Aprilsöndag med sol. Jag kör ut på den uppländska landsbygden och kommer till medeltidskyrkan i Frösunda. Prästen och författaren Lars Collmar håller en inspirerad predikan på temat Vägen till livet. Den vägen, säger Collmar, går över tidens smala näs, där havet omger oss och där vår vanliga tid upphör att existera.
Bilden kommer från självbiografin På detta tidens smala näs som Gunner Serner, alias Frank Heller, skrev 1962, och också jag har använt den ibland. Liksom för övrigt min bror Bengt – se här! Vissa metaforer är mer användbara än andra. Typiskt nog har också Gunnar Serner lånat den – ursprungligen kommer den från Shakespeares McBeth.
Nu utvecklar Lars Collmar sina tankar kring hur vår livsvandring med bråddjup på båda sidor (han liknar den också vid en dans på lina under cirkuskupolens tak) ska kunna bli inte bara trygg utan glad och – fräck! Ett uppfriskande budskap från en medvandrare, som är flera år äldre än jag – men oförvägen som förr.
Vi är några själar som får oss hans budskap till dels denna förmiddag – tolv, närmare bestämt, om man räknar in kantor, kyrkvärdar och kyrkväktare. Jag tänker att kyrkan själv befinner sig ute på det smala näset. Särskilt när jag senare på dagen får höra att det varit massor av folk i Täby centrum för att handla vid samma tid. Mot sådana köptempel kämpar deras andliga motsvarigheter förgäves.
Eller är det inte alls så? Jag lämnar Frösunda och kör över till Markim. Här är kyrkan helt stängd idag. Men på kyrkogården, där mina föräldrar och två av mina yngre syskon ligger begravda, råder en frid och ett ljus som finns just här och nu och som inte gränsar till något, inte kan jämföras med något. Det finns tempel av olika slag. De spelar i olika divisioner.
Det bubblar i kroppen av nostalgi när jag läser det här och ser bilderna. Efter gymnasiet jobbade jag först som brevbärare i Vallentuna, och min favoritrunda var just orkesta, frösunda, markim. En gång sjöng jag på ett bröllop i orkesta kyrka och fortfarande, tio år senare, ägnar jag några tankar då och då till de fötter som trampat och de huvuden som lutats mot golv och väggar i den gamla kyrkan. Senare flyttade jag ut och jobbade på en hästgård i markim som jag fortfarande besöker när jag är i trakterna. Min hemliga dröm är att flytta dit nån gång i livet, även om Västerbotten är ett bra hem tills vidare… Tack för inlägget!
Linda
Men vad roligt! Då har du säkert lagt brev i brevlådan vid Markims prästgård, där mina föräldrar bodde fram till i mitten av 1990-talet, då de flyttade in till Vallentuna. Mamma var kyrkvärd i Markims kyrka. Själv har jag aldrig bott där – när mina föräldrar köpte Markims prästgård i början av 1960-talet hade jag och två till av mina syskon redan hunnit flytta hemifrån. Men vi kom ofta på besök. Och visst är det en fin trakt att bo och vistas i!