara grönt. Hon pekade på det pedagogiska problem som redan finns när det gäller trafiksignaler: ”Du ska gå mot grön gubbe! Men du måste se dig noga för – det kan komma bilar ändå, till exempel någon som kommer bakifrån och ska svänga runt hörnet!” Inte lätt att fatta för en sexåring!

Och hur ska en cyklande tioåring, kanske morgontrött och sent ute på väg till skolan, kunna hantera nya regler med innebörden: ”Du får absolut inte köra mot rött – men i vissa lägen kan du få göra det!” Den som tror sig kunna lära barn det är antingen grovt okunnig eller obotligt naiv!

Om de nya reglerna införs måste de kombineras med ett cykelförbud för alla under 15 år. Och det är diskriminering.

Här, om något, finns det skäl att påminna om barnkonventionens artikel 3: ”Vid alla åtgärder som rör barn… skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Trafikmiljön rör barn! Förslagen om att få köra mot rött skulle allvarligt öka riskerna för barn i trafiken! De får alltså rött ljus och bör genast förpassas till papperskorgen!

(Bild från http://www.fotoakuten.se) 

 

 

Read Full Post »

Flädersaft, dag1

I min lilla trädgårdstäppa i Lund finns en stor fläderbuske. Idag är det dags att skörda. Gunnel kan det här. Av en granne i Bjärred fick hon för länge sedan ett recept på flädersaft, och det följer vi nu. Det här behöver man:

30 knippor fläderblommor

50 g citronsyra

2 citroner

2 kg socker

2 liter vatten

Vi började med att klippa av fläderblommorna, som vi sedan sköljde noga innan vi lade dem tillsammans med citronsyran i en stor kastrull.

Sedan skivade vi citronerna med skal och lade dem över blommorna.

Så kokade vi upp vatten och socker och slog sedan den heta sockerlagen över fläderblommorna. Så lock på kastrullen. Alltsammans ska nu ska stå och dra i rumstemperatur i två dygn.

Följ den spännande fortsättningen! Om två dagar är vi alltså framme vid steg 2, men det kommer att dröja en hel vecka innan saften är klar!

Read Full Post »

Hängiven, omgiven, övergiven

Hängiven, omgiven, övergiven… gamla ord med så olika innebörd, trots att de sluter sig som en cirkel och håller varandra i hand.

Här står Klas, mitt äldsta barnbarn. Nyss har han tillsammans med sina kompisar sprungit ut från Thorildsplans gymnasium. Ut i solen, i det fria.

Glädjerop, visselpipor, blommor och banderoller. Trängsel. Många som ger sig hän, känslan av befrielse, att ha slutfört, att något öppnar sig. Hängiven – men omgiven. Händer, kramar:

”Vi finns med dig, vi är glada med dig, vi önskar dig allt gott.”

På tåget upp till Stockholm läser jag Elisabeth Hjorths Hängivelsen. Ett helt annat slags hängivelse, en antites. Motsatsen till befrielse, att ge sig hän in i ett beroende, att låta någon annan ta över ens liv. Om vad som händer en ung flicka när sekten och pastorn kidnappar hennes gudslängtan och underminerar det sista av hennes självkänsla. En aktuell, angelägen och skrämmande bok. Jag tänker på Erich Fromms Flykten från friheten när jag läser den.

Två former av hängivelse. Den ena möjlig bara för den som är omgiven av trygga händer. Den andra sprungen ur tidig övergivenhet. Eller som Elisabeth Hjorth uttrycker det, när hon låter den unga kvinnan tänka tillbaka på sin barndom, på församlingen som hennes familj tillhört och på allt tal om helvetet som väntade den otrogne:

Alla visste att det fanns. Men helvetet var aldrig det värsta, avlägset bara. Reserverat för utomstående. Värst var övergivelsen.

 

Read Full Post »

Barnfattigdomen – en realitet

I dagarna har Rädda Barnen presenterat ännu en rapport om barnfattigdom. Underlaget har tagits fram av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Tillsammans med Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare, redogör han för de viktigaste resultaten i en debattartikel i Aftonbladet – läs den här. Eller, ännu hellre, läs hela rapporten här!

