Amour – en nödvändig film

Amour med Michael Haneke som regissör känns som en alldeles nödvändig film. I varje fall för oss som kommit upp lite i åren  – men egentligen för alla andra också. Det är en ljus och samtidigt djupt tragisk film om kärleken, åldrandet, ensamheten och döden. Det äldre paret spelas av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva, båda väl kända av oss som älskade den nya franska vågens film på 1960- och 1970-talet. Nu är de båda drygt 80 år och gör en lysande gestaltning av Georges och Anne, ett gammalt musikerpar, vars liv plötsligt förändras då Anne drabbas av flera strokes. Isabelle Huppert spelar dottern Eva, också hon musiker. Och Annes tidigare pianoelev Alexandre av – Alexandre Tharaud, känd konsertpianist, som också bidrar med den vackra pianomusik, mest Schubert, som spelas i filmen.

Jag såg filmen tillsammans med Gunnel, och efteråt… sällan gick vi så länge alldeles tysta tillsammans. Nästa morgon konstaterade vi att filmen funnits inom oss hela natten. Fortfarande har jag svårt att skriva om den. Mer än en enda reflektion denna mörka regnkväll i november:

Jag befinner mig i Stockholm på en liten konferens om lek. ”Leken är en förutsättning för allt verkligt liv”, sa lekforskaren Lars-Erik Berg idag. Och det sista som överger människan, tänkte jag. Med en av filmens starkaste scener på näthinnan. Anne har till slut blivit liggande i sin säng och har tappat i stort sett all talförmåga. Kommunikationen mellan henne och Georges är på väg att haverera. Då de kommer på att de sakta och trevande kan sjunga en sång tillsammans, Sur le pont d’Avignon, on y danse, on y danse…

Read Full Post »

Får man vara vis nuförtiden?

Tack för visdomsorden! messar hon till mig, min dotterdotter som just fyllt 18. Jag har sänt ett grattismess med en liten filosofisk reflektion kring det där med att bli vuxen, inspirerad av ett samtal vi hade om saken för några dagar sedan.

Hon skojar med mig, tänker jag först. För hon är en finurlig tjej med humor och lagom distans till både sig själv och andra. Jag är 70, tänker jag att jag ska svara. Med rätt att vara vis. Men det låter lite fånigt. När tog jag mig den rätten?

Det är då jag kommer att tänka på madame Zhang, den gamla damen jag mötte i Kina för länge sen. Som bad att få tala med mig och sedan gav mig ett noga avvägt råd om hur jag ska leva. Och så tänker jag på Ulla Lindström, hon som finns på bilden till vänster. Ulla, fredsdivraren, var först statsråd och sedan ordförande i Rädda Barnen. Jag lärde känna henne där när jag var drygt 30 och blev invald i styrelsen. En gång bad hon att få tala med mig i enrum. Hon var 33 år äldre än jag och sa att hon gjort några iakttagelser när hon sett mig igång. Nu ville hon berätta om det och ge mig ett ord på vägen. Just så sa hon, ett ord på vägen. Det ordet bär jag fortfarande med mig, som ett slags hemlig kompass.

Vad madame Zhang sa? Vad Ulla Lindström sa? Det får stanna mellan oss. Men jag är tacksam för att de tog sig rätten att vara visa. Så tänk om min dotterdotter inte var ironisk i sitt mess… eller bara lite i alla fall? Det är bara hon själv som kan ställa in avståndet och välja vad hon vill ta till sig. Det är hon fullt kapabel till.

Men vi gamlingar – låt oss ta oss rätten att vara visa ibland! Nånting har vi väl lärt oss under alla dessa år! Eller?

Read Full Post »

Barns livsvillkor – en etisk fråga

I Malmö pågår just nu ett viktigt arbete för att kartlägga hur hälsa och social välfärd är fördelad mellan stadens olika invånare. En särskild kommission har bildats för uppdraget. En av kommissionärerna är Marie Köhler, som också är chef för Kunskapscentrum för barnhälsovård i Skåne. Marie är en av mina nära vänner och numera min medförfattare till boken Leva med barn.

Idag finns i Sydsvenskan en utmärkt artikel av Marie, där hon berättar om den delrapport hon varit ansvarig för,  Barns hälsa i Malmö. Även om forskningen inom området fortfarande är bristfällig, och ”spretig” för att använda Maries uttryck, är bilden ändå ganska klar: Många barn i Malmö mår bra, men skillnaderna mellan olika grupper är oroväckande stora, och alltför många barn lever med stora hälsobrister och dessutom i en miljö, där bristerna hela tiden förstärks.

