Årets adventsfåglar på väg

För ett år sedan skrev jag om det saffransbröd mamma Gertrud alltid bakade så här års och som hon kallade adventsfåglar. Jag frågade om någon hört talas om dem förut – jag är så nyfiken på varifrån mamma fick namnet, om hon övertog det från någon eller om hon uppfann det själv.

Jag försöker i vart fall hålla liv i traditionen, och här är årets upplaga. Receptet finner du här!

Det är allså första söndagen i advent.  I Lunds domkyrka har det varit två gudstjänster för att rymma alla. Vi var på den första, klockan nio. Ljus, sång, trumpeter. Adventsmusik av bästa märke, med Otto Olssons Advent som höjdpunkt. (Jag lyssnade förresten igår kväll på Otto Olssons Requiem i en unik radioupptagning från urpremiären i Engelbrektskyrkan, starkt berörande musik.)

Och så har vi nu samlats kring det första adventsljuset, som Signe tände.

Det är så skönt att vi kommit hit, till ljuständningens tid. I väntan på mer sol och värme. Vi får stå för värmen själva så länge. Till exempel genom att skriva på Charter for Compassion, den överenskommelse om medkänsla över religionsgränserna som Karen Armstrong tog initiativ till och som jag har berättat om tidigare. Nu är överenskommelsen klar – se här!

Tillägg söndag kväll: Det verkar som om mysteriet med adventsfåglarna närmar sig sin lösning! Jag har haft kontakt med Anna Braw, redaktör på Libris förlag. I boken Kyrkkaffe finns ett recept på adventsfåglar, som… nej, ni får vänta. Jag vill baka dem först. Och berätta hela historien. Återkommer om det till nästa helg!

Read Full Post »

Om barnuppfostran på Läkarnas Riksstämma

Just nu pågår Läkarnas Riksstämma på Älvsjömässan i Stockholm. Den 25/11 hölls ett symposium om barnuppfostran – ett kärt gammal trätoämne som då och då gästspelar i de vetenskapliga finrummen. Det blev ett välbesökt symposium med riktigt god stämning under Lena Eidevalls ledning. Tonvikten kom att ligga på samhällets ”föräldrastöd” och hur det bäst ska utformas.

Marie Köhler inledde och berättade om barnhälsovårdens arbete, från den föräldrautbildning som inleddes i slutet av 1970-talet till dagens tankar om förnyelse. Marie betonade värdefrågorna och att föräldrastöd måste utgå ifrån familjernas faktiska livssituation.

Gunilla Silverberg berättade om Cope-programmet och Martin Forster om Kometprogrammet. Båda berättade bland annat om den anpassning av programmen som skett, sedan jag och andra riktat kritik mot dem för att från början inte tillräckligt tydligt vara förankrade i Barnkonventionens principer.

Sven Bremberg redogjorde för den nya nationella strategin för ett utvecklat föräldrastöd. Regeringen har beviljat 70 miljoner kronor för utvecklingsverksamhet, och Sven kunde berätta om de tio kommuner som nu utsetts till försökskommuner – du finner dem här.

Själv bidrog jag med en del tankar om etiska aspekter – du finner mitt inlägg som pdf-fil här nedan:

Om föräldrastöd Riksstämman 2009

Mitt intryck är att det nu finns goda förutsättningar för ett spännande utvecklingsarbete kring detta. De motsättningar som funnits kring värderingar och innehåll tycks nu i stort vara bilagda och samtalsklimatet är gott. För visst finns mycket kvar att diskutera! Samtalet om barnuppfostran kommer aldrig att ta slut! Mitt eget nästa mer samlade bidrag kommer i boken Växa – inte lyda (Norstedts förlag), som kommer att finnas i bokhandeln sista veckan i mars 2010.

Read Full Post »

Ge sexåringarna rätt att leka – utan betyg!

Ett viktigt upprop sprids nu på Internet. Det är ursprungligen undertecknat av Ninnie Oké tillsammans med en rad framstående forskare inom pedagogik och psykologi: Hans-Åke Scherp, Mats Ekholm, Ingrid Pramling-Samuelsson, Lars Jalmert och Gunilla Niss. Många har redan skrivit på – jag hör till dem.

I uppropet vänder man sig mot tankarna på att ge betygsliknande omdömen om sexåringar i förskoleklass. Man redovisar forskning som visar hur lek under någorlunda fria former är en viktig förutsättning för barns utveckling i denna ålder. Uppropet avslutas med orden:

Vi tror på visionen; lära för livet! Då behöver skolan vara fylld av lek, fantasi, skapande och lustfyllt lärande. De små barnen borde vara befriade från färdiga omdömen, men beredas alla möjligheter att utvecklas så att alla barn får samma rätt till en likvärdig skolgång. 