Rapporten visar att den absoluta barnfattigdomen inte ökat. Det är alltså inte fler barn som lever under den gräns som ingen ska behöva leva under. Däremot har den relativa fattigdomen ökat. Det innebär att klyftorna ökat. De minst bemedlade barnen har halkat efter i förhållande till de mest gynnade.

Spelar det någon roll? Ja, i allra högsta grad. Både barn och vuxna jämför sig med varandra. Att inte alls bo lika bra, att inte kunna bära samma kläder, ägna sig åt samma fritidsaktiviteter, göra samma resor… att alltid uppleva sig som rejält missgynnad jämfört med kompisar och skolkamrater – sånt påverkar. Och att märka att klyftorna bara växer gör inte saken bättre. Det finns en omfattande forskning som visar att detta också får negativa effekter på hälsan, både den fysiska och psykiska.

Dahlin och Salonen menar att en alltmer passiv familjepolitik är en av orsakerna till problemen. Men den viktigaste frågan är förstås denna: Hur kan vi överhuvud taget acceptera en utveckling som innebär ökande klyftor i samhället? En sådan utveckling strider mot en av de viktigaste grundtankarna i FN:s barnkonvention, återspeglad i artikel 2. Men också mot den samhällsetiska principen om att dela lika. Eller har vi helt övergett den nu?

Read Full Post »

Nationaldag – men vad är ”swedish values”?

Idag firar vi nationaldag. Frågan är vad det är vi firar. Sverige som nation? Vår svenska identitet? Svenskheten?

För en knapp vecka sedan fick Shaun Tan ta emot Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Det skedde vid en fin ceremoni i Stockholms konserthus. Alltigenom lyckad – så när som på en punkt: handelsminister Ewa Björlings tal, som hör till de mest pinsamma jag fått lyssna till. Expressens  Gunilla Brodrej gav en fin bild av det hela – se här.   

Helst vill jag bara glömma alltsammans. Men Ewa Björling kom med några kommentarer som först måste lyftas fram i ljuset. Hon talade nämligen om svenskhet, om ”swedish values”, som hon menade att vi skulle sprida över hela världen. Som exempel på sådana svenska värderingar tog hon alla människors lika värde, yttandefrihet och jämställdhet – alltså sådant som finns fastlagt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Knappast särskilt ”swedish” med andra ord.

Ewa Björling borde känna till den kritik som sedan länge riktats mot FN:s allmänna förklaring och mot de konventioner som följt i dess spår: att de drivits fram av västländerna och mer speglar ”western values” än ”global values”. Det har krävts stor möda och god vilja från många håll för att få den internationella uppslutning kring dessa koder som är nödvändig för att de ska bli meningsfulla. Hela Wienkonferensen 1993 ägnades åt detta.  Att då, som Ewa Björling nu gör, på nytt kidnappa dessa värderingar och göra dem till ”swedish” (vilket kommer att uppfattas som ”western”) och proklamera ett korståg med ”våra” värderingar som spjutspets –  eller kanske handelsvara? – är snudd på sabotage mot dem som arbetar med mänskliga rättigheter på fullt allvar.

Och frågan är hur ”swedish values” egentligen står sig. I en nyligen publicerad svensk del av World Values Survey kommer det fram en skrämmande glidning i synen på just dessa frågor, främst bland de yngre. 20 % av våra unga medbogare är beredda att sälja sin röst för en mindre summa pengar och ännu fler tycker inte det spelar någon roll om vi har demokrati eller inte – se här. ”Swedish values”?

Och när en statlig utredning efter hård internationell kritik nu äntligen lade fram ett förslag om att alla som bor och vistas i Sverige ska få tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor (läs gärna utredningen här) var migrationsminister Tobias Billström, liksom SD förstås, genast negativ i sina kommentarer. ”Swedish values”, kanske?

Idag, på Nationaldagen, skulle jag önska att vi först bestämmer oss för att på nytt försöka leva upp till de värderingar vi åtagit oss att omfatta när vi skrivit på konventionerna om de mänskliga rättigheterna. När vi så känner oss tryggt förankrade i ”international human values” kan vi kanske på nytt börja fundera över vad ”swedish values” är – men låt oss använda små bokstäver när vi formulerar oss! Och låt oss se värdefrågorna som en agenda för samtal på lika villkor – inte som en exportvara!

Read Full Post »