I rapporten ges en rad konkreta förslag till hur förhållandena ska kunna förbättras. Jag fäster mig vid ett uttalande Marie gör på kommissionens hemsida:

Det finns mycket kvar att göra innan vi lever upp till FN:s Barnkonvention. I slutänden handlar det om etik och moral. Men viktigast av allt: med hjälp av vissa prioriteringar går det att minska skillnaderna och putta saker i dess rätta riktning.

Just så är det. Barnets rättigheter handlar om etik, moral och prioriteringar. Så enkelt. Och så svårt.

Read Full Post »

Gamla och nya röster

Då och då läser jag en deckare. En av mina favoritförfattare inom den genren är Denise Mina. Hon kommer från Glasgow, dit också hennes berättelser är förlagda. Just nu läser jag Gudar och odjur, en uppföljare till Getingsommar, som jag hade stort utbyte av.

Det finns hos Mina ett starkt socialt engagemang. Hon har också en förmåga att finna formuleringar, som man gärna vill återvända till och reflektera över. I boken jag nu läser beskriver hon med humor och språklig pregnans ett fackligt-politiskt möte. Flera av de som deltar tycks ha passerat bäst före-datum. När en av de äldre herrarna hållit en något diffus utläggning om sakernas tillstånd konstaterar Mina:

Men ingen lyssnade eftersom han var gammal, även om alla låtsades lyssna eftersom han var gammal.

Då är det mer uppfriskande att lyssna till nya röster. Till exempel Lund Symphonic Band, som gav en bejublad konsert i Västerkyrkan igår kväll. Agnes, min dotterdotter, spelar oboe i bandet. Här bjöds både på traditionell musik för blåsorkester, som Sousas Stars and Stripes och Widqvists Under blågul fana, och storbandsjazz av bästa märke, som Utbults härliga Lawn Mower Race. Den här kvällen lyssnade alla – ingen behövde låtsas! Bandet, som till största delen består av gymnasister, ska till Paris i vår. Välförtjänt!

Read Full Post »

Pinsamt dubbelfel i Umeå

Häromdagen skrev jag här på bloggen om ett nytt konstverk i Umeå, nämligen den utsmyckning som FA+, dvs Ingrid Falk och Gustavo Aguerre, utfört i en gångtunnel intill järnvägsstationen – se här. Konstverket är nu invigt. Men… då stiger en politiker, Hans Lindberg (S), in på scenen,  och ser till så att ett av Sara Lidmans citat först tejpas över! Citatet lyder: ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det.”

Lindbergs motivering för ingripandet förtjänar att återges: ”De med begåvningshandikapp kanske inte förstår den konstnärliga tolkningen av Sara Lidmans citat och ställer sig och skriver på väggen.”

Lindbergs diskriminerande uttalande har kritiserats skarpt och välförtjänt inte bara av konstnärerna själva utan också av företrädare för FUB liksom av andra upprörda umebor – se här och här. Det finns knappast belägg för att utvecklingsstörda vandaliserar konstverk mer än några andra. Är för övrigt inte tejpandet en vandalisering i sig?

När man möter politiker med en sådan brist på respekt för konstnärers yttrandefrihet och en så låg tilltro till sina egna medborgare, ett ovanligt pinsamt dubbelfel, är det skönt att tänka på Sara och vad hon stod för. Till exempel i den artikel som det nu aktuella citatet är hämtat ifrån:

Med tre fyra timmars arbetsdag skulle ingen ha råd med privatbil. Men alla skulle ha tid att cykla. Och naturligtvis, skulle tåg, bussar och tunnelbana ha nolltaxa och gå ofta. SJ skulle bli folkets järnväg. Alla stängda stationshus skulle öppnas. Och under en övergångstid – innan det blivit en självklarhet – skulle det sättas upp anslag i den här stilen: ‘Du som går här förbi är behörig att stiga in och värma dej – oavsett om du ämnar åka med nästa tåg eller ej. Också denna lilla kur är en vrå i folkets hem, som behöver din närvaro. Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det.

