Jag vet inte om jag någonsin tyckt om midsommaren. När mamma och pappa ville ha oss med till firandet runt
majstången på Ultuna var vi måttligt intresserade. För att uttrycka det försiktigt. Men då var vi i de begynnande tonåren, och det kändes mest pinsamt att behöva se på hur de vuxna och småungarna fånade sig på gräsmattan. Det var ingenting för oss.
Femton år gammal konfirmationsläste jag hos min morbror och moster i Undersåker (morbror Sven var präst där). När det blev midsommarafton föreslog moster Birgit att vi skulle göra en utflykt. Vi vandrade genom skogen flera kilometer till en liten sjö, och där satt vi bara tillsammans och såg ut över vattnet. Då förstod jag vad det stora vemodet var för något, och jag är så tacksam mot min moster för att hon vågade utsätta mig för det. Nu känner jag igen när det kommer.
Som vuxen har jag förlikat mig med midsommaren. Jag har till och med dansat runt majstången med mina yngre barn, medan tonåringarna suckat vid sidan om och förlorat sig i sina drömmar. Nu är de inte med längre, några av dem dansar med sina barn.
I år tillbringade jag midsommaraftonen på Hjälmargården med en grupp vuxna i min egen ålder. Vi hade det riktigt bra tillsammans. Några dansade till och med.
Och när vi på midsommardagen besökte spelmansstämman på Julita gård insåg jag plötsligt hur ovanligt det är att se vuxna och barn leka ihop. På riktigt. Eller spela tillsammans. Också det på riktigt. På lek – och på stort allvar. Om midsommar kunde få vara just så borde vi nog midsomra mycket oftare. Någon gång i veckan kanske.
larsh.wordpress.com 