Lost in Translation

I Sofia Coppolas omtalade film Lost in Translation från 2003 får vi möta två vilsna amerikaner och deras möte i ett främmande och förvirrande Tokyo. Själv minns jag stämningen i filmen, känslan av tillfällig asyl och fullständigt främlingskap.

Karin Ingvarsdotter har lånat filmens titel till en av delstudierna i sin avhandling Mental Ill Health and Diversity, som i fredags ventilerades vid en disputation vid Malmö högskola. I denna delstudie, som kanske är den mest intressanta i hennes avhandling, beskriver Karin hur man kan hamna helt fel i en intervju om tolken missar både vad som faktiskt sägs och all undertext. Jag har i mitt arbete hamnat i sådana situationer. Men samtidigt självkritiskt undrat om det inte ibland också kan vara så att tolken kämpar förtvivlat för att överbrygga klyftan mellan två personer som av helt andra anledningar inte når varandra. – Du kan ladda ner Karins avhandling här.

Shaun Tan, som på tisdag får ta emot Alma-priset vid en ceremoni i Stockholms konserthus, är inne på samma frågor i sin grafiska roman Ankomsten, som i enbart bilder beskriver den känsla av utanförskap och overklighet som kan möta flyktingen i det nya landet. Den som översatt boken till svenska har bara behövt översätta bokens titel The Arrival till Ankomsten. Där kanske inte så mycket kan gå fel?

Shaun Tans bok visar samtidigt hur andra språk kan ta över när orden sviker. I det här fallet bildspråket. Musiken är ett annat sådant språk. 1971 komponerade Ingvar Lidholm verket Stamp music. Partituret finns på ett frimärke, och Lidholm kallar stycket därför det mest spridda av sina verk. Det finns i flera versioner – för sopran och orkester och som pianostycke. Igår framfördes det i domkyrkan i Lund som orgelverk i en starkt personlig och gripande tolkning av Tomas Willstedt. Musik som gick rakt in i hjärtat – utan språkliga barrärer.

Hjärtats språk kan aldrig vara endimensionellt. Det sänder och tar emot på flera kanaler samtidigt. När fler sinnen aktiveras minskar risken för översättningsfel.

Read Full Post »

Ellen Key och den fria leken

I slutfasen av arbetet på min bok om barnets mänskliga rättigheter i förskolan läser jag Ellen Key. Som så många gånger tidigare hamnar jag i Barnets århundrade, utgiven år 1900. I kapitlet Framtidens skola.

Hon inleder kapitlet med en skarp kritik mot den pedagogik som bedrivs i den tidens barnkrubbor och kindergartens. En pedagogik där vuxenstyrd lek, ordning och disciplin var viktiga grundbultar. Avskräckt av den lydnadsfostran hon sett i Tyskland föreslår hon att barn borde få stanna hemma tills uppemot 10-årsåldern. Men hon inser att detta mest är en from förhoppning, och kanske inte bra heller – också föräldrar far hårt fram med sina barn. Så förskolan blir nog kvar – men då måste den förändras:

Behövs tillsvidare eller framdeles en Kindergarten, låt den då vara en plats där barnen, ute eller inne, med samma frihet som kattungar och valpar få leka själv, hitta på själva, endast förses med medel att hitta kamrater att leka med. Låt en klok kvinna sitta och se på, men endast ingripa ifall ungarna hålla på att skada sig själva och varandra; stundom ge dem en handräckning, en saga men för resten vara alldeles passiv till det yttre, ehuru outtröttligt aktiv i fråga om att iaktta de lynnesdrag och de anlag, dem leken endast på detta fria sätt uppenbarar.

Fri lek – och noggrann observation av varje barns egenart för att kunna anpassa pedagogiken till just det barnets behov. Förlegat – eller i högsta grad modernt?

Hela kapitlet Framtidens skola finns på nätet och kan läsas här!

Read Full Post »

Shaun Tan om barndomen och skapandet

Här till höger ser ni årets Alma-pristagare, Shaun Tan från Australien, omgiven av Sven Hallonsten, redaktör för ibby-bladet, och Erik Titusson, chef för Alma-kansliet. Det är tisdag kväll, och Shaun Tan ska om några minuter börja sin pristagarförläsning på Kulturhuset i Stockholm.

Det blir en personlig och mycket tankeväckande föreläsning, illustrerad av Tans märkligt fantasieggande bilder. Tan varvar skisser och bilder från sin barndom med bilder ur hans nu prisbelönta böcker. Det formar sig till en fängslande resa, och publikens entusiasm är inte att ta miste på.

Själv fäster jag mig vid Tans lågmälda men intensiva och väl artikulerade försvar för barnets rätt till lek och litteratur utan pekpinnar och utan vuxnas moraliserande. Flera formuleringar kommer jag att bära med mig. Här fritt tolkade:

Barndomen är inte ett stadium i vår utveckling och något vi lägger bakom oss. Vi packar vår ryggsäck full av barndom och bär den med oss hela livet för att ta fram den när vi bäst behöver den.

