Ikväll tänder jag ett ett ljus för Anna-Karin, min kära syster. Hon fyller 66 år idag. Eller skulle ha fyllt – hon dog bara 34 år
gammal. 32 år har gått sedan dess.
På tåget mellan Lund och Göteborg slumrar jag till. Då finns hon där plötsligt. Hon sitter mitt emot mig och skrattar.
”66 år”, säger jag. ”En vördnadsvärd ålder. Men du är dig lik!”
”Hur ser jag ut?” frågar hon. ”Jag kan inte se mig själv!”
”Som tidigare”, säger jag. ”Men vackrare. Samma bruna ögon. Men silvervitt hår!”
”Du ser fel!” säger hon upprört. ”Jag har ju färgat det! Jag vill inte bli gråhårig!”
Vi sitter och smågnabbas som vi alltid gjort. Om hur vi ser ut, om tiden som inte finns, om åldrande bland levande och döda. Tills jag vaknar och hon fattas mig.
Bara ljuset brinner.
larsh.wordpress.com 