Jan Björklund, skrota tankarna på betygsliknande omdömen i förskoleklass! 

Låt alla få delta i samtalet om hur vi vill att skolan ska utvecklas!

Läs hela uppropet här, sprid det gärna – och skriv på om du håller med!

Read Full Post »

Lycklig barndom

Tiden var ute, och jag skulle just avsluta min föreläsning, då en av åhörarna bad att få ställa en sista fråga:

Tror du att föreställningen om en lycklig barndom kan ställa till det för barnen?

Mängder av associationer formligen rasade genom skallen på mig. Frågan var som en plötsligt uppflammande fyrbåk eller som en öppningsreplik till ett helt nytt seminarium. Jag tänkte på allt jag skrivit om de hälsoideal som nu lanseras men som blir alltmer ouppnåeliga för både vuxna och barn. Jag tänkte på den hälsodefinition jag just nu gillar bäst, föreslagen av en engelsk sjukhuspräst: ”Health is to react in a relevant way to the facts of Life.” Och jag tänkte på kapitlet Homo fragilis i min bok Se barnet, se dig själv, där jag slår ett slag för den sköra och bräckliga människan och upphöjer henne till norm.

Men ingenting av detta blev sagt. Vi var för trötta, och tiden var som sagt ute. Alla ville hem till… ja, till vad? Så jag svarade bara:

Jag tror föreställningen om ett lyckligt liv kan ställa till det för oss alla.

Read Full Post »

Rättigheter och skyldigheter

Så är då Barnkonventionen 20 år fyllda. Och många av oss som brinner för att se den tillämpad i praktiken har säkert haft några bråda dagar. Själv har jag under den gångna veckan hållit sju föredrag, varav de flesta handlat just om konventionen.

Den vanligaste frågan jag får när jag talar om Barnkonventionen är:

Idag talar alla bara om barnets rättigheter – men har inte barn några skyldigheter alls?

Én viktig princip i samtliga internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alla människors lika värde och att de rättigheter som föreskrivs ska gälla alla lika. Det innebär att jag som människa aldrig kan göra anspråk på en rättighet, som jag inte samtidigt är beredd att garantera alla mina medmänniskor. Varje rättighet jag har ger mig därför en skyldighet att värna och respektera samma rättighet hos min medmänniska, oavsett vem hon är.

Barnkonventionen hör till denna uppsättning överenskommelser om mänskliga rättigheter. Den stadgar att ett barn i princip ska ha samma rättigheter som en vuxen – ett barn är också en människa! Men också ett barn måste därför respektera att alla andra, barn som vuxna, ska ha samma rättigheter som barnet självt. Även för ett barn är därför varje rättighet kopplad till motsvarade skyldighet.

Man kan också omvänt formulera det så här: En människa kan inte avkrävas skyldigheter, om hon inte först tillerkänns rättigheter. Det gäller både barn och vuxna.

Mot den bakgrunden kanske en rimligare fråga i anslutning´till Barnkonventionen kunde vara:

Finns det inte en risk att konventionen avkräver ett barn fler skyldigheter än det är moget att hantera?

Den frågan diskuterades mycket under arbetet med konventionen, och man har på olika sätt försökt balansera detta – se till exempel formuleringarna i artikel 12.

Så nog har Barnkonventionen gett barn rättigheter. Men också en rad skyldigheter. Det tror jag är bra.

Read Full Post »

Självklart Barnets rättigheter!

Nu på fredag, den 20 november, fyller FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen, 20 år. Låt oss hjälpas åt att göra det till en riktig högtidsdag! Själv håller jag då ett anförande på Backateatern i Göteborg (se här), där man just nu förbereder premiären på Lille Kung Mattias. Pjäsen bygger på barnboken med samma namn författad av en av de riktigt stora inom den tidiga barnrättsrörelsen, den polske barnläkaren Janusz Korczak (död i Treblinka 1942).

Lagom till jubileet ger Rädda Barnen ut boken Självklart Barnets rättigheter. Om frivilligorganisationernas roll i tillkomsten av Barnkonventionen. Boken är skriven av Simone Ek, som under lång tid arbetade på Rädda Barnen International i Genève. Hon fick där en nyckelroll när det gällde att samordna frivilligorganisationernas arbete med konventionen. Den så kallade NGO-gruppen fick på det sättet ett ovanligt stort inflytande. Med både humor och djup kunskap berättar Simone på ett lättillgängligt sätt om hur arbetet gick till. Ett måste för alla som vill veta mer om Barnkonventionen. Läs boken, som enklast beställs direkt från Rädda Barnens webshop – här!