Ur ”Om jag finge förändra Sverige” av Sara Lidman (ursprungligen publicerat i Expressen 22/2 1977)

Read Full Post »

Välja väg

På en bistro i Uppsala sitter jag och pratar med min son Tor, journalist och idéhistoriker. Vi talar om yrkesval. Märkligt, säger jag, av mina åtta barn är fyra journalister eller på väg att bli. Ingen läkare, ingen sjuksköterska.

Har du aldrig själv ångrat ditt yrkesval? frågar Tor. En hypotetisk fråga, lite sent påtänkt när man är 70. Jag säger nej, det har jag nog inte. Så där som man säger. Nästa morgon går jag runt i Uppsala och kommer förbi gamla Anatomen, Asis som vi sa. Här började jag mina medicinarstudier 1961. Inte längtar jag tillbaka dit precis. Men barnläkaråren… ångrar?… nejnej.

Och sådana där tankeövningar känns inte så meningsfulla. Kanske viktigare att i varje sekvens i livet se de val jag har idag. Det behöver jag bli bättre på. Det är så lätt att jag inte ser dem. För att jag är stressad eller tyngd av sådant jag inte kan påverka. För att jag är upptagen av något STORT val som tar kraft och skymmer alla de mindre val som verkar obetydliga just nu men som kanske får mycket större betydelse på sikt. För att det samhälle vi lever i förväntar sig en massa val av mig som jag inte är intresserad av och som bara gör mig less. Eller för att jag är för trött helt enkelt.

Så de där gamla valen… visst kanske jag kan lära mig något av dem. Alla blev väl inte så lyckade. Men just nu får de nog vila. Asis har slagit igen. Och jag bor i Lund.

 

Read Full Post »

Andlighet, utveckling och tystnad

Igår var jag med och inledde Ärkebiskopens konferens Barn och unga. En stor och viktig manifestation i konserthuset i Uppsala. Varm och positiv atmosfär. Sju minuter hade jag på mig för att tala om barnets rätt till andlig utveckling. Stor scen, mer än 1000 personer i publiken, strålkastare, drottningen, kronprinsessan och ärkebiskopen på första bänk. Jag gjorde mitt bästa, och när jag väl stod där kändes allt bra. Många kramar efteråt. Du kan läsa mitt tal om du klickar på länken nedan.

I natt vaknade jag så av en dröm. Jag stod på en mindre scen inför en helt annan men fullt synlig publik. Jag skulle framföra något, men kunde inte minnas vad. Skulle jag sjunga? Läsa en dikt? Tala? Jag hade ett manus i handen, men när jag såg ner i det fanns där bara en suddig, oläslig rad överst, sedan bara vitt. Jag stod tyst en stund men blev inte klokare. Vände om, gick med snabba steg av scenen, fann en loge, stängde dörren om mig och blev sittande framåtlutad med huvudet i händerna. Efter en stund kom en av arrangörerna in: Vad hände med dig? Jag sa att jag blivit illamående, blev rädd att svimma. Sånt händer, sa hon och lämnade mig. Jag hörde hur programmet fortsatte på scenen. Och skämdes över min bortförklaring. För att jag inte kunde stå för min språklöshet. Och mitt behov av tystnad. Back stage.

Konstig dröm, tänker jag. Som om jag fick besök i natt. Jag äter frukost, lämnar hotellet och sätter mig en stund på en bänk i tystnaden på Fadimes plats. Tänker på vad Ylva Eggehorn sa i talet efter mig. Om andlighet som ett inre rum av helighet. Inte till salu. Ett livsvillkor. Ibland, som för Fadime, till priset av ett liv.

Barnets rätt till andlig utveckling

Read Full Post »

Göra nåt – inte bara prata om

Igår ledde jag ett seminarium om barnets rättigheter. Det är en grupp lärare inom medicinska fakulteten i Göteborg som går en kurs i mänskliga rättigheter – ett lovvärt initiativ.

När jag var klar tog Linn Persson över. Hon representerar IFMSA-Sweden, en ideell läkarstudentorganisation som arbetar med humanitära frågor. Linn berättade om det projekt i Lima, Peru, som IFMSA i Göteborg startat. Projektet, Sembrando Esperanza, består av ett hem för tuberkulossjuka barn och vuxna.

