Sen söndagskväll, beckmörkt utanför tågfönstret, X2000 en halvtimme försenat, genom norra Småland på väg upp mot Stockholm.
Undrar vad jag håller på med. Detta ensamresande i Sverige, tågkupéer, hotellrum, flygkabiner. Imorgon Värmdö, tisdag Umeå, onsdag Bjurholm. Jag är 67 och borde ha lagt av för länge sen. Verkligen för länge sedan.
Förbereder ännu en föreläsningsdag, gör nya powerpointbilder men bestämmer mig plötsligt för att avbryta, blir så trött på alla dessa tillrättalagda bilder, det finns för många av dem, talar fritt i stället, utan bilder, håller det? Har jag längre något att komma med?
Men alla dessa möten – jag lever av dem. Att få samtala om barn – jag vet fortfarande ingenting mer viktigt. Säger jag mig. Och att få resa norrut igen, i allhelgonatid, möta vänner, besöka en grav och en kyrkstuga… Går till bistron, köper en Norrlands Guld och en smörgås med ”Jokkmokksskinka”, släcker ner datorn och slumrar en stund. Och inser att detta resande tillstånd aldrig kommer att överge mig.
larsh.wordpress.com 