Och så visar Tan en bild på ett av sina mytiska väsen i form av en vattenbuffel, en stor gestalt i mellanområdet mellan människa och djur. Med sin vänstra hand/tass/klöv pekar han långt bort:

Han pekar på någonting. Vi vet inte vad han pekar på. Det är inte säkert att han vet det själv heller. Men han pekar. Och vi har vår fantasi. Om vi har vår barndom med oss, förstås.

Shaun Tan tillför samtalet om fantasin och den fria leken en helt ny dimension. Hans föredrag bandas av UR. Jag återkommer om sändningstid, när jag får den. Lekens och skapandets vänner: Se föredraget!

Tillägg 25/5: Shaun Tans föredrag kommer att sändas på Kunskapskanalen måndagen den 30 maj kl 17.30 med repris den 11 juni kl 15.40. Programmet kommer också att finnas tillgängligt på http://www.ur.se/samtiden  Rekommenderas alltså varmt!

Read Full Post »

Dödens tåg och sexuellt våld

Idag har jag varit på DN:s utrikesdag i Stockholms konserthus. Illa organiserat, massor av folk, snarast smått kaotiskt – men spännande innehåll!

Höjdpunkterna för min del var två: Först Erik de la Regueras och Roger Turessons berättelse om migranternas resa med tåg genom Mexiko. Partisk är jag förstås eftersom Erik (på bild till höger) är min son. Det ursprungliga reportaget kan du läsa här. Idag visades en film byggd på Turessons fantastiskt fina bilder, innan de båda fick möjlighet att berätta och svara på frågor. Starkt och berörande.

Och så… Margot Vallström var med på länk från New York under ett inslag om en möjlig gryning för Afrika. Jag menar att hennes arbete för att fästa uppmärksamheten på det institutionaliserade våldet mot kvinnor under krig och konflikter är bland det viktigaste och, paradoxalt nog, mest hoppingivande som hänt inom det fredsfrämjande arbetet under senare år.

Dödens tåg och sexuellt våld – förfärligt att höra om. Men så länge verkligheten skildras och något görs finns det ändå ett visst hopp.

Read Full Post »

Den fria leken

Jag är just nu inne i en intensiv arbetsfas, hinner knapp läsa tidningen. Om några veckor ska manus vara klart till min nya bok. Den har arbetsnamnet Barn har rätt. Om barns mänskliga rättigheter i förskolan. Det känns som en viktig bok, och den är rolig att skriva. Jag arbetar nu med kapitlet om små barns lek. Ett av mina favoritämnen.

Då påpekar någon att Svenska Dagbladet på sin IDAG-sida just nu har en serie om barns lek. Häromdagen tog man heder och ära av den fria leken – se här. Ingemar Gens, som presenteras som ”samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert” är inte nådig i sin kritik:

Den fria leken är nästan fånigt hyllad. Det sägs att den är konstnärlig, dynamisk, kreativ och att den ger tillgång till en människas inre. Visst, ibland kanske. Men det är få gånger allt det där infrias… Den fria leken är också ofta uteslutande… Den fria leken är ofta väldigt stereotyp…

Osv.osv.

Och Pär Eriksson, pedagog på Trödje förskola i Gävle, instämmer och talar sig varm för ”den styrda leken”.

De båda herrarna tycks fullständigt ha missförstått vad fri lek är. De verkar tro att fri lek är att lämna en grupp barn åt sitt öde. Om de kunde sin Winnicott och sin Levinas skulle de veta att fri lek är något helt annat. Att den kräver struktur, trygga ramar och mycket närvarande pedagoger – men pedagoger som inte tror sig veta bäst och inte förser barnen med sin färdiga agenda. Pedagoger som går in i ett levande samspel med barnen, beredda att utvecklas och lära själva. Pedagoger öppna för den magiska kraften i det icke förutbestämda mötet.

Den fria leken – det får bli min nästa bok. Jag tror nämligen att den är viktigare än någonsin.

Read Full Post »

Eftermälen

På väg hem från Åland hälsar jag på hos Petter och Maria i Kista, där de bor tillsammans med sina tonårskillar Klas och Nils (mina två äldsta barnbarn). Sent på fredagskvällen går vi en promenad bort över Järvafältet mot Tensta . Vi kommer förbi Eggeby gård och stannar till vid Eggebystenen, troligen Järvas äldsta. Den saknar drakslingor och har i stället ett kors inristat på baksidan. Runorna har tolkats så här:

Ragnälv lät göra denna bro efter Anund, sin gode son. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Större minnesvårdar ska inte vara till, moder gjorde den efter sin ende son.

Lördag morgon fortsätter jag med tåget mot Lund.  I Svenska Dagbladet läser jag Karin Thunbergs tänkvärda artikel om vad hon funnit när hon på Kungliga Biblioteket gått igenom Kerstin Thorvalls kvarlåtenskap. I den fanns ett oöppnat brev. På kuvertet stod textat med versaler: TILL BARNEN NÄR JAG ÄR DÖD + EFTERMÄLE. Brevet öppnades av sönerna. Eftermälet, som nu i efterhand ska ristas in på gravstenen, lyder:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Två eftermälen i sten, mer än ett årtusende mellan dem. Det ena från en mor om sin son, det andra från en mor till sina söner och till eftervärlden. Båda fängslar med sin tvetydighet och gör mig samtidigt undrande, om än på olika sätt. En människa fångad i en mening. Eller snärjd? Är det människan vi sedan minns? Eller eftermälet?

Jag vill leva i öppna samtal och slippa alla mälen, både nu och sedan.

Read Full Post »

Mariehamn – Marias famn

Jag är tillbaka i Marieham. Här har jag varit många gånger tidigare, oftast för att föreläsa, ibland på resa ändå, med familjen eller ensam. Igår höll jag två korta föredrag om Barnkonventionen i praktiken, ett för personal, ett för föräldrar.

Idag strövar jag bara runt, jag har några timmar fria innan det är dags att resa hem. Våren är senare än i Skåne, överallt svalört och vitsippor. Jag tar en kopp kaffe på en uteservering på Torggatan, tittar in i Pentiks butik och går sedan ner till det arkitektoniskt läckra biblioteket som blickar ut över Österhamn. Hamnar förstås på barnbiblioteket – sedan jag är blev medlem av ALMA-juryn kollar jag alltid om våra pristagare har fått den plats de förtjänar! Jodå, Kitty Crowther finns här i alla fall! Och Pullman förstås.

Slutar leta och blir  i stället stående framför en dockmadonna – ja, så ser jag henne av någon anledning. En fru Musica i Marieskepnad. Vårvärmen tillbaka.

PS 1. Men sambandet mellan den heliga Maria och Mariehamn är knappast spikrakt. Staden är uppkallad efter Maria Alexandrovna, som levde mellan 1824 och 1880 och som var gift med tsar Alexander II.

PS 2. Under den första delen av min vandring hade jag sällskap av en journalist och en fotograf. Resultatet blev en artikel i Nya Åland – i kortversion här.

Read Full Post »

Rädsla och mobbning i betyget

Jan Björklund har slagit till igen. Rakt emot de uppfattningar som framförts av tunga instanser som BO, Skolverket och Skolinspektionen har han beslutat att så kallat skolk ska skrivas in i betyget – se här.

Jag har varit skolläkare under många år. Och en sak har jag lärt mig: att ”skolk” ofta är ett helt missvisande begrepp. Jag har lagt ner mycket arbete på att utreda ärenden av det jag kallar långtidsfrånvaro från skolan. Den har länge kallats ”ogiltig” men har visat sig ha många och ofta högst begripliga orsaker. Ofta finns ett stort inslag av rädsla med i bilden. Inte sällan handlar det om en för skolan dold mobbning.

Jag har mött barn som utsatts för en infernaliskt skickligt genomförd mobbning via sociala medier och sms, iscensatt av klasskompisar. Jag har mött barn som trakasserats av okänsliga pedagoger, som inte insett att barnet haft ett dolt handikapp som aldrig blivit utrett. De barn som till slut stannar hemma kan vara barn som till slut vägrar att träffa dem som mobbar. Barn som till slut är modiga nog att reagera på en omöjlig situation.

Tyvärr blir sådan frånvaro ofta inte utredd på ett kompetent sätt. Och nu kommer den inte bara att kallas skolk utan dessutom bokföras som sådan i barnens betyg. Mobbningen, som tidigare kunnat knytas till personer, blir nu en del av själva systemet. Jan Björklund vill ha en sådan skola. Det vill inte jag.

Read Full Post »

Klingavälsån i maj

Vi fortsätter vandringen längs Klingvälsån idag. Norrut men medströms. Ån slingrar sig fram med fårhagar på båda sidor. Idag hör vi storspoven, någonstans från strandängarna upp emot Ilstorp.

I Anders hage stannar vi vid ett evighetsträd, en ek som stått här många hundra år. Så små vi är. Och så unga.

Vi klättrar över stättor och vandrar vidare längs ån, mot storkhägnet vid Karups Nygård.

Och solen…

Read Full Post »

Majnatt

När vi vandrar stigen längs Klingavälsån hör vi göken för första gången i år. Skräddarna sicksackar sig fram på vattenytan och koltrasten sjunger vårberusad.

I skogen på väg hem reciterar jag för Gunnel en av de få dikter jag kan utantill, I ljusningen ur Harry Martinsons Gräsen i Thule. Jag älskade den redan som tonåring, från gryningsvandringarna i maj tillsammans Anna-Karin, min syster. Och varje år kommer den tillbaka, fyller mig med sin längtan.

I ljusningen en majnatt
hörde jag gök i skog.
Som alla skogars hjärta
den oavlåtligt slog
sin ters om sommartider
när natten sönderglider.
Då lyser vit en näckros,
som ängel i sin vik
och trasten sitter högst i topp
och piper himmelrik.

Read Full Post »