Jag var trött efter ett tretimmars seminarium, men vaknade snabbt till då Linn tog till orda. Jag blir så inspirerad av unga människor som inte bara pratar utan som också gör nåt! Och dessutom gör det bra! Kolla på projektets hemsida här så förstår ni vad jag menar. Eller se den film om projektet som finns på youtube:

Read Full Post »

Barn som handelsvara

Idag har en utredning presenterats…. ja, så börjar många nyhetsinslag. Men den här utredningen liknar inte mycket annat jag tagit del av. Den bjuder på helt förfärande läsning. Författaren, Ingrid Åkerman, skriver om de 166 barn man funnit vid en kartläggning, barn som säljs för sexuella ändamål eller utnyttjas vid annan brottslighet. Ofta, men inte alltid, barn med utländsk bakgrund. Nästan alltid barn från familjer i social misär.

Läs följande citat från bokens inledningskapitel och fundera en stund över vad du läser:

När barnen som vistas tillfälligt i en kommun försvinner tycks de inte längre vara kommunens ansvar, enbart i speciella fall är det någon som efterlyser barnen eller försöker ta reda på var de tagit vägen. Det saknas därför grundläggande information och kunskap om hur barnen verkligen har det. Ett antagande är att de hör till mycket socialt marginaliserade grupper och att de övergivits, lånats ut eller sålts. Barnen är utan egna rättigheter och utan något socialt skyddsnät. De lämnas åt sitt öde och ingen vet vem som har huvudansvaret.

I Sverige. 2012. Lämnas hotade barn ”åt sitt öde”. Utan egna rättigheter. Ingens ansvar. Dokumentation saknas. Ingen vet vad som händer. Många försvinner på väg tillbaka till sina hemländer, står det i rapporten. Ingen har sett dem sedan de lämnade oss.

Ladda hem hela rapporten här. Läs – även om det tar emot.

Något måste göras – nu. Utredarens förslag om tydligare riktlinjer, bättre samordning, kompetensutveckling etc. är säkert bra. Men först måste vi vakna och se de här barnen. Som finns mitt ibland oss. Som kunde ha varit våra egna.

Read Full Post »

Fredsrörelse eller krigsstillestånd?

Söndagen som just tagit slut inleddes Global Week i Göteborg. I en radiosänd gudstjänst talade KG Hammar om människans värdighet – och ofullkomlighet. Han citerade Tomas Tranströmer från dikten Romanska bågar: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

På kvällen intervjuas en desillusionerad Kofi Annan i Agenda. Han talar om situationen i Syrien och varför han lämnade sitt FN-uppdrag som fredsmäklare: ”Mitt team försvann, jag blev ensam.” Hans egentliga uppdragsgivare, stormakterna, svek honom och drog åt olika håll och hans arbete blev då omöjligt. Men militär intervention tror han inte på. ”Den skulle bara göra allting värre.”

Senare visar Dokument utifrån ett franskt reportage om Afghanistan. Informativt, starkt – men djupt pessimistiskt. Den USA-ledda insatsen där har bara gjort situationen än svårare.

Det är som om krigen hängt sig och bara blivit till en rad stora fiaskon – så långt bort från mänsklig värdighet man bara kan tänka sig. Varför lär vi oss aldrig? Det är onekligen svårt att vara stolt när vi dagligen får stifta bekantskap med hur människan faktiskt beter sig.

Plötsligt kommer jag att tänka på sommaren 1981, då jag och min äldste son Petter följde med den stora fredsmarschen in i Paris.  Sångerna, gemenskapen, glädjen, beslutsamheten. Så många vi var!

Går det att bryta det stillestånd som råder nu? Kan vi på nytt börja en rörelse – mot fred? I det franska reportaget talades om ”krigsherrarna” av olika slag. Nej, från dem har vi ingenting att vänta. Då tror jag mer på Kvinnor för fred. Som drog igång marschen 1981. Dags igen? Dags att återerövra åtminstone lite av vår stolthet – och värdighet?

Tillägg: Som av en tillfällighet ironiserar Nathan Schachar i en krönika i dagens DN (papperstidningen) över de ”fanatiska ‘fredsrörelser'” som tog plats på 1970- och 80-talet. Krönikan avslutas med orden: ”Troskyldighet, inte beredskap, är krigets jordmån.” Jag är så tacksam för att jag fortfarande hör till de troskyldigas skara. Och undrar om det inte finns en långt bördigare jordmån för krigen i andra kretsar.

Read Full Post »