Torsdag kväll träffar jag döttrarna, Signe och Nora, i Stockholm. Vi går på tapasrestaurang i Gamla stan. Avbrott i deras tentaläsning. Jag på väg till Vännäs.
Fredag morgon är jag i Vännäs medborgarhus och ska prata för Liljaskolans lärare. Han kommer emot mig i foajén: ”Känn’ du igen mig?” Jag får tänka efter en stund, men så ser jag. Det är ju n’Roger, cykelhandlarn, n’Simons farsa! Nu är han svetsarlärare här. Hur går det? ”Jo, bra. Simon spelar i Ersboda. Division 2. Dom åkte ju ur ettan, vet du. Och Hugo?” Jo, tack. Hugo spelar i Nike. I Lomma. Också division 2. Kul att dom håller på än! Ja du… åren går!…
Jag ska visa powerpoint, kollar i datorn och hittar det jag söker. En
matchbild från idrottsplatsen i Vännäsby. Spölands pojklag, hemmamatch mot Sandåkern. Säkert sex år sen, minst. Både Hugo och Simon på plan. Och jag och n´Roger på läktaren. Lägger snabbt in bilden bland dem jag ska visa. Där är dom, pojkarna! Jag ser på Roger, som sitter långt fram i salen. Vi minns.
Efteråt kommer en annan man fram: ”Du, känn’ du igen mig? n’Filips farsa. Vi sågs på Björksta kafé. Då dom spelade, jazzgruppen du minns. Linde, Filip, Kim och Elin. Filip är gift nu! Han mår bra. Jobbar som personlig assistent. Och n’Linde då?” Jo tack, han mår också bra. Bor ihop med sin flickvän. Läser mänskliga rättigheter. Vad fint hon sjöng, förresten, Elin, där på Björksta… Vi ser på varann… jaa, du… åren går.
Det var tider. Och nu är tider. Vi var farsor då. Vid sidlinjen. På kaféet. Och här står vi nu. Medborgarhuset i Vännäs. Lika fåordiga som vi alltid varit när vi setts. Lika mycker farsor som någonsin.
larsh.wordpress.com 