Häromkvällen såg jag Benh Zeitlins omtalade film The beasts of the southern wild tillsammans med Gunnel. Vi brukar ofta vara överens när vi jämför våra intryck. Inte den här gången. Jo, en sak var vi eniga om: Quvenzhané Wallis, nu nio år gammal men bara sex när man började spela in filmen, gör en makalös insats i huvudrollen. Men i övrigt var Gunnel skeptisk. ”Vad såg du egentligen för positivt i den här filmen”, frågade hon. ”Jag tyckte inte om den.”
Jag blev henne svaret skyldig. Kanske var jag för omtumlad, kanske var jag ett offer för motstridiga känslor. För visst är filmen problematisk. Men nu har det gått några dagar. Dags att ändå försöka göra klart för mig själv varför jag tycker denna märkliga och annorlunda film är så viktig.
Filmen är inspelad utanför den amerikanska sydkusten i efterspelet till orkanen Katrina. En liten grupp människor bor i en primitiv kåkstad, Bathtub, på en ö utanför kusten. Ön dränks i stormen och blir i praktiken obeboelig. Men de som bor där vägrar att lämna ön ända tills de tvångsevakueras.
I denna fattiga och våldspräglade miljö växer flickan Hushpuppy upp tillsammans med sin alkoholiserade pappa. Mamman har försvunnit, bara ”simmat iväg”. Det enda positiva Hushpuppy upplever är en enkel skola. Men hon har sin fantasi, och hon har djuren. Med fantasins hjälp står hon i förbindelse med naturens krafter. Hon ser polarisarna rasa ner i havet och utdöda uroxar befrias och komma rusande. Filmen är här att likna vid en myt, en saga. Allt ses med barnets ögon.
Den fysiska värld Hushpuppy växer upp i är alltså inte någon god miljö. Men de glimtar hon får av den mer civiliserade världen, ”vår” värld, ger inte mer hopp. Den dyker upp vid tre tillfällen, i tre olika skepnader. Först den kyligt klinisk-tekniska miljön i en jättelik mottagningshangar efter tvångsevakueringen. Sedan i en båt, med en vilsen skeppare på väg mot ingenstans. Och till slut en dekadent barmiljö med mat, soft musik och lättillgängliga kvinnor. Sammantaget en avhumaniserad, desillusionerad och uppgiven värld utan framtidshopp och utan verklig omsorg.
Jag ser filmen som en i grund djupt pessimistisk betraktelse, en sorgesång, över människans oförmåga att finna sin väg genom evolutionen. Men nu, några dagar efteråt, ser jag också att filmen trots allt förmedlar ett hopp. I några symboliskt laddade nyckelscener blir det tydligt. Genom mod och improvisation får Hushpuppy till slut stopp på de hämndlystna uroxarna genom att sluta en fredspakt med dem. Hon bryter ett bröd och delar det med sin döende pappa. Till slut gråter de tillsammans.
Respekt för skapelsen. Kärlek till medmänniskan. Med barnet som vägledare. Känns budskapet igen?
Innan du och jag såg filmen, Lars, läste jag om den i Sydsvenskans annonsering:
”Underbart ljuvlig film”, ”Det bästa jag har sett på mycket länge”, ”En av årets bästa filmer”, ”Skimrande New Orleanssaga”, ”Så fruktansvärt vackert”, ”Alldeles hänförd”, ”Hopplöst hjärtknipande”.
Jag såg också att filmen har fått 4 Oscarsnomineringar.
Jag upplevde en helt annan film. Den lilla flickan levde med sin alkoholiserade pappa i en obeskrivlig röra av skräp och smuts. De tillhörde ett slags kollektiv av missbrukande kvinnor och män. Alla mycket smutsiga, ilskna, frustrerade. ”Glädjen” och sammanhållningen fanns runt flaskorna. Flickans pappa stod inte för någon vuxentrygghet precis. Han försvann och när han kom tillbaka röt han åt henne att försvinna. Han förnekade ilsket att han var sjuk. När det hände obehagliga saker (jag ska väl inte avslöja filmens innehåll?) trodde flickan att det var hon som åstadkommit detta. Vid flera tillfällen ropade hon i sin maktlöshet högt efter sin mamma – men fick inget svar.
Evakueringen blev skrämmande i sig eftersom de som bodde i kåkstaden inte ville till ”kliniken”. Flickans pappa var i behov av sjukhusvård och kunde få det där. Kanske kunde man ana en tafatthet i omvårdnaden på denna klinik men jag tolkade det som att det berodde på allt motstånd från dessa patienter. De hade ingen framtid i sin kåkstad men ville till varje pris återvända dit.
”En i grunden djupt pessimistisk betraktelse, en sorgesång över människans oförmåga att finna sin väg genom evolutionen” kan jag hålla med dig om att det var. Men för mig förmedlades inget hopp – bara hopplöshet, vanmakt och armod. Jag vill ju så gärna, som du vet, se eller ana lyckliga slut på filmerna. Som till exempel att de från kåkstaden hade velat börja samarbeta med de som hörde till klinikens sida……Bygga upp något nytt. Hand i hand med barnen.
Tack Gunnel!
Vi har lagt ut de här inläggen eftersom vi menar att The beasts of the southern wild är en film som mår bra av att samtalas om. Så ni som sett den – välkomna med era reflektioner! /Lars