Det finns all anledning att fira på fredag. Men sedan är det dags att ta nya tag. För så självklart är det sannerligen inte med barnets rättigheter – det står väl klart för den här bloggens läsare! Många säger sig verka för barnets rättigheter. Men alltför få har reflekterat över innehållet i konventionen. Kanske kan 20-årsdagen inspirera oss alla att ta fram den igen – du finner den här.  Välj själv tre av artiklarna, ägna 20 minuters reflektion  åt varje artikel – en väl använd timme. Själv är jag just nu upptagen av den återkommande principen om barnets rätt till en känsla av värdighet.

Read Full Post »

Små barns sömn

I fredags anordnade GrowingPeople tillsammans med Utvecklingsenheten i Barnhälsovård i Malmö, ett seminarium på temat Små barns sömn. 260 deltagare från hela landet, de flesta arbetande inom barnhälsovården, fick lyssna till ett späckat program. Efter en kort inledning av Marie Köhler och Tor Lindberg (se bilden) leddes det hela av Lars Mogensen från Sveriges Radio.

Marianne Ors från Sömnsektionen vid Neurofysiologiska laboratoriet i Lund gav en översikt över den forskning som finns om sömnens funktion och mekanismer hos små barn. Hon betonade sömnens betydelse för hälsan och att goda sömnvanor är något barnet måste lära sig.

Hans Smedje från BUP i Uppsala berättade om vanliga och mindre vanliga sömnstörningar hos barn, vilka faktorer som är viktiga att beakta och hur man kan se på behandling.

Lars Palm, barnneurolog från Malmö och ansvarig för Sömnmottagningen på UMAS, blev så mer konkret och berättade om hur man arbetar på mottagningen. Han betonade hur viktigt det är att noga gå igenom alla tänkbara bakomliggande faktorer innan man bestämmer sig för vad som kan göras och varnade för standardmetoder, som ofta träffar fel.

Karin Norman, antropolog från Stockholm, jämförde barns sovvanor i Västafrika, Kosovo och Sverige. Hon pekade bland annat på hur naturligt det är på de flesta håll i världen att barn sover i omedelbar närhet av sina föräldrar. Sömnbeteenden som hos hos oss problematiseras ter sig naturliga på andra håll.

Åsa Bexelius, landskapsarkitekt från Stockholm, fick representera föräldrarna. Utifrån sina erfarenheter som mamma och som ”sömnhjälpare” till en grupp andra familjer riktade hon kritik mot den slentrianmässiga rådgivning som ibland (men långtifrån alltid) förekommer på BVC. Hon var lika skeptisk till slentrianmässig användning av sömnmetoder av olika slag och förordade förtroendefulla samtal med öppen agenda. Till slut föreslog hon att man efter mönster från Amningshjälpen skulle kunna inrätta Sömnhjälpen!

Antonia Reuter, BVC-psykolog från Göteborg, redogjorde för aktuell forskning om sömnstörningar hos småbarn och också om hur hon arbetar med dessa frågor i praktiken. Liksom flera av de andra varnade hon för schablonmässig användning av standardiserade sömnmetoder, särskild för dem som innebär att barnet ska somna själv och inte tröstas om det gråter. Hon ställde frågan: ”Hur ska det lilla barnet få ihop tillvaron om föräldern är lyhörd och inkännande på dagen men frånvarande och avvisande på natten?”

Jag var den siste bland föreläsarna. Jag talade om sömnmetoder ur ett barnrättsperspektiv och framförde kritiska synpunkter mot femminutersmetoden och mot Anna Wahlgrens Sova hela natten-metod, en kritik som är väl känd för den här bloggens läsare.

Innan den avslutande paneldebatten berättade Tor Lindberg att Svenska Barnläkarföreningen tillsammans med föreningen Sveriges Barnsjuksköterskor samma dag offentliggjort en protestskrivelse mot Anna Wahlgrens rekommendation om att spädbarn ska sova på mage. Man räknar med att bara i vårt land 100 barn varje år räddats från plötslig spädbarnsdöd genom att de nu sover på rygg i stället för på mage, och upprördheten är stor över att Anna Wahlgren trots denna övertygande dokumentation ändå förordar magläge. Du finner protestskrivelsen här:

Protestskrivelse från BLF och Sveriges barnsjuksköterskor

Tor Lindberg lovade avslutningsvis att en en fullständig dokumentation över seminariets innehåll kommer att läggas ut på GrowingPeoples hemsida.

Read Full Post »

Nora i P3

På besök i Stockholm äter jag middag på Soldaten Svejk tillsammans med Nora och Karol. Och ikväll sände P3 Lab ett nästan halvtimmeslångt inslag om Nora och hennes musik med lång intervju och tre av hennes låtar. Eller Noras, Lindes och Karols låtar kanske jag bör säga – det är fler som har samarbetat här. En EP är på väg och ska vara klar i december. Du kan läsa om Nora och lyssna på programmet här. Inslaget med Nora kommer en knapp halvtimme in i programmet.

I intervjun berättar Nora bland annat om sin uppväxt i Bjurholm. Och hon nämner också det samarbete hon och jag har inlett om musik till min bok Gå med dig.

Imorgon har jag möte med Alma-juryn. Och på fredag medverkar jag vid ett heldagssymposium i Malmö på temat Små barns sömn. Till det återkommer jag i en kommande blogganteckning.

Read Full Post »

Raserad bro

Jag går ner mot bron över Vattudalen. Någon går vid min sida. Vi ska över till Alanäs. Men den stora vägen är avstängd – en skylt anger att broreparation pågår.

”Kom!” säger jag, ”man måste kunna gå över någonstans!” Jag visar min följeslagare en omväg, förbi kyrkan, så till höger och upp mot brofästet. Men också här är det avstängt, och nu ser jag hur illa skadad bron är. Som efter ett granatnedslag. Eller en kraftig påsegling.

Vi vänder tillbaka, kommer upp i en smal gränd och går in i en trång men folktom pizzeria. Vi ropar, får svar från köket och finner där tre uppgivna pizzabagare som sitter längs väggen. De berättar att bron förstördes för en vecka sedan, att det nu är svårt att komma både till och från Strömsund och att de flesta lämnat samhället och begett sig norrut.

”Men färjan!” säger jag. ”Varför har de inte satt igång färjan igen?”

”Vilken färja?” svarar en av männen. ”Här har aldrig funnits någon färja!” Jag blir upprörd över sådan okunnighet och berättar att jag minns när bron byggdes, av tyskarna, att det dessförinnan gick färja över sjön och att den fick ligga kvar länge efter det att bron blev färdigbyggd, utifall att… Varför finns den inte kvar? Men de rycker bara på axlarna.

”Vi får gå runt sjön”, säger jag till min följeslagare. Vi går söderut, förbi hembygdsgården. Vattudalen krymper ihop och blir till en strid å, landskapet förtätas, övergår i stad. Jag ser en gångbro över vattnet, den ligger i dis men liknar Västgötaspången i Uppsala. Men när vi kommer närmare upplöses den och försvinner.

Staden tätnar, byggnaderna blir större, ligger ända ner mot vattnet nu. En ny större bro dyker upp framför oss, det är Ponte Vecchio i Florens. Men också den försvinner som en hägring när vi kommer närmare. På nytt vidgas vattnet, och Vattudalen breder ut sig med skogklädda höjder omkring. Det är då sorgen kommer. Vi måste ända ner till Ulriksfors för att komma runt sjön, och jag inser att jag inte kommer att orka gå så långt. Sorgen över ett förlorat Alanäs. Ilskan över en färja som inte finns på plats.

Jag sitter upp i sängen med ett starkt tryck över bröstet. Det är novembernatt och regnet slår mot mitt fönster. En raserad bro, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad hade hänt med bron? Vem gick vid min sida? Och färjan som inte fanns…?

Jag går ut i köket och sätter på en kopp te, bläddrar i morgontidningen som just kommit, lyssnar till Signes jämna andetag inifrån studentrummet, somnar om och sover gott tills ljuset kommer.

Read Full Post »

Den grubblande pappan

Idag, på Fars dag, finns i DN:s söndagsbilaga en rolig artikel av Erik Ohlsson – se här. Den visar hur den offentliga pappabilden förändrats under fem decennier, alltså från 1959 och fram till nu. Från Den frånvarande pappan via Den klantiga pappan, Velourpappan och Mångfaldspappan (till vilken kategori författaren själv bekänner sig) fram till 1999, då Den grubblande pappan gör entré, villrådig och krisande:

Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket Barnapappa till Rob Parsons självhjälpslängiga Världens bästa pappa på sextio minuter.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.

Till sällskapet grubblande fäder hänför så Ohlsson Tony Soprano och Kevin Spacey i American Beauty. Vilket skönt gäng!

Jag börjar förstås grubbla över hur grubblande jag är – kunde han inte ha skrivit ”reflekterande” i stället? Jag frågar, möjligen lite vädjande, Gunnel om saken. ”Äsch, visst är du en grubblare!” säger hon glatt.

Jag får väl trösta mig med att en av mina böcker för första gången blivit utnämnd till ”standardverk”! Vilken Fars dags-present – man bugar! Samtidigt som jag håller tummarna för att slippa hamna i den sista kategorin Erik Ohlsson beskriver, typisk för 2009: Den omskrivna pappan.

 

 

Read